lördag 30 september 2023

"... in i ett före detta folkhem i akt och mening att förstöra och förgöra det?"

Skärmdump
Allas rätt till Sverige. Så förhåller det sig. Har du väl tagit dig in – lättast tänkbara – kan du så småningom bli medborgare. Svensk.

 

Född långtbortistan, utan flyktingstatus, kan du ”smälta in” via din, ja vadå?  Man skulle kunna kalla detta brott för  ”hyrd personlighet”.  Jag är den jag är, men inför andra är jag en annan. Jag hyr någon annans person.

 

Varför gör jag det? Just för att detta verkliga ”Jag” egentligen inte har någon rätt att bosätta sig och leva i vårt land.

 

Man hur skulle världens nationalstater fungera om var och en av oss kunde bosätta sig och leva precis var som  helst och därtill uppnå juridisk status som PUT eller medborgare? Det skulle inte fungera.

 

”Många papperslösa hyr personnummer och bankkonto av personer som har uppehållstillstånd eller medborgarskap i Sverige.” Så skrev en gång Svenska Dagbladet.

 

Hur många av de sprängande, skjutande, våldtagande, misshandlande, förstörande, rånande och andra Sveriges underminerande människor är hyrda personligheter och hur många har gått genom skenliberalismens öppna hjärtan rakt in i ett före detta folkhem i akt och mening att förstöra och förgöra det?

 

Mer än en ska skämmas. Mer än en är ytterst ansvarig.

 

 

fredag 29 september 2023

Bomber briserar. Vad är banalt, vad är viktigt?

Foto: Astrid Nydahl


Vad är viktigt och vad är banalt en dag som denna? Jag försöker behålla hatten på också när det blåser. Ty den blåst som susar i träden är alltid hanterbar, medan den politiska metaforen "storm" är helt annorlunda.

Den gängse vänstern har drabbats av hjärnstillestånd på grund av en yttrande- och tryckfrihetsdiskussion den inte mäktar delta i. Det finns sedan 1950-talet och framåt i vårt lilla europeiska hörn en vilja att förknippa dessa upplysningsideal blott med människor som delar ens egna hållningar och ställningstaganden. Om motståndaren använder sig av dem blixtrar det till och sedan blir det alldeles mörkt. Inte ett nytt fenomen men lika tragiskt varje gång det ger sig till känna.


Man kunde därför tro att detta hör till banaliteterna. Men det gör det inte alls. Tvärtom är det mycket som vilar på principer (friheten gör det). Framtiden står skriven i dem och för människor som säljer ut principer för sitt eget moraliska välmåendes skull blir framtiden också en mörk och svår storm.


Husen sprängs. Skotten ekar. Människor dör. Sverige utmärker sig som gangsterland. Militära insatser diskuteras när polisen saknar både förmåga och vilja. Vilken regering beslutade om massimporten? Alla. Båda. Och runt hörnet rasar ett folkmordskrig.

Marie-Hélène Lafon: Källorna (Elisabeth Grate Bokförlag. Översättning av Anna Säflund-Orstadius)


 

Ny recension på Källorna följer inom kort. 

Nedan följer information om Marie-Hélène Lafons övriga till svenska översatta böcker.

Marie-Hélène Lafon. Foto: Jean-Luc Paillé

Tidigare recension av hennes roman Annonsen finns här

 

Övriga böcker utgivna av Elisabeth Grate Bokförlag:

 

Marie-Hélène Lafon: Källorna (Elisabeth Grate Bokförlag. Översättning av Anna Säflund-Orstadius)

Med sin omskakade självbiografiska berättelse återvänder Marie-Hélène Lafon till sin hembygd i Cantal, ett landskap som intar en central plats i hennes författarskap.

Än en gång visar Lafon sin enastående förmåga att tränga in i sina karaktärers psyken och respektfullt skildra deras tillkortakommanden och svårigheter, alltid på de utsattas sida. 

Boken har fått stor uppmärksamhet och är redan nominerad till en rad priser.

 

***

 

Våra liv

 

Översättning: Jan Stolpe
Originaltitel: Nos vies

Tre personer i matbutiken Franprix på rue du Rendez-Vous 93 i Paris. En medelålders kvinna som betraktar. Gordana, den yppiga, skarpt blonderade unga kassörskan. Den mörke mannen i fyrtioårsåldern som envisas med att komma till kassa 4 varje fredag mellan klockan 11 och tjugo över.

