Den internationella stadsförstörelsen

Foto: Astrid Nydahl

I Grand Tour skriver Ulf Peter Hallberg:

"Så mycket komprimerad livstid i en stad, alla dessa vandrare om hörnet... Jag ser in i deras ansikten på kvällen, när jag flanerar kring Winterfeldtplatz. De trollband mig när jag kom hit, dessa fyrtio-, femtio- och sextioåringar med barnablick och öppet skratt, dessa Udda som inte låtit sig infogas lika snävt, som lämnat kvar lite utrymme åt livet."

Och så en bit längre fram i texten:

"Man accepterade labyrinten och gav upp idén om insida och utsida, efter att ha konstaterat att det sista offentliga rummet består av några fåtöljer framför en kabelansluten tv-apparat."

Avslutningsvis vill jag citera också dessa ord:

"Mot den internationella stadsförstörelsen ställer man en stilblandning, där det anspelande citatet utgör en del av strategin. Man utgår ifrån att sinnligheten måste framhävas och försvaras i ett samhälle präglat av nivellering och identitetsförlust."

Berlinbon Hallberg skriver om stadsfenomen bättre än de flesta. Grand Tour kom 2005. Jag läser nu om den, eftersom jag bestämt mig för att läsa samtliga hans böcker igen. I vintras läste jag nyutgåvan av hans översättning av Walter Benjamins Passagearbete, nu har jag fått de två banden Shakespeare han nyöversatt, åtta pjäser totalt. När jag läser Hallberg idag kommer mina egna stadsminnen upp till ytan igen. De texter jag skrivit om de stora städerna har mest utspelat sig i Lissabon eller Birmingham. Men också Prag, Tirana, Bonn, Jerusalem och London.

Det som länkar samman de tre inledande citaten är att de betraktar en stor stad, Berlin, mot bakgrund av en all-europeisk händelsekedja, en så kallad "utveckling", av Hallberg benämnd "nivellering och identitetsförlust". 

De människor han talar om i det första citatet kanske kommer undan, just för att de är "udda" och för att de inte låtit sig "infogas lika snävt". 

Jag tänkte på det när jag i morse besökte kliniken för några provtagningar. Efteråt satte jag mig på ett utefik tillhörande en global kaffekedja. Borden var skitiga, stolarna fulla av fågelskit. När jag fick en bulle och skulle bre smör på den var kniven full av fastetsad smuts. Där och då kände jag vad nivellering är. Ingen bryr sig, allt flyter. När jag påtalade saken för en servitris såg hon ut som om jag kränkt henne personligen, hon var och förblir därför en del av "den internationella stadsförstörelsen". Insidan av fiket ligger mycket riktigt i den monstruösa galleria som delar vår stad i två halvor.

Lennart Svenssons böcker om Ernst Jünger och Richard Wagner

Författaren Lennart Svensson bekantade jag mig först med i hans egenskap av skönlitterär författare. Två av hans romaner har jag skrivit om här i bloggen, bland annat den fina Antropolis (se nedan).

Men Svensson är också fackboksförfattare. Hans senaste böcker är skrivna på engelska. Den allra senaste, utgiven i år, är Science Fiction Seen From the Right och dessförinnan Borderline -- A Traditionalist Outlook for Modern Man som kom 2015. Det är dock inte dessa jag just fått hem och börjat läsa, utan istället två biografier med presentationer och analyser av verken, om Ernst Jünger (2014) respektive Richard Wagner (2015). Båda böckerna har en titel som består av personnamnet och den kärnfulla underrubriken A Portrait. 

Jag kan inte här och nu recensera de två verken, eftersom jag just påbörjat läsningen, men jag kan konstatera att båda två innehåller en inledande biografi och att det sedan kommer en längre verkpresentation samt texter om valfrändskaper och de nationella/kulturella sammanhang som de två giganterna verkade i.

Här repriserar jag min recension av Svenssons roman Antropolis:

Lennart Svensson: Antropolis (Etherion)

Till Antropolis reser man inte med charter. Det finns ingen resebyrå som säljer resor dit. Nej, till Antropolis tar man sig med årslånga vandringar genom en förfallen civilisation. Runt år 2150 når man toppen av ett berg, varifrån man kan skåda ut över dalen där Antropolis finns. Så majestätiskt och storartat inleds Lennart Svenssons roman med just namnet Antropolis.

