torsdag 17 april 2014

Ukraina, vårt öde?

Foto: Astrid Nydahl
"Jag går ännu, men bara med käpp. Men det är också så jag skriver och tänker, med käpp." (Sándor Márai: Dagbok 1984-1989).

Seriöst tror jag att vi nu befinner oss i ytterst farliga vatten och när jag hör att NATO skickar krigsfartyg till Östersjön fruktar jag för den kommande sommaren. Hur man ska förhålla sig till Putin-Rysslands politik vet jag inte. Men jag inser att man inte ska göra sig några illusioner. Det gamla imperiet ska byggas på nytt. Vem kan stoppa det utan ett omfattande och blodigt krig? Vem vill ha det?

Jag är ändå övertygad om en sak: den tid av varken krig eller fred vi haft sedan 1992 är definitivt över. Vi måste förstå att varje ny tid av motsättningar och intressekonflikter föder och i sig innebär nya faror. Hur ser faran ut just nu? En lärdom från 1970-talet är giltig också idag: supermakterna slåss om sina intressesfärer. Socialimperialism sa vi om dåvarande Sovjetunionen. Nu kan vi säga: imperiebyggande som förr. Men vi ska inte för en sekund glömma bort den europeiska och nordamerikanska ambitionen. Den handlar om samma sak, intressesfärer, makt och inflytande. Ett fritt och oberoende Europa bortom USA:s makt kan vi glömma, så som man kunde glömma det på 1900-talet (och ändå vill jag här tillägga att vi européer ska vara tacksamma för att USA gick in i andra världskriget och för att USA - mot den europeiska elitens virrighet - också såg till att i alla fall tysta vapnen på Balkan, även om tillståndet där inte kan kallas "fred", framför allt inte i Bosnien där väl snarare "vapenvila" råder). I bästa fall blir vi gisslan i ett krig om nygamla gränser.

Ukraina, nu och imorgon, med all säkerhet vårt öde.