 

Kvinnan som betraktar, Jeanne Santoire, är berättaren. Allt existerar genom henne. Hon uppfinner ett liv, flera liv, i nutid, i det förflutna, i framtiden åt både Gordana och åt den mörke mannen som hon gett namnet Horacio Fortunato. Samtidigt som Jeanne i hemlighet skapar dessa vardagliga liv, nystar hon upp sin egen livshistoria.  

Våra liv är en storartad, ömsint skildring av staden och dess ensamheter.

 

***

 

En sons historia


Översättning: Anna Säflund-Orstadius

Sonen, det är André. Modern, det är Gabrielle. Fadern är okänd. När André är tre veckor gammal tas han om hand av Gabrielles syster Hélène och hennes man, som André för alltid kommer att räkna som sina föräldrar. Varje sommar träffar han Gabrielle som under tre semesterveckor lämnar sin lilla Parisvåning för att umgås med familjen på landet. Vem fadern är förblir dock en mörk hemlighet fram till den dag André får veta sanningen om den far han hållits i okunskap om under hela sitt snart 40-åriga liv.

 

En sons historia gavs ut i Frankrike 2020 och tilldelades samma år det prestigefyllda Prix Renaudot. Romanen är en storslagen och oavbrutet fängslande familjesaga som vindlar sig fram genom tid och rum och som spänner över ett helt  sekel.

 

*** 


Annonsen


Översättning: Anna Säflund-Orstadius
Originaltitel: L'Annonce

Bonden Paul, 46 år, vill inte sluta sina dagar ensam på familjegården i södra Frankrike som han delar med två gamla morbröder och sin ogifta syster. Annette, 37 år, är bosatt i norr. Efter att ha brutit med fadern till sonen Éric vill hon börja ett nytt liv på annat håll. Hon svarar på Pauls kontaktannons.

Med sitt omsorgsfullt utmejslade språk,sin inkännande, träffsäkra och humoristiska blick har Marie-Hélène Lafon skapat en storslagen berättelse om ett möte mellan två skilda världar. Om tillkortakommanden, tillhörighet och främlingskap, förhoppningar och kär

 

»Öppnar en helt ny bok från Elisabeth Grate Bokförlag. Känner den där förväntan man gör inför hennes böcker. Och jag blir inte besviken. (…) Marie-Hélène Lafons prosa är lyrisk, tät, vindlande lätt. (…) Det här är litteratur som vill läsaren något väsentligt …»

Skrev Thomas Nydahl i bloggen Vaka över ensamheten 22/04 2013

 

***

De sista indianerna


Översättning: Anna Säflund-Orstadius
Originaltitel: Les derniers indiens

Syskonen Marie och Jean är båda ogifta och barnlösa. Hela Maries tillvaro utspelas i skuggan av en förtryckande, allenarådande modersgestalt. Efter föräldrarnas död bor syskonen ensamma kvar i familjegården på den franska landsbygden. Lantbruket är nedlagt, livet glädjelöst. Hos lantbrukarna, deras grannar mitt över vägen, lever man däremot fullt ut i nuet och för framtiden.

 

Från sin utpost vid fönstret registrerar Marie stillatigande deras förehavanden in i minsta detalj. En dag kommer hon och brodern att vara borta utan att lämna några spår efter sig. Instängda i sitt revir är de »de sista indianerna».

 

Med sitt distinkta, starkt personliga språk har Marie-Hélène Lafon skapat en djupt berörande berättelse. En sorgesång över ett förspillt kvinnoliv

 

 

torsdag 28 september 2023

Lotus Turèll om det faderliga alkoholhelvetet

 Lotus Turèll. Pressbild: Frida Gregersen

Hennes far var väl det närmaste man kunde komma beat-generationens motsvarighet till hovpoeter, i alla fall i hemlandet Danmark. Dan Turèll hette han. Föddes 1946 och dog redan 1993. Dessa korta alkoholistliv, jag har skrivit om dem många gånger. 

Medan Fernando Pessoa var barnlös och mest skadade bara sig själv hade Dan Turéll en dotter. Hon heter Lotus, är strax under fyrtio och född i samma generation som mina egna barn. Lotus hade två hem: en vanlig lägenhet med pappa och mamma (Chili Turèll) och så förstås krogen, där Dan gärna satt i samtal och drickande.


