Violette Leduc - en översatt roman och en film

Det började med en film. Violette - grym dyrkan av den ouppnåeliga. Så skrev Svenskan om filmen. Det var ett märkligt drama som fängslade, mer än två timmar trodde jag att huvudpersonen var en fiktiv karaktär. Man kan - inte ens av sig själv - begära kunskap om alla europeiska författare. Fiktiv var hon nämligen inte. Hon var verklighetens Violette Leduc och hon stod i centrum för Martin Provosts nya film. Han har tidigare gjort den enastående fina Séraphine. Om nya filmen kan vi läsa: 

"Den begåvade kvinnan som dyrkar ett geni är utgångspunkten också för franska regissören Martin Provosts senaste film, ”Violette”. Här är det Simone de Beauvoir som är geniet, medan författaren Violette Leduc är kvinnan som dyrkar henne." skrev Svenskan.

Jag intresserar mig mest för kretsen kring Sartre och de Beauvoir. Och plötsligt ramlar en ny pollett ner. Den polletten heter alltså Violette Leduc. Filmen är värd dryga två timmar av en människas liv, inte minst för att den belyser några politiska, estetiska och litterära problem. Och så kan man påpeka att hela den filmiska berättelsen ledsagas av Arvo Pärts musik.

Men dagens ärende är hennes tegelstensroman Oäktingen (Rastlös förlag, översättning från 1969 års utgåva av Eva Alexandersson). 

Simone de Beauvoir har skrivit ett fint förord till romanen:

"Det påstås att det inte längre finns några misskända författare; snart sagt vem som helst kan få ut en bok. Men det är just det; det finns en uppsjö av medelmåttor; ogräset förkväver vetet. I de flesta fall beror framgången på en lycklig slump. Men även oturen har sina skäl. Violette Leduc vill inte vara populär, hon är inte populära, hon verkar till och med avskräckande."

Är det inte en fantastisk egenskap? Den lockar i alla fall mig att läsa och därför köpte jag romanen.

Rätt snart under läsningen förstår man att hon var ett djupt olyckligt barn och att hon också i vuxenlivet plågades svårt att uselt självförtroende. Var det inte näsan som var för stor, så var det något annat som gjorde henne så ful, tyckte hon själv.

Men det finns, som alltid, djupare liggande orsaker till sådana komplex. I hennes liv stavas det modern. Hon växte upp i symbios med sin ensamma mamma. När hon sedan bestämmer sig för att gifta sig blir det för lilla Violette det ultimata sveket. Hon hatar män helt enkelt. Och hennes erotiska eskapader blir förstås lesbiska: den kärleken skildras här med oerhörd sensualitet och intimitet. Inte konstigt att hon fick problem med den tidens franska censur. Men så finns det förstås män också i hennes liv. De är till synes bögar, men det finns också män som hon älskar med och först när en sådan man tränger in i henne får hon uppleva den djupaste känsla av samhörighet och kärlek. Så paradoxalt kan det vara.

Här står hon med just boken jag läst, Oäktingen.

Är det något jag vill anmärka på så är det att boken är på tok för omfångsrik. Den blir rentav pratig emellanåt och det är inte till gagn för dess starka kärna. Simone de Beauvoir:

"Så länge Violette Leduc levde i moderns skugga föraktade hon böcker; hon tyckte det var roligare att knycka kålhuvud från ett lastflak, plocka grönt åt kaninerna, prata, leva. Från den dag hon vände sig till sin far blev hon trollbunden av böckerna, som han älskat. De stod där, solida och skimrande och de blanka pärmarna omslöt de världar där det omöjliga blir möjligt."

Vill man lära sig något om hur fattigdom och förnedring leder fram till gastkramande självbiografisk litteratur ska man inte tveka. Oäktingen är en prestation bortom det rutinartade. Och jag överser gärna med dess svaga sidor - pratigheten som ibland blir överväldigande - eftersom jag får lära känna en människa som jag, när jag såg filmen, trodde var en fiktiv karaktär.