lördag 1 februari 2014

"Nydahl har ingen organisation med helig skrift som ger tröst..."

Ny recension av min bok Solitär i nyspråkets tid hos Björn Nilsson. Som alltid när han skriver om mina böcker får jag en liten ögonöppnare som tar mig tillbaka till den tid då jag själv betraktade världen ur ett radikalt vänsterperspektiv. Björn Nilsson har en världsbild som i många avseenden kunde ha varit hämtad ur tidningar som Gnistan och Proletären, eller deras nutida efterföljare. Han vill - inbillar jag mig - förstås helst se att människor betraktar, beskriver och förändrar världen utifrån de stora läromästarnas recept. Men han ser att jag saknar "en helig skrift" - hans hänvisningar till Augustinus betyder förstås i första hand bibeln som sådan skrift, men jag läser gärna också in de tongivande texterna av den kommunistiska rörelsens heliga skrifter av Marx, Engels, Lenin, Stalin, Mao och andra. Ett smakprov ur Björn Nilssons recension:
"Från det personliga till det globala finns det så mycket som är illa (men också personliga ljusglimtar). Vi jagas av konsumism, pladdermedia, obegåvade/halvbegåvade människor och totalitära rörelser av världslig eller religiös natur. Det ser inte bra ut i världen. Det som saknas är Augustinus’ långsiktiga förhoppning om att det kommer att fixa sig. Nydahl har ingen organisation med helig skrift som ger tröst och förhoppning om en ny himmel och en ny värld. Det finns en ‘underjordisk international av fria andar’ som han uppskattar. Det är i stort sett inga jag läst så det kanske är bäst att hålla inne med omdömena. Frågan är om denna ‘international’ är så mycket effektivare än Komintern?
Att ta avstånd från världen som den ser ut omkring en kan ge två olika reaktioner. En ytterlighet är att helt ignorera vad man har omkring sig och spana efter något ‘bortom’. Den andra ytterligheten analyserar och söker förändring. Nydahl verkar pendla mellan de två. Varför skulle han annars diskutera kvalitén på samtidens spekulationsbyggen i trakten? I själva verket är han ju inne i diskussioner om samtiden så gott som hela tiden, det är bara det att han inte mår så bra av vad han ser. Det är länken till förändringen som saknas, men den plockar han bort själv genom att inte vilja vara med i några sammanhang som han har svårt med – och de verkar vara rätt många. Det blir pekande på olika saker som inte är bra, men det blir ingen diskussion om tänkbara lösningar. Tidigare organisatoriska anknytningar verkar inte ha gett mersmak, och då blir man en solitär som kanske inte kan påverka så mycket."
Det sista stycket kritiserar min ovilja mot kollektiva sammanhang. Jag tar bort "länken till förändringen". Ja, det är alldeles riktigt. Jag tror inte att någon sådan länk finns. Inbillar mig inte alls att en verklig förändring är möjlig. Det som väntar oss - eller våra barnbarn - är ingenting annat än nya, cykliska, katastrofer. Därmed har jag också gått in på Nilssons avslutande resonemang. De är kanske lärorika, men de äger inte mycket relevans för det jag skriver om i min bok. Någon vurm för överheten - engelsk, svensk eller annan - har jag aldrig ägnat mig åt. Jag kommer ur och identifierar mig med just den underklass han tror att jag möjligen föraktar. Det gör jag inte, men jag ser hur illa det går för den just nu och anar att det värsta ännu inte inträffat. Därmed har jag väl egentligen också sagt att jag varken tror på den koloniala tiden, imperialismen eller socialimperialismen och dess folkmord. Jag ser ingen kvalitativ skillnad på belgarnas, tyskarnas, fransmännens och engelsmännens blodiga tid i Afrika och på de kommunistiska härskarnas folkmord i Sovjet, Kina och andra länder. Mitt perspektiv är inte partigängarens. Jag avstår gärna från varje form av förtryck.

Hela recensionen kan man läsa här.