Dottern har nu skrivit en bok som är en mycket givande - och gripande - kombination av memoar och handbok. Hemmeligheder for pige heter den ju, och det kanske både kan och skall tolkas som att Lotus här talar till andra flickor/kvinnor som blivit präglade av föräldragenerationens alkoholism. Handgripliga, kloka och ytterst värda att tillämpas är hennes råd och idéer. 

Hon har också gjort radiodokumentär om problematiken, den kom 2016, men redan året innan började hon arbeta tillsammans med föreningen Drugrebels med upplysning och hon gör detsamma i landets skolor och andra offentliga sammanhang.

När jag läser vad Lotus Turèll skriver tänker jag att hon med all säkerhet är en mycket viktig korrigerande röst för alla alkoholens offer. Har man själv sådana erfarenheter läser man henne utifrån dessa. Och inser att det är en mycket stark bok.


onsdag 27 september 2023

För få moskéer?

 ”Det fanns för få moskéer innan och nu blir det ännu värre.”

Mohammed Jooma Alwaki vid moskébranden i Eskilstuna

 

Instämmer alla tidnings- och bloggläsare i påståendet att ”det fanns för få moskéer innan”? Jag tvivlar.

 

Moskéer har av tyrannen Erdogan beskrivits så här:

 

"Moskéerna är våra baracker, de troende är våra soldater och minareter är våra vapen". (ur ett offentlig tal i provinsen Siirt den 12 december 1997)

Missfärgad invärtes och utvärtes

 Libyens flagga under åren 1977-2011

Under pågående behandling med kaliumpermanganat blir begreppet brunfärgad mycket konkret. Vätskan är lila när man häller upp den i ett kärl från vilket man kan ta upp baddade kompresser som ska läggas på de svampinfekterade hudpartierna. De blir omedelbart bruna.

 

Trots plastade sängskydd och tjocka handdukar kommer det att stänka på lakanen intill eller under. De bruna fläckar som uppstår påminner starkt om mänsklig avföring. Det är alltså i en sådan miljö jag befinner mig varje gång jag intar ryggläge.

 

Färger är starkt symbolladdade. Den röda fanan är inte röd i största allmänhet. Den som hade hammaren och skäran var konkret kommunistisk, de övriga symboliserade minst hundra olika sorters "socialism". 

 

Den gröna fanan kan i dagens Europa signalera någon form av miljörörelse. I den muslimska världen är grönt en stark islamisk symbolfärg, inte minst för Koranen. I Kaddafis Libyen hade man avskaffat den gamla nationsflaggan för en helgrön, enfärgad! 

 

Blått sägs symbolisera europeisk konservatism. Själv betraktar jag de partier som kallar sig ”konservativa” fast de är socialliberala som färglösa. Men en färglös flagga vet jag inte om det finns. Däremot används den vita för att beteckna till exempel de politiska krafter i Finland som stod de röda emot. Den ryska vitgardisten hör också hemma där.

 

Svarta fanor sträcker sig från historisk fascism till samtida anarkism. Kombinationen svart och röd finns i syndikalismens led.

 

På den här wiki-sidan finns det en mängd exempel på flaggors färger


Bloco de Esquerda Portugal. Röda fanan med samtida töntstämpel.


tisdag 26 september 2023

E.M. Cioran: Sönderslitning (h: ström, Serie Kultura, översättning av Nikanor Teratologen, efterord av Tobias Dahlkvist)


 

”Lyckliga de som, födda före vetenskapen, hade förmånen att dö av sin första sjukdom” (Cioran, sidan 70)

 

”En man som respekterar sig själv har inget fädernesland. Ett fädernesland är fågellim” (Cioran, sidan 88)

 

Vi har, förstås, att göra med en andra upplaga av Sönderslitning

i svensk översättning. Det är kanske dumt att bli svärmisk för den sakens skull, men jag håller nog denna för att vara en av Ciorans översatta, intressantaste böcker. Mitt första exemplar, utgivet på svenska 2019, är lika understruket och kommenterat som någonsin den introducerande volymen Om Olägenheten i att vara född, publicerad på franska 1973, och i svensk översättning av Lasse Söderberg 1986.

 

Detta är Cioran-högtid. Detta är en bok som självklart bör stå bland de få som finns till hands bredvid sängen (där också en handfull andra centrala verk av andra författare finns). I bokens efterord skriver Tobias Dahlqvist utifrån ett citat av Vilhelm Ekelund: "En god författare upprepar sig alltid". 

