Hänga över ett stup

Foto: Astrid Nydahl

Just nu känns det som jag skulle falla vid det där stupet. Har ägnat hela förmiddagen åt att försöka skapa en annan blogg och i den lägga in allt härifrån. Misslyckats. Alltså kan det hända att jag får fortsätta arbeta i bloggen först när jag köpt min Mac. Det kanske blir av redan i helgen. Hoppas på er förståelse för eventuell tystnad några dagar. Det är ju inte likt mig. Här nedan nu ännu ett litet avsnitt som kommer att ingå i Malmöboken.

***

Jag minns hur jag en gång på 1970-talet då författarinnan Ann-Charlotte Alverfors på besök hemma hos oss på Bellevuegården i Malmö med sin sambo Krister och dotter Rebecca berättade för mig att hon gråtit floder under arbetet med sina första böcker. De var verkligen smärtsamma berättelser ur en barndom och ett tidigt liv. Sparvöga, Hjärteblodet och Snabelros hade skrivits med just de tårar och det blod som måste göra berättelserna autentiska och doppade i den verklighet de ville skildra. Då, för så många år sedan, fäste jag kanske bara en teoretisk förståelse vid det hon sa, men ju äldre jag blivit, desto mer medveten har jag också blivit om innebörden av tårar i relation till självbiografiskt skrivande. Utan tårarna finns det i bästa fall bara en torr – eller uttorkad – och därför friserad version av de katastrofala skeendena. Vem behöver en sådan version?

När Ann-Charlotte och hennes familj hängt av sig ytterkläderna fällde hon en replik som jag har kommit ihåg alla dessa år: ”Kan du inte stänga av den hemska musiken?” Jag hade satt på en LP-skiva med Weather Report. Uppfattade genast hennes aversion och stängde. Satte inte heller på någon annan musik när vi väl satt oss till bords.

Den här kvällen ledde sedan till att Krister och jag gjorde en Läsa Lätt-bok om hur man tillverkar socker. Vi började ute hos en bonde mellan Skurup och Ystad, Krister fotodokumenterade hela processen i bondens arbete, från sådd och framåt, och sedan gjorde vi resten av arbetet på sockerbruket i Arlöv utanför Malmö. Vi fick ett väl tilltaget arbetsstipendium (eller var det ett förskott?) för att göra boken. Men den färdiga boken kom aldrig ut som LL-bok. Motiveringen var att vi hade fel sorts ”radfall” – något jag än idag inte riktigt förstår mig på och därför inte heller kan förklara. Däremot antog LL-stiftelsen mitt manus om fabriksarbete för utgivning, boken Nu förstår jag hur det känns, som konstnären Bo Jonzon illustrerade och bokförlaget Rallarros utgav.

När jag skulle vapenvägra hade jag redan kommit så långt i arbetslivet att jag var anställd på Ohlssons herrekipering på Södra Förstadsgatan i Malmö. Jag var formellt dekoratörselev men hade så smått börjat få ansvar för egna skyltningar. Ohlssons hade en originell lösning på det dagliga företagsledandet. Man hade en ekonomisk och en estetisk direktör. Den ekonomiske direktören var en mycket allvarlig äldre man som jag förstås kände respekt för men aldrig någonsin kunde diskutera med. På den estetisk-konstnärliga sidan gick det så mycket bättre, för det var Åke Arenhill som hade den posten i företaget. Åke var dessa år mycket aktiv veckotidningsillustratör, inte minst för Femina som i hög grad präglades av hans teckningar, akvareller och collage. Han var också en fin textförfattare som fick flera av tidens stora amerikanska sånger populära i Sverige också med svenska artister, som Simon & Garfunkels Bridge over Troubled Water i Som en bro över mörka vatten med Tommy Körberg och Burt Bacharachs One Less Bell to Answer i En man mer att glömma med Monica Zetterlund för att bara nämna några av dem. I ungdomlig naivitet uppfattade jag Åke som en vänsterman och en sympatisör med Vietnamkrigets kritiker. Det kanske han inte alls var. Men han var på sitt besynnerliga sätt ändå en vuxen man jag kunde samtala med. Och utan att jag uttryckligen bett honom om det skrev han ett intyg om min samvetsnöd som jag hade med mig till förbandet där jag skulle skrivas in för värnpliktstjänstgöring. Åke var en broder för mig. Han förstod mina argument. Han förstod att jag menade allvar.