Den grekiska tragedin och turismen

1995 höll Zygmunt Bauman en föreläsning vid University of Virginia under rubriken Turister och vagabonder: Postmodernitetens hjältar och offer. Den finns tryckt i Vi vantrivs i det postmoderna (Daidalos, översättning av Sven-Erik Torhäll).

Jag läser den mot bakgrund av det grekiska dramat. Grekland har, precis som andra turistdestinationer, i många år levt av en ökande och alltmer förödande turism. Glada dagar med många byggarbetsplatser och en turistnäring som i sin groteska tillväxt lagt allt under sig, från byar och städer till själva stränderna och haven som malts ner i en osund monokultur. När Grekland nu står där med sina gigantiska skulder och ett avtal som tycks förvandla landet till en ekonomiskt underkastad nation konstaterar jag att turismen fortsätter att vara en betydande del av landets BNP. Kan en nation överleva på sin turism? Jag tror att den tiden är förbi. Utan en egen produktionssektor fortsätter det landet ner i beroendet av andra och kommer aldrig att kunna göra sig oberoende på nytt. 2014 skrev resemagasinet Vagabond:

”Det totala antalet utländska besökare i Grekland väntas i år efter en uppgraderad prognos från landets turistbyrå Sete öka lika mycket: med 9 procent. Det betyder att 19,5 miljoner utländska turister i år kommer att ha besökt Grekland. Och i augusti rapporterade resebyrån Tycket att Grekland gått från tredje till första plats över svenskarnas populäraste sommarresmål. Totalt sett utgör turismen drygt 80 procent av Greklands BNP. Därmed är turisterna en av samhällets allra viktigaste inkomstkällor. Många har därför trott och hoppats att turismen ska dra landet ur dess svåra ekonomiska situation.”

Idag vet vi att turismen alls inte ”dragit landet” ur krisen. Kanske förhåller det sig precis tvärtom. Varje jordbrukare i världen vet att monokulturer dödar själva myllan. En ekonomisk monokultur lär inte fungera så mycket annorlunda. Jag drar mig till minnes vad Enver Hoxha svarade Chrustjov då han på sitt besök i Albanien på tidigt 1960-tal föreslog att albanerna uteslutande kunde ägna sig åt att odla sallad till ryssarna, ”hellre äter vi gräs än böjer oss för era önskemål”. Är det gräs den grekiska regeringen erbjuder folket framöver, eller att de ska upplåta sina hus och hem till fler turister? Det senare alternativet blir svårt eftersom många hus och hem redan är fyllda. Att tre generationer åter bor tillsammans är inget ovanligt, då de utflyttade sönerna och döttrarna återvänt av ekonomiskt nödtvång till föräldrahemmen.

Adorno skriver:

”Turister som gör skäl för sig är i själva verket mästare på att lösa upp det fasta och låta det förflyktigas. Först och främst utför de bedriften att inte tillhöra den plats de besöker; miraklet är att de befinner sig på och utanför platsen på en och samma gång (…) Poängen med turistlivet är att vara i rörelse, att inte komma fram; turisterna betraktar inte som sina föregångare, pilgrimerna, de succesiva anhalterna som stationer på vägen, eftersom det inte finns något mål vid livsresans slut som kan göra dem till stationer.”

Det påminner mig om min barndoms Malmö, där vi beskådade japanska och amerikanska turister som gick av färjorna i hamnen, tog en promenad ner om Stortorget och Södergatan ivrigt fotograferande för att direkt återvända till Köpenhamnsbåten. Varför gjorde de så? De kunde sätta ännu en röd prick på den världskarta som var deras mållösa livsresa. Turismen som poängsamlare.

På plats i Grekland samlar nu turisterna på berättelser. När de återvänder hem berättar de för sin omgivning att "grekerna själva" intygar att landets befolkning varit lata, bekväma, korrumperade och därmed är själva krisens orsak. Det får mig alltid att tänka på de greker jag arbetat tillsammans med på fabrik, de har slitit hund i många år, återvänt till hemlandet och hoppats på en någorlunda anständig ålderdom.

De samband som ligger djupt begravda under banalitetens budskap kommer aldrig på tal. Vilken är bank- och finansvärldens roll? Vilken roll spelar den grekiska överklassen? Hur ser relationen mellan Greklands överhet och EU egentligen ut? Och på vilket sätt illustrerar den grekiska tragedin eurons fördelar respektive nackdelar? Frågor som dessa skulle störa ett orsakssamband som lämpar sig för tv-mediets hastighet och omvärldens sätt att betrakta sitt turistmål. Skulle man inte få sol och bad utan att tänka på annat? Det lustiga i sammanhanget är att turisternas grekiska sagesmän är just de lokalbefolkningar som lever av turistindustrin. På dem går det ingen annan nöd än att de hindrats i kön till bankomaten under en begränsad period.

”Ju mörkare bakgrund, desto klarare sken” säger Adorno. Den mörka bakgrunden representeras hos honom av vagabonderna, de som måste röra sig och inte som turisten gör det, frivilligt. Man kunde med fog säga att det är grekerna själva som utgör den mörka bakgrunden för varje turist denna sommar. Adorno får säga avslutningsorden:

”Det är deras påtagliga olycka som inspirerar de övriga till att dagligen tacka Gud för att han gjort dem till turister.”