 

Det finns en särskild poäng i detta, när vi talar om Cioran. Men upprepningen hos honom är varken tom ceremoni eller språkligt pynt. Tvärtom är den själva ankaret, som håller fast tanken och ger den giltighet. Ciorans upprepning är en ständig påminnelse. Den som reducerar honom till banaliteter som "pessimist" har aldrig trängt ner och in i hans tankevärld. Hög tid för det. Ännu en möjlighet har ju öppnat sig för denna utgåva, som kan läggas till övriga.

 

 

måndag 25 september 2023

Att de skulle svälja Putins propaganda med hull och hår är magstarkt

Foto: Astrid Nydahl. Redigering: T.N.
  

”Det värsta är varken livsleda eller förtvivlan utan deras möte, deras sammanstötning. Att krossas mellan de två” (E.M: Cioran, Sönderslitning)

Det ser mycket mörkt ut nu.

När jag skrevs ut från sjukhuset efter 2 veckor på hjärtkliniken var jag optimist. Gick med rollator utmed kusten och njöt junisolen.

Nu är det snart oktober. För varje dag som går tillstöter nya problem med kroppen. Vad som är en följd av vad är ytterst oklart.

Jag läser på nätet flera gånger varje dag, om hur vår tids fascism - Putins och Rysslands fascism! - skövlar och mördar i Ukraina. Det tappra landet gör allt större - och framgångsrikare - motstånd, inte minst tack vare västerländsk, militär hjälp.

Tacksamheten är stor, sedd från min kråkvinkel. Men jag blir kraftigt illamående när jag läser vad gamla vänner skriver på nätet. Att de skulle svälja Putins propaganda med hull och hår är magstarkt.

söndag 24 september 2023

Eva Waldemarssons hem till salu i grannbyn

Skärmdump Hemnet
 

Eva Waldemarssons hem i Rinkaby. Foto: Mäklarhuset.se

I helgen upptäckte jag att författaren Eva Waldemarssons hem i grannbyn Rinkaby är till salu. Det ligger alldeles nära huset där Astrids två äldsta barnbarn växte upp. Mäklaren skriver:

 

Välkommen till EvaWaldemarssons väg 3 i Rinkaby!

Denna unika fastighet är belägen i en pittoresk by och har ett traditionellt vasstak som passar bra till husets karaktär och historia. Det har varit hem för många, bland andra författaren Eva Waldemarsson som fått ge namn åt vägen, vilket ger huset en fascinerande historia och en atmosfär utöver det vanliga, här är det fridfullt och vilsamt och tiden får lov att vara i stillhet.

När Eva Waldemarsson givit ut sin sista bok 1984, Min far sköt en stork, hade vi kontakt. Hon var så besviken på att skånsk press, i synnerhet Kvällsposten, struntade i att recensera henne. Jag ville råda bot på det, och skrev en större text om boken i just KvP.

I Svenskt kvinnobiografiskt lexikon ser jag att man nu har en fin text om henne, skriven av Christina Svensson (se här). Jag citerar helt kort ur den:

Eva Waldemarssons två sista böcker skulle kunna ses som en medveten avslutning av hennes författarskap. I Statsrådinnan, 1981, löper nuvarande tid och förfluten tid samman genom kvinnors minnen från sina liv. Min far sköt en stork, 1984, är en självbiografisk roman som innehåller ytterligare ett oförglömligt barnporträtt. Eva Waldemarsson fick Kristianstads kommuns kulturpris 1985. Hon publicerade också bidrag i tidskrifterna Ord & Bild samt Perspektiv.

Eva Waldemarsson har fått en väg uppkallad efter sig i Rinkaby. Hon avled 1986 och är begravd på kyrkogården i Rinkaby, Skåne.

Här nedan är bilder på boken och de brevkort hon skrev till mig. Det var alltså 1984, hela 39 år sedan!




"Sveriges våldskris..." och dramaturgin under ett socialt inbördeskrig

Foto: Astrid Nydahl

"Sveriges våldskris har möjliggjorts av politiker och medier som ägnat åratal åt att karaktärsmörda alla som försökt påtala problemen" 

Henrik Jönsson på X.