Vad är detta för berättelse? Jag skulle vilja placera in den i en lång tradition där såväl utopin som civilisationskritiken finns, en litterär tradition som är starkt förankrad i science fiction men som bärs upp av en realism där läsaren känner igen sin egen tid och förstår att låta svindeln ta honom till det nya i tid och rum. Man kan komma att tänka på författare som Aldous Huxley och Jules Verne under läsningen.

Hela berättelsen utspelar sig några år efter det att dess huvudperson, Jenro Klao nått bergets topp. Han är Antropolis kulturella beskyddare, professor i metahistoria och berättare. Det han lämnat bakom sig beskrivs till och från i romanen. Det är en civilisation som mer eller mindre åts upp inifrån. Den var självdestruktiv och förtärande. Inte utan orsak ägnar man den tid i föreläsningssalarna, där man konstaterar att det under den metropolitanska eran fanns en primitiv teknologi, en sjukvård som bortsåg från människan som individ, maskindyrkan, tävlingsraseri, rekordjakt och annat. Men den tiden hade också ”ögonblick då drömmen och sången, kärleken och nåden sipprade in.”

I Antropolis har tekniken förfinats. Man reser i svävare som minner om svunna tiders bilar men naturligtvis är mer tidsanpassade och mogna i sin teknik. Klaos svävare har en kaross från en Ford av 1957 års modell, som går under beteckningen ”metropolitansk högbarock”!

Nu kan jag inte återge händelseförloppet i romanen utan att förstöra läsningen för andra. Jag kan däremot säga att det innehåller mycket av klassisk spänning mellan ont och gott, mellan krig och fred och mellan olika mänskliga valmöjligheter. Det är vad som driver romanen framåt. Den har inbyggd i sig en övertygande rörelse som pekar åt just det hållet. Det är som om Klao rör sig som berättare, han färdas från punkt till punkt, redovisar men är samtidigt en integrerad beståndsdel av själva skeendet.

Lennart Svensson visar också hur bevandrad han är i religiösa och filosofiska traditioner, både västerländska och österländska, och genom att han punktvis refererar utåt och bakåt kan man se framtidens Antropolis med mycket mänskliga ögon. I bokens andra del får vi också mycket riktigt bekanta oss med det förflutnas Metropolis. Med en modell av en Saab i handen dras Klao in i en oändlig korridor, han beskriver det som ”ett astralt Terra Incognita”, han far genom ”dörrar och väggfält som multiplicerades med oändligheten.”

Så småningom möter han en vägvisare, Geridon, som berättar att de befinner sig i Leningrad i slutet av 1900-talet. Nu börjar en svindlande Metropolis-resa och Klao får på djupet bekanta sig med det förflutnas kultur och miljöer. Han ska, med Geridons ord ”bana dig väg genom olika städer. En karta ger dig vägledning, men du måste även följa din inre kompass. Det gäller för dig att söka den omöjliga friheten, och du måste omforma det du ser och hör till klingande poesi.” Den färd som påbörjas ska jag inte berätta om. Den väntar på sina läsare. 

Men jag ska berätta helt kort om bokens tredje del, Det nya antropolis. Då är Klao tillbaka hemma. Han vaknar förvirrad men inser nog snart att hans metropolitanska resa lagt grunden för en djupare förståelse av framtiden och nuet. Hem till honom kommer vägvisaren Geridon med ett erbjudande om att han ska ingå i en ledartrojka som ska styra och vägleda staden. Det finns starka motsättningar som ska överbryggas och olika intressen spelar mot varandra. Men allt går mot sin lösning och så småningom kan man inviga sitt nya tempel, ”en vågrörelse, en dröm. En galnings triumf…”

Vi befinner oss då i en ännu avlägsnare framtid, år 3166. Här strålar ett magiskt ljus över alltsammans, men ”här fanns inga dogmer”. Historiens största konstnärer och filosofer åkallas. Svensson själv säger att romanen:

"skildrar en stad i framtiden, en kultur som drivs samman med gisselslag från vetenskap och tro, som finner en ny väg i en orolig tid. Den visar på vad som komma skall, vad som kommer att gry över världen sedan vår tids materialism och sinnesslöhet spelat ut sin roll och människan vänder ett nytt blad."

