... vandrande runt på urtavlans yta

Vid Åhusstranden, juli 2015. Foto: Astrid Nydahl

Poeten Per Helge skriver:

”I det dagliga är vi alltför ofta bundna till ytan, snärjda av säljandets och ägandets avhumaniserande ting, tecken och åtbörder. De i grunden människogörande djupen förefaller för det mesta att befinna sig långt borta från oss. Jag ser för mig bilden av visarna i en klocka, ständigt vandrande runt på urtavlans yta, ohjälpligt skilda från urverket, än mer från de krafter som får detta att snurra och ticka. Och så – vårt privilegium: genom en skulptural form, en musikalisk klang, några rader i en dikt, slås plötsligt en öppning upp, genom vilken vi för ett ögonblick kan färdas mellan de båda världarna. Från stundens procenttal och konjunkturer till något som närmar sig det absoluta. Rent av: från vara till att vara.” (I en så långsam trakt som vår). 

När jag läste Helges ord kom jag att tänka på en gammal film som visades i programserien Minnenas television om John Nilsson - den filmande lantbrevbäraren, där skärsliparen 1948 i trakten kring Djuramåla i Tingsryd, kunde följas, cyklande från gård till gård, från hus till hus, erbjudande sina tjänster. När saxar, knivar och liar var slipade fick han sin slant som han omsorgsfullt lade i börsen, tog i hand och cyklade vidare. Den mannen ägnade sig förvisso åt ett slags säljande – av sina slipartjänster – men den takt han gjorde det i föreföll så långt ifrån den moderna tidens serietillverkningar som man bara kunde komma. Ett mänskligt möte mellan skärsliparen och hans kund var en förutsättning för hela hans jordiska vara. Han kunde, trots att han sålde en tjänst, fortsätta vara människa. Sakta strävade han fram, dag för dag, med det som var meningsbärande i hans liv, och som dessutom var till så stor nytta och glädje för hans kunder.