Egentligen är det själva kärnan han träffar här. Går vi tillbaka i tiden kan vi se hur varje beslut, varje politiskt steg och varje konkret åtgärd ofelbart leder fram till det Jönsson kallar "våldskris". Jag skulle ha använt ett annat, mindre terapeutiskt ord, men då skulle jag inte kunna fortsätta skriva.

Då skulle jag helt ge mig hän åt mörkret. Det är trots allt dit jag är på väg.

Jönssons poäng är lätt att känna igen. Varje kritiker av den förda politiken har demoniserats och stämplats. Att allt fortsätter som förut är bara ännu ett tecken på situationens reella återvändsgränd.

Vin-hjälpmedel och kondoleanser

Landön i fredags. Foto: Astrid Nydahl


Jag var mycket nära katastrofen i fredags kväll, då eländet i min kropp nådde en farlig gräns. Då fattade jag beslutet - och ångrar det inte för en sekund! - och bad att få en flaska vin. Det blev en Periquita Reserva. En film sattes i dvd:n, och kvällen skulle börja. 

Först blev jag lite lugnare, så avtog smärtorna och jag kunde njuta resten av kvällen. Gick till sängs vid midnatt och sov som ett barn några timmar. Vid uppvaknandet var helvetet tillbaka, så sömntablett fick göra resten av jobbet.

Den enda dröm jag minns är kuslig, som ett varsel. Jag tar bussen in till stan, promenerar den korta vägen till Galleria Boulevard, går in i deras parkeringshus och tar hissen upp till översta våningen. På taket hittar jag rätt plats och kastar mig mot marken. I drömmen blir det svart, på samma sätt som när mitt hjärta stannade. Jag har lyckats, äntligen är det motbjudande livet över.

I dag ska jag skriva ett väl genomtänkt kondoleansbrev till Hans Boijs son. Det blir mycket sådant skrivet i år.


lördag 23 september 2023

Havet, vilan och helvetet

Det blommar sent i september. Landöns hamn. Foto: Astrid Nydahl

Efter ännu ett sjukhusbesök hos en specialist - jag har aldrig tvivlat på hans djupa kunskaper, då han behandlat min psoriasis-artrit i många år - tog vi en kaffekorg och åkte till Landöns hamn. Det var ett av tre favoritmål förr om åren. Landöns hamn, Persviken på Landön och Tosteberga hamn. Men så råkade vi ut för en obehaglig händelse vid Persviken, där en fastboende man försökte preja oss med sin bil, och vi fann inte längre någon glädje i att komma dit.

Vi står över Persviken, men ner till hamnen kör vi gärna när sommargästerna rullat i väg med husvagnar och husbilar.

Så dog ännu en av mina vänner. Hans Boijs vänskap vann jag genom Anne-Marie Berglund och vi har alla tre haft stor glädje av varandra under 24 år.

I dag känner jag mycket starkt att jag hellre anslutit mig till dem, än fortsatt vandra i detta helvetiska elände.

Blicken ut mot skärgården och Östersjön från Landöns hamn. Foto: Astrid Nydahl


fredag 22 september 2023

Hans Boij är död. En Finlandsfödd poet i Stockholm har tystnat

Hans Boij ( Vasa, Finland 1939 - Stockholm 2023) Foto: Ola Erikson / Forflex
 

Hans Boij kom att bli en mycket nära vän. Vi var en trio som skrev till varandra om högt och lågt, ibland en gång i veckan, ibland med pauser. Anne-Marie Berglund var vårt epicentrum. Också hon föddes i Finland. Hon och Hans blev vänner redan i början av 1970-talet. Det var en mini-krets jag trivdes i under 24 år. 

Vi skvallrade aldrig om eller kring varandra. Däremot betraktade vi det svenska litteraturlivet med misstänksamhet. Skrev och andades utanför alla dessa grupperingar. Att Anne-Marie var den litterära stjärnan var till glädje för oss alla tre, och vi bistod henne efter bästa förmåga när hon föll. Hon bistod på samma sätt Hans under hans senare år, då han fick allt större problem att gå. 

Både Hans och jag försökte under många år uppmuntra Anne-Marie att i bokform ge ut ett eller flera av sina klara manus, men det ville hon inte. Hans Boij var i det hennes raka motsats med alla sina utgivna tegelstenar. "Årets bok" skrev han när han skickade dem. Min samling Boij är stor, för att uttrycka det så.

Hans samtliga brev är handskrivna på kollegie-blockpapper. Så skrev han också alla sina böcker, sedan debuten med Sviternas tal på Bonniers 1965.