I Lennart Svenssons roman glider verkligheten och drömmarna in i varandra, utopierna och idealen blir ett med den skröpligaste tillvaro. Känslan av att inte stå på fast mark håller kvar mig i läsningen. Jag tycker mycket om detta, kanske mest av allt för att det är något för mig helt nytt och främmande. Ett spår i läsningen som jag aldrig tidigare befunnit mig i. Så det är klart att jag rekommenderar Antropolis!

Missionsförbundaren som barn. Vägen från lydnad till vägran

Gamla Betelkyrkan i Malmö

Jag var nog en ganska medgörlig pojke när det gällde mammas förväntningar. Jag gjorde som hon sa, och som mormor hade skrivit i min konfirmationsbibel: ”Börja i unga år, vandra i Jesu spår.” I den söndagsskola jag placerades – den hölls i samma byggnad som ungdomsåren skulle förverkligas, Lorensborgs ungdomsgård – fann jag väl egentligen bara ett uttryck för det barndomen också kan vara.

I Missionsförbundets jubileumsskrift då Betelförsamlingen fyllde 75 år kunde man läsa:

”År 1958 lyckades det församlingen att öppna ytterligare en söndagsskola. Denna gång i stadsdelen Lorensborg, där Malmö stad upplät sin ungdomsgård. Denna söndagsskola växte snabbt i den folkrika höghusbebyggelsen, och är just nu församlingens största skola. Genom dessa söndagsskolor har församlingen sålunda nått ut till ett elevantal, som under några år uppgick till bortåt 800.”

De raderna visar på en ständigt växande och tämligen omfattande söndagsskoleverksamhet. För de flesta barn blev den kanske mest av allt en självklar träffpunkt under veckans längsta – och långtråkigaste dag. Bäst minns jag sångerna. Och förstås insamlingsbössan med de svältande barnen. Mission har i hela mitt liv varit synonym med just svält och lidande. De afrikanska barnen – flugorna i ögonen, de uppsvällda magarna och de tomma muggarna – fick bli sinnebilden för mottagaren av missionens hela godhet. Ett barn reflekterar inte över vad missionären egentligen vill. Ett barn saknar förmågan att placera svälten i relation till sig själv som välmående svensk. Medvetandet började växa senare, då jag var med i SMU, Missionsförbundets ungdomsorganisation. Vi träffades varje vecka i en mysig källarlokal i Betelkyrkan. Den var hela malmöorganisationens hjärta och själ. Där skedde allt. Där mötte jag mormor på gudstjänster och andra tilldragelser. Där hade jag mina unga vänner. Men vi saknade egentligen en djupare vänskap förankrad i den kristna tron. Min känsla för denna organisation och detta tänkande blev allt mer bräcklig och den föll så småningom helt samman. Min barnatro – hade jag en sådan någonsin? – blev otro och mitt tvivel skulle bli ett signum många skrattade åt. Jag var verkligen Thomas tvivlaren. I det sökte jag friheten, den inre, och oberoendet, också det yttre.

Ett av mina starkaste minnen av vägran är när mamma ber mig sitta ner. Hon har en Bibel i handen, hon vill läsa för mig. Jag står upp länge efter det att hon satt sig. Jag vill inte höra ett enda bibelord. Det slutar, efter skrikande och tvärviggande, med att hon bara ber att få sitta bredvid mig. Hon hade börjat sjunka in i sin självspäkning. Hade den religiösa undertoner, bestämdes den rentav av hennes allt djupare religiositet? Jag var inte förmögen att ställa frågor. Min vägran var fysisk. Min vägran var den instinktiva revoltens.

SMU innebar också scoutverksamhet. Dessa kristna scouter hade mottot ”Framåt. Uppåt” vilket idag för mig kan te sig en smula komiskt eftersom begreppet Uppåt sedan länge i bästa fall kan förknippas med socialt och ekonomiskt klättrande, en av de egenskaper vår tid har som jag kanske föraktar mest av alla. Då förstod alla den himmelska syftningen.

