Heldag i Malmö, storm och regn

Vinca Major. Ursprung: Durrës, Albanien 1978. Foto: Astrid Nydahl

"Jag är inte ensam om mitt fall: Jag är rädd för att dö och jag är olycklig över att finnas till. Mina tårar och mina skrik har tagit mycket tid." (Violette Leduc: Oäktingen)

Ännu en heldag i Malmö. Torsdagen var bestämd sedan länge. Åkte ner med en av mina döttrar i piskande regn. Ankom till något som väl mest kan liknas vid en höststorm med mycket regn och kraftiga vindar. Överallt, ju närmare vi kom Malmö, hängde det blinkande varningsskyltar om vindläget på Öresundsbron.

Vi tog oss in i höjd med Hyllieavfarten och nya Arenan. Försökte parkera vid Emporia och tänkte oss en lätt måltid under tak. Vi var båda nyfikna på Malmö-Percys nya satsningar. Omöjligt, köerna för långa.

Vi vände tillbaka in mot centrum och tog oss till ett annat kvarter under tak. Åkte förbi sjukhuset utmed Pildammarna, min dotter berättade var hennes son fötts och jag kunde berätta att det var exakt samma plats där hon själv sett dagens ljus. Där hittade vi först restaurangen, åt en god middag - fläskfilé by the way - och gick sedan i piskande regn till bokhandeln. Jag hittade matematikboken som mitt yngsta barnbarn önskar sig. Två romaner till dottern samtidigt. Ett par flaskor vin till undertecknad.

Så vände vi söderut och tog hela Malmöhistorien från bilen. Först Lindängen. Sedan Nydala, Bellevuegården, Lorensborg. Och så den stora frågan: skulle vi anta utmaningen Sevedsplan och Rasmusgatan? Vi bestämde oss för att göra det. Men vi kom inte riktigt in. Både Rasmusgatan och parallellgatorna spärrade för biltrafik. Vi körde runt kvarteret och kom in till själva Sevedsplan, jag fick visa min barndoms kvarter med sandlåda och allt.

I någon kemtvätt typ Ali Baba glodde man på oss från entrén, liksom i den afrikanska föreningen (som verkar ha egen dörrvakt också en torsdageftermiddag). Dagen var gjord. Konditori Marocko flimrade till i backspegeln.

På motorvägsavfarten norrut hade man stängt ett körfält. Texten löd "Stäng på grund av översvämning". Kön rörde sig mycket sakta. Regnet piskade. Stormen gungade bilen i sidled. Jag och dottern samtalade om liv och död (hon har mist en son, liksom jag mist hennes ena bror), vad livet betyder, vad vi värdesätter. Vi avslutade med fika på en motorvägsavfart. Absolut sista gången eftersom både serveringsbrickan och servietterna luktade mögel.

PS: Och så var det då blomman på bilden. 1978 plockade jag några skott av en för mig okänd växt i Albanien. Den tog sig bra och jag spred den till vänner och bekanta. Vi kallade den "Albanen". När jag gav sticklingar till min bror sa han med ett leende, "herregud, det är en Vinca Major". Han har haft den blommande i fyra trädgårdar. Den här sommaren blommar den hos mig med, på trappan till vår ingång. Vackert så!