När Hans son i går kväll ringde och gav mig dödsbudet blev jag väldigt ledsen. 

Hans Boij är död, hans böcker lever. I alla fall här hemma!

Ur sista brevet från Hans. Han kommenterar mitt hjärtstopp och vad jag berättat för honom:

"Har gått här och tyckt att livet ligger bakom mig; en känsla ingen borde ta ut i förskott, tänker jag."

"Du hör en röst som talar dig in i döden, skriver du. Den är ett ingenting, om jag förstår dig rätt. Som inte ens lämnat plats för poesin? En dagbok i alla fall är inte det sämsta."


BEHOV
 
Man kan inte skriva
tre texter varje gång
man bänkar sig på ett fik;
världen behöver det inte,
litteraturen behöver det inte,
fiket behöver det inte.
Tiden tar emot texterna
med samma förtjusning som om jag
suttit och rullat tummarna
och frågan är vad man skall
kalla ett dylikt behov
behovsprövat som det minst av
allt är; inte ens en blankett
behöver man fylla i i förväg;
kassakvitto räcker. På Munkens
konditori kan man dessutom få
en stämpel som innebär att var
tionde fika blir gratis. Hur
många texter gör det på en
månad, frågar sig den seriöse
ogillande, i synnerhet som tiden
bättre utnyttjad kunde ha
resulterat i en ny svensk deckare
som ridande på deckarvågen kunde
ha skänkt Malmskillnadsgatan
en kommissarie Maigret
eller Södertörn en miss Marple.
Stieg Larsson kläckte en
Pippi Långström i svart, så varför
kunde inte Karlsson på Taket
i rutigt motsvara det uppdämda
begäret efter ytterligare
en förljugen hjälteroll att
utestänga de olösliga realiteterna
med.Om man nu törs förmoda
att en tanke inte behöver vara
mer avancerad än så för att i
Allians-Sverige betraktas som seriös,
en grund för god avkastning
som den vore medan tid är, innan
deckarvågen hinner ebba ut -
eller drunkna i växthuseffekten.
 
ur VERSUS dikter 2012

 

Krigets dårskap, fascismens grymhet och det helt privata ohälsotillståndet

Från Putin-fascismens militära angrepp torsdagsmorgonen den 21 september. Skärmdump från DN.
 

Jag sitter som nästan varje dag, på sjukhuset. Det är torsdag, det vill säga i går. Jag läser en mycket stark text av Göran Rosenberg, ur vilken jag citerar.

Samma dag som Ryssland lämnar Ukraina är kriget slut. 

Något annat slut och någon annan fred finns inte. 

I varje fall ingen fred som Europas länder kan känna sig säkra med.

Chocken från den 24 februari 2022 måste därför hållas vid liv, eftersom det som chockade oss då fortfarande pågår för fullt. Fortfarande bedriver en kärnvapenbestyckad gangsterstat ett barbariskt anfallskrig mot ett fritt och självständigt land i Europa i det uttalade syftet att göra slut på det. En gangsterstat som inget hellre vill än att vi ska sluta chockeras, och tröttna på att ge vårt stöd, och glömma vad som står på spel också för oss.

Ur Göran Rosenbergs tal vid opinionsmötet utanför Rysslands ambassad på onsdagen (20/9, 2023), Expressen 21/9.

 

***

 

Jag blir av min specialistläkare underrättad om att jag behandlats med helt fel salvor i bekämpandet av de svåra svampinfektioner som härjar en hel region av min kropp.

 

Så här borde det ha varit:


Tinea inguinalis (ljumsksvamp)

 

Lokalbehandling med antimykotisk kräm såsom: Terbinafin-kräm 1 x 2 dagligen i 2-4 veckor. Mikonazol-kräm 1 x 2 till och med 1 vecka efter symtomfrihet (total behandlingstid typiskt 4 veckor).

 

Jag har behandlats med Pevisone. Dessförinnan med menlösa Pevaryl. Fyra gånger om dagen! Utan minsta effekt. Bara värre och värre med djävulska nätter av smärta och klåda.

 

Om det är rätt nu ska de värsta plågorna vara över inom några dygn, och behandlingen i sin helhet vara i fyra veckor.

 

Om inte... Ja, jag ber till en högre makt, om att själva urinvägsinfektionen inte ska blomma upp igen. Ty då är det tillbaka till ruta ett!