torsdag 19 maj 2016

Sverige: deckarfolkets paradis

Foto: Astrid Nydahl
Med anledning av gårdagens blogg om det schlagerlallande folket skulle jag idag vilja sätta fingret på vad samma folk läser. Man behöver inte vara särskilt begåvad för att se vad det är. Och inte heller behöver man vara det för att läsa dessa böcker, de läser nämligen sig själv.

Varför blev genrerna ”deckare” och ”spänningslitteratur” huvudfåran i det skrivna och diktade Sverige? Jag har funderat mycket på detta. Det har pågått rätt länge nu. Och det handlar om en bokstavlig våg, tidsmässigt fristående från Sjöwall-Wahlöös romaner. Henning Mankell tog väl på sig tättröjan. Men sedan kom de på rad, också författare och därtill många icke-författare  vi aldrig trott skulle befatta sig med kriminalpoliser, mordoffer, sadism och sunkiga samtidsmiljöer: Kristian Lundberg, Fredrik Ekelund, Aino Trosell, Tove Alsterdal, Thomas Bodström, Jan Arnald, Helena von Zweigbergk och andra, i sällskap med dem vi redan mött: Leif GW Persson, Camilla Läckberg, Stieg Larsson, Liza Marklund, Björn Hellberg och jag vet inte vem.

Fråga första bästa bekant: varför läser du (så många och enbart) deckare? Ett givet svar är: de är så lättlästa. Ett annat är: jag är så stressad så det blir en stunds avkoppling.

Jag tror den springande punkten här: lättläst, avkopplande. Vad säger det om samtidens relation till litteraturen? Jag menar att det framför allt säger detsamma som alla andra kulturella uttryck: samtiden präglas av just ytlighet, konsumtionshets, likriktning (nödvändigheten av att diskutera samma deckare i kafferummet på jobb), oviljan att möta komplexitet och utmaningar. Det svenska folket är en perfekt mottagare av en sådan kultur. Den passar både det strömlinjeformade och det ytliga i en nationell mentalitet. Deckaren kittlar men den lär oss ingenting. Om vi ville lära om brott och straff skulle vi förstås studera BRÅ:s publikationer och polismyndighetens rapporter. Där finns det verkligen något att lära. Deckaren lär inte ut något och det har aldrig varit dess avsikt.

Så här skrev Dick Harrison i Svenska Dagbladet:

”Det verkliga genombrottet för den här typen av litteratur – och den första medvetet upplagda intrig som grundar sig på svårigheten att förklara ett mord som har begåtts i ett låst rum – publicerades av Edgar Allan Poe år 1841: novellen ´The Murders in the Rue Morgue´. Här möter vi också Auguste Dupin, prototypen för de detektiver som senare skulle göra brottslingars tillvaro allt besvärligare i skönlitteraturens värld.”

Det låsta rummets strategi använde sig Paul Auster av i sin New York-trilogi. Men i svensk krim-litteratur måste den betraktas som frånvarande. Jag tror att det hänger samman med behovet av lättsmält. Ett låst rum kräver något av läsaren. Camilla Läckberg kräver ingenting, vid sidan av pengarna hon håvar in. Och de flesta skönlitterära författare i Sverige som hakat på trenden har säkert gjort det av pekuniära skäl. Därtill kommer före detta ministrar, poliser och jurister som vill vara med och dela på genrens guld. Några av dem har lyckats. De flesta har bara fått stå där med skammen. Jag kunde säga vem av dem som varit värst, men det överlåter jag till läsaren.

Sist men inte minst: det finns två återkommande synpunkter i den "debatt" som alltid förs om deckarna. Den första gäller språket, den andra gäller "samhällskritiken". Många läsare har sett vilken usel svenska många av dessa deckare erbjuder. Det är lätt att göra sig lustigt över Läckberg & Co. men det är ett faktum att också Leif GW Persson, som alltid medialt håller en hög profil, själv ibland snubblar runt i svenskan så man nästan rodnar.

Det sägs också att deckaren är en lämplig pedagogik för samhällskritik. Jo, visst minns jag att man sade så om Sjöwall-Wahlöö i min ungdom. De argumenterade själva för denna läsart. Och visst kan man se att Stieg Larsson, Henning Mankell och andra för in sådana aspekter i berättelserna. Men det de angriper är oftast klichéer: "nazister", "utsugare", "kapitalismen", utan att det för den skulle bli inskrivet i en samhällssyn som möjligen gick mer grundligt tillväga. Inte ens "den korrumperade poliskåren/kommissarien" blir i detta avseende särskilt viktig. Det blir mest som svordomen i rökrummet: "jävla skitsamhälle".

