Modernitetens välbehag och orkanen. Srebrenica och stormakternas moraliska brister

Juli 2015. Foto: Astrid Nydahl

Jag läser ett manus skrivet av en man som är något äldre än jag. Det eländiga fattig-Sverige han skildrar är ett land så motbjudande och avskräckande att jag förfäras trots att jag förstås läst hela den svenska arbetarlitteraturens stora verk. Och en tanke slår mig: det moderna samhällets genombrott var förstås välgörande för alla de fattiga barn som växte upp i eländiga torp, utan vatten och avlopp, utan toaletter och utan elektricitet.

Så många barn som förnedrades av lärare som hånade och misshandlade dem. Så mycket lidande till ingen nytta alls, framför allt gjorde hånet och våldet ingenting positivt för bildning och kunskap. När jag läser drar jag mig till minnes min egen kristendomslärare Fredin i Malmö. Trots att det skedde så sent som mot slutet av 1960-talet präglades hans lektioner alltid av den hånfulla och nedlåtande tonen, men ibland kom också hans våldsutbrott. Han lyfte mig en gång i håret så att bänk och stol följde med, och han skakade mig med all kraft och ville att jag skulle svara på en fråga jag var helt blank inför - då skrek han "Tror Nydahl att det är en slingerväxt" och fick då förstås klassens skrattande mobb med sig.

Moderniteten gav fysisk och andlig lindring. Med varmt och kallt vatten och med de moderna wc-utrymmena var det värsta eländet för alltid borta. Sedan kom den förstörande orkan vi kallar postmoderniteten. Men den rivs alla framsteg och förvandlas till historisk aska. Vad ska vi med bildning till när det ändå är roligare att surfa eller spela spel? Vad ska vi ha tystnaden till när rockfestivalerna gör livet så mycket vackrare? Nå, vad ska vi med någonting till som vi inte får gratis och hedonistiskt kan vältra oss i - det är något jag undrar över mest varje dag.

***

Näckros, Hammarsjön 7 juli 2015. Foto: Astrid Nydahl

Att Ryssland röstar emot och att Kina lägger ner sina röster - det är helt logiskt när vi talar om minneshögtiderna för alla offren i Bosnien och specifikt då i Srebrenica. Vad kunde man vänta sig av dem? De vill ha fria händer att mörda bland sina egna minoriteter. Inte minst ryssarna har det senaste decenniet visat framfötterna - de mördar med bästa humör och får stöd både av slaviska bröder och av europeiska identitärer och nationalister (Le Pen går i spetsen!).

Det som gjort mig mest upprörd det gångna året är att de som kallar sig "nationalister" (i den meningen att de sätter den egna nationen främst och att de arbetar för dess oberoende och frihet) i själva verket visat sig vara de framtida quislingarna. I både tryckta medier och på nätsidor har de visat en allt större vurm för rysk politik, helt i linje med teorin om ett rysk-europeiskt imperium. Om Sverige skulle hamna i en militärt eller politiskt tillspetsad situation med Ryssland så kommer dessa frihetskämpar att samarbeta med stormakten, inte med sitt eget land. Det påstås vara en form av taktiskt spel för att motverka USA och EU. Det må vara hänt att de verkligen ser det så, men i praktiken blir de klassiska landsförrädare. De beter sig lika korkat som den europeiska "vänster" som tycks betrakta Putins gäng som något slags sovjetiska kamrater.

Under Bosnienkriget drev jag ett bokförlag. Ungefär en tredjedel av min utgivning handlade om 90-talets Balkankrig. Jag gav ut böcker av Wilhelm Agrell, Jesus Alcala, Roy Gutman, Jacques Julliard, Goran Simic andra. Och så gav jag ut en antologi - den hette För Sarajevo! - där ett fyrtiotal svenska författare medverkade. Goran Simic´s diktsamling Sarajevos sorg röstades fram som årets bästa i ett poesiprogram i Sveriges Radio. Gutmans bok - den första som dokumenterade lägren och tortyren - fick stor uppmärksamhet i samband med att jag tog Gutman till Stockholm för en presskonferens, och han intervjuades av såväl Rapport som Aktuellt och TV4 Nyheterna. När jag läser de tidningsartiklar som nu publiceras känns det som om all den samlade kunskapen försnillats eller förtigs.

Böckerna jag utgav under Bosnienkriget.

Mitt perspektiv var självklart: Bosnien hade angripits av Serbien, vars syfte också då, runt 1994-1995, var att skapa ett Stor-Serbien på Jugoslaviens tidigare territorium. Det misslyckades. Ohyggligt många människor dog. De som överlevde hade misshandlats, våldtagits, fördrivits eller bara lyckats gömma sig under grannarnas och bödlarnas våld. Serbien blev mindre än någonsin tidigare.

När stormakter som Ryssland och Kina idag väljer att kalla det som skedde i Srebrenica för "en tragedi" istället för en del av ett stort folkmord visar de vilka de är. Jag känner både förakt och - ja, jag erkänner: rädsla för dem. De är ohyggliga fiender i ett framtida globalt sammanhang. Och de "vänster"- och "höger"-aktivister som idag ger dem sitt stöd och som hurrar vid den ungerska tragedins altare är ingenting annat än frihetens allra farligaste fiender. Man bör läsa detta, ty det skapar en betydande klarhet, och man bör göra det även om man vet vad han stått för i regeringssammanhang (det saknar all betydelse i det här sammanhanget). Hans erfarenhet är viktig att ta del av:

Kom ihåg hur det hände. Det handlade inte om strid. Ratko Mladic spelades in på morgonen av den andra dagen sägande ”alla är tillfångatagna, har gett sig och vi ska köra ut alla, oavsett om de vill eller inte.” Kvinnor separerades och tvångsdeporterades. Män, civila, fångna soldater och gamlingar bussades till olika skolor, kaserner, varuhus, varifrån de några timmar senare kördes till olika avrättningsplatser eller avrättades på stället. Pojkar, handikappade med förbundna ögon, soldater vars händer var bundna med taggtråd fördes fram i små grupper framför avrättningspatruller. De ”beordrades att vända oss ryggen och sedan mejade vi ner dem.” På ett ställe ledde man ut unga män på en äng, sköt dem och spelade in det på video. På ett annat tryckte man in människor i en lada, så många att de knappast kunde andas, och kastade sedan in handgranater. ”De mejade ned alla som lyckades kravla sig fram till dörren över lik.” En avrättningsenhet ville inte skjuta folk men lyckades övertalas med löften om nya uniformer och stövlar. FN var paralyserat. En bosnienserbisk soldat skar av halsen på ett barn som inte slutade gråta mitt i FN-basen, den ”holländska FN-soldaten såg det. Han reagerade inte.” Kvinnorna våldtogs. ”Vi såg två serbiska soldater, den ena höll vakt och den andra låg på en tjej, med byxorna nere. Tjejen låg på marken, på någon sorts madrass. Det finns blod överallt, hon också var täckt av blod. Hon hade blåmärken på benen. Det rann blod nedför hennes ben. Hon var i totalchock. Hon blev helt tokig.” Man lockade soldater som flydde till skogen med megafon, lovade att de ska bli utbytta, när de dök upp ställdes de på rad och mejades ner. Man sköt och begravde, sköt, kastade i floden, sköt, sköt, sköt. Inte en enda skulle överleva.