Valda ord av Sven Stolpe

Inom kort publicerar jag en omfattande text om Svante Nordins bok om Sven Stolpe. Nu har jag botaniserat i mitt eget bibliotek och vill visa er några avsnitt ur de Stolpeböcker jag själv läst.

"Jag skall skriva och skriva ärligt. Jag tänker icke pressa fram en sådan där konstans i mitt själsliv, som är den enda förutsättningen för vänskap ute i livet. Jag tänker icke bara syssla med den ena med stupid karaktärsfasthet (...) Samhället vill ha oss så där rakskurna, därför att det icke har någon praktisk användning för en människa, som rasar och smädar och ber och sjunger samtidigt." (Ur debutromanen I dödens väntrum, 1930)

När Stolpe blivit katolik kom det också fram i hans texter. Jag fann detta lilla i en av hans memoarvolymer:

"Jag såg en skymt av påven utanför fängelset, då han steg in i sin bil. En stor folkmassa jublade emot honom, applåderade, vinkade. Han besvarade - lite tafatt - vinkningarna, gjorde flera gången korstecknets tecken över massorna. Hans ansikte var blekt och trött - men det utstrålade en stor glädje. De olyckliga fångarna hade fått se en stråle av hopp. Det fanns någonting hos dem som inte var förött - just därför att Kyrkans mäktigaste ledare, Kristi ställföreträdare, hade mött dem som en vanlig, utblottad, hjälplös liten medmänniska, kunde de tryggt gå fram till honom och ur hans händer ta emot livets största, mest oförtjänta gåva." (Ur Tål ni höra mer. Minnen och anekdoter, 1974)

Och den här inledning till en essä måste väl ändå sägas vara genial? Att börja - och att avsluta - en text är inte lika enkelt som det ser ut här:

"Jag steg av tåget i Heidelberg och släpade mina väskor på studenters manér till ett billigt hotell." (Ur essän Min lärare Curtius i Vreden och andra essayer, 1989)

Kristina-boken har också en sådan öppningsrad. Jag måste erkänna att jag inte läst den än, men det är dags inom kort:

"Efter den högtidliga abdikationen från Uppsala slott i juni 1654 var Kristina ivrig att snarast möjligt lämna landet, alla förberedelser var redan träffade." (Ur Drottning Kristina, efter tronavsägelsen, 1961, bokens första mening)

Erik Gustaf Geijer var en av många historiska gestalter som Sven Stolpe tog sig an:

"Till Geijers genityp hörde, att han förmådde besegra sin melankoli och bli herre över den." (Ur Geijer. En essay, 1947)

Sist bara ett litet exempel på hur Stolpe kunde skriva om franska författare, här en kort passage i essän om Léon Bloy:

"De två unga studenterna skaffade sig genast boken (Léon Bloys La femme pauvre, min anm.) och blev omedelbart gripna av dess förkunnelse. För första gången fick de levande, direkt kontakt med en absolut kristen människa, med en livssfär, där varje tum är präglad av autentisk, naiv kristendom. Häpna läser de rader som 'Man inträder inte i paradiset i morgon eller om tio år; man inträder där en dag, när man är fattig och korsfäst.' Eller den storslagna satsen: 'Det finns bara en sorg - den att icke tillhöra helgonen...'" (Ur Ande och dikt. Essayer, 1950)