Nå, vid sidan av dessa genrer kunde man också ägna sig åt att studera kokboks-eländet, där matens pornografi blivit gängse bildestetik, och där "kändisens" matlagning i tv, se Plura, se Morberg, blir en livsstilsindustri som också omfattar kläder och viner. Trots att vinerna som marknadsförs i de flesta fall är riktigt usla så säljer de på sina namn. Se här till exempel en vinskribent om Morbergs Cabernet Sauvignon för 99 kronor: "Så uselt att det är direkt underhållande... Den som nu medvetet betalar för det mediokra gör det rimligtvis antingen därför att den inte förstår bättre eller därför att den vill tillhöra en flock - i det här fallet Morbergs."

Fler och fler svenskar är oförmögna att laga sin egen mat. Färdigrätterna från frysdiskarna går åt. Ändå säljer matporr-böckerna i stora upplagor och titlarna tycks bara bli fler och fler. Till gagn för vem? Varje hushåll behöver en baskokbok. Sådana finns fortfarande att köpa. Av dem kan man lära matlagningens ABC men också hämta många recept. Plura och Morberg borde vara överflödiga, men i konsumismens epok med kändisdyrkan som främsta egenskap, blir de istället "nödvändiga", ungefär som första sämsta kommissarie blir det i böckernas deckarvärld.


5 kommentarer:

Cello Jr sa...

Hos Shakespeare säger Julius Caesar att han vill se feta människor omkring sig, sådana som sover gott om natten. Så tänker en diktator som vill ha fria händer. Så tänkte Hitler. Även sovjetledarna. Därav sovjetnostalgin. (Obs.jag är "pro-rysk" i konflikten med Nato.)

Behovet av verklighetsflykt ökar i oroliga tider. Personligen flyr jag för tillfället med hjälp av Agneta Pleijels radioföljetong "Spådomen". Ens "flyktbil" behöver inte vara en Trabant med körförbud.

Vad vi nu skördar är resultatet av begreppet infotainment. Yta istället för djup.
Därav slagord och floskler "om allas lika värde". Såg en ung moderatkvinna i tv försvara att man inte skulle ge bidrag till Maranatas hjälpverksamhet med att rörelsen inte var för "allas lika värde" emedan man var emot abort och homoäktenskap.

Hade hon ställt samma krav på en muslimsk hjälporganisation?

Nej, vill vi få en bild av Sverige 2016 bör vi tänka på fåren
i Orwells "Djurfarmen".

Bengt O. sa...

Ang det slutna rummet. Riktigt frånvarande är inte temat i svenska deckare. En av Sjöwall Wahlöös böcker från 1972 heter just "Det slutna rummet".Även Trenters "Kalla handen" från 1957 åtminstone tangerar temat med en mordmetod han lånat av John Dickson Carr.

Som du förstår läser jag en hel del deckare men absolut inga svenska d:o från de senaste 30 åren eller så.Här delar jag helt din bedömning. Min svenska favrit förutom Trenter är H.K. Rönblom. Men vem skulle läsa en bok om ett mord i en nykterhetsförening i en landsortsstad idag?

Kokböcker likaså. Men Brillat Savarins "Physiologie du Gout" är en av de böcker jag skulle ta med mig till den legendariska öde ön.

Steen sa...

Jeg takker min skaber, at jeg er vokset op i en tid, hvor folk læste litteratur - endda verdenslitteraturen. Så kom TV, og så forfaldt alting.

Jeg må tilstå, at jeg i tresserne læste alle Simenons bøger om Maigret. Andre deckare, har jeg ikke læst. Ved gensyn, kan jeg se, at Simenon har betydelige, litterære kvaliteter.
Min amerikanske kone sagde, at der findes betydelige forfattere i USA i dag, som udtrykker sig i krimi genren

Unknown sa...

"No beast so fierce" Edwards Bunker.
Stor litteratur som rekommenderas varmt.

Cello Jr sa...

Ang John Dickson Carr: "Svart sabbat" en gammal favorit. Favorit inom krim annars Patricia Highsmith.