Tiden i SMU hade inslag som jag idag är tacksam över att ha fått med mig i livet. När jag tänker ordet Vätteriks så står minnena fram som bildserier eller filmsekvenser. Det var ett så kallat Riksmöte med scouter från hela Sverige. Också en rad utländska scoutkårer fanns på plats och det var för mig första gången jag fysiskt fick erfara att leva med afrikanska unga pojkar. Vi bodde förstås i tält. Lagade vår egen mat. Deltog i de stora, kollektiva aktiviteterna om kvällarna. Men också de alldeles vardagliga scoutaktiviteterna i Betelkyrkans källare är levande minnen. Inte minst kommer jag ihåg hur jag slet för att lära mig knoparnas hantverk. Jag blev aldrig särskilt bra på det och låg därför långt efter de andra pojkarna. Att vara scout var ju också och inte minst en skola, överlevnad i naturen var ett ideal som man bara kunde efterleva om man kämpade hårt med att införliva kunskaperna. Läger hölls på skånska scoutgårdar som Finngården och Göransborg. Varje gång jag var på ett mindre läger och konfronterades med nattens mörker undrade jag vad jag skulle med knopar till. Jag var mycket mörkrädd och hade gärna bytt ut all annan kunskap mot en ficklampa eller en madrass inomhus.

Med konfirmationslägret på Missionsförbundets anläggning Strandbaden kom det stora och definitiva avskedet för mig. Efter konfirmationsdagen i Helsingborg återvände jag aldrig. Missionsförbundet var mitt förflutna. Jag hade ingenting mer där att göra. Inte heller någon kristendom fick plats i mitt unga hjärta. Det var slut och jag betraktade allt det som humbug och fromleri. Om det funnits en barnatro så hade den definitivt övergått i tonårs-otro. Jag minns att jag njöt av ett slags självgodhet. Tyckte mig för mer än de andra, eftersom jag genomskådat. Det hade inte de andra. Vissa gick så långt som till eget pastorsliv något årtionde senare. Vad jag inte förstod var att jag bara några år senare skulle vara på väg in i något som var mycket värre. En tro och en dyrkan. Ett ideal och en sekt. Ett inre organisationsliv präglat av hemlighetsmakeri, konspirationstänkande och elitism. Det livet skulle visa sig så mycket mer förödande och i alla avseenden destruktivare än barn- och ungdomsårens frireligiositet.

Interiör Betelkyrkan.

När hela kvarteret Lugnet revs försvann också Betelkyrkan. Jag kände en sorg över det, inte bara för att en av min barndoms centrala platser utplånades, utan också för att ett av stadens vackraste kvarter med enplanshus fick ge plats åt ett gräsligt förortsområden mitt inne i Malmö city. På något sätt var det ändå alldeles logiskt. Malmö stad plundrades på viktiga delar av sin historia. Det kommunala styret hade en syn på arkitektur och människoliv som var mekaniskt modernt och andades framtidsoptimism enligt betongens logik. Det var de inte ensamma om i Malmö. Alla dessa gamla knegare, med före detta sotaren Nils Yngvesson i spetsen, styrde säkert staden utifrån vackra ideal. Men det som blev verklighet i idealens spår var minst lika kallt, omänskligt och superrationellt som i resten av västvärlden. Det lilla formatet skulle till varje pris bytas mot det nordamerikanska idealets störst, bäst, vackrast. Betelkyrkan fick inte ens plats i detta nya och ombyggda Lugnet. Den fick inrymmas i en nybyggd, modernistisk byggnad ute på Stadiongatan, mitt emot min barndoms Lorensborg och på samma sida av gatan som min familjebostad i vuxen ålder, Bellevuegården. Den fick i logikens namn byta från det frireligiöst klingande Betelkyrkan till det modernt neutrala Stadionkyrkan. I den satte jag mig en enda gång. Det var när min mormor Sabina begravdes. Hennes död satte punkt för hela mitt tidiga liv. Tack och lov slapp hon se vad som sedan skulle hända.

(Ur min Malmöbok Ett barn är fött på Sevedsplan)