måndag 10 februari 2014

Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Ett

Per Helge. Foto: Gunnel Jansson.

Att bli en bortglömd författare går sorgligt fort och lätt idag. I den processen tystnar alltför många böcker. De rensas bort från biblioteken. De samlar damm på antikvariatens hyllor. En dag hamnar de i fem- eller tiokronorslådorna på gatan. Sist på soptippen. Det danska språket har ett målande uttryck för det som försvinner ur minnet: det går in i ”glemmebogen”, alltså glömskeboken. Särskilt lätt drabbas förstås poeterna. Som notorisk och obotlig bokälskare, förvisso också som varande själv poet, har jag gång efter gång försjunkit i tankar över detta. Tills jag fann tiden vara mogen för att hämta fram åtminstone en handfull av det senaste halvseklets idag olästa poeter ur glömskeboken, i några påminnelser. Här kommer den första.

1. LYRIKENS EGEN RÖST

Ingen kunde vara lämpligare som inledning till en miniutställning av bortglömdhetens poeter än Stig Carlson. Hans produktion är rik. Få om ens någon under det senaste halvseklet (lite drygt) har dessutom gjort mer för att öka intresset för och bidra till spridningen av lyrik än han. Ändå är bortglömdheten i det närmaste total.

   Stig Carlson (1920-1971) kom drygt 20 år gammal till Stockholm. Han var västgöte, uppvuxen i ett arbetarhem, och hade tidigt gripits av intresse för poesi. den unge recensenten i hemlänets tidningar kom förvånansvärt snabbt in i de litterära kretsarna i Stockholm, mycket tack vare Karl Vennberg, en viktig förebild och inspiratör. 

   Stig Carlson blev en med tiden skarp och vass skribent och recensent i dagspressen, från Arbetaren till Morgon-Tidningen, och han var en av grundarna av Lyriksamfundet, ett fristående sällskap, med uppgiften att verka för ett fördjupat intresse för den samtida svenska lyriken. Samfundet gav 1948-50 ut tidskriften Poesi, med Stig Carlson som redaktionssekreterare. I redaktionen ingick bland andra Olof Lagercrantz och Harry Martinson. 

Stig Carlsons stora insats blev FIB:s lyrikklubb, som växte fram i ett möte mellan gruppen kring Poesi och folkboksutgivningen hos Folket i Bilds förlag. Han blev både ansvarig för dess bokutgivning och redaktör för dess tidskrift Lyrikvännen.

   Tidskriften, som alltfort lever, numera i förlaget Ellerströms regi, började utges 1954, för jämnt 60 år sedan, och hade redan innan första året gått fått över 15 000 medlemmar!

   Vilken fantastisk långkurs i poesi för en ung gymnasist! Min modersmålslärare tipsade klassen om tidskriften, en säkerligen inte ovanlig rekryteringsmetod. 

   Bokutgivningen omfattade klassiskt och nytt, svenskt och internationellt, från Atterbom, Birger Sjöberg och Maria Wine till Heine, Brecht och Neruda. Upplagorna var imponerande – 10 000 exemplar var ingen ovanlighet!

Stig Carlson publicerade tio egna diktsamlingar; från Sjukjournal 1945 till den postumt utgivna Sista dikter 1971. Tematiskt och innehållsligt speglar de en utveckling från tidstypiskt  överlastad 40-talism till ett avskalat, närmast antilyriskt och realistiskt språk, avpassat för tillståndet i världen här och nu. Den kafkaliknande känslan i de tidiga dikterna, spetsade med influenser från framför allt Vennberg, övergick gradvis i en allt tydligare formulerad social uppfordran på individen att både värna sitt eget liv och bejaka sitt ansvar som samhällsvarelse. 

   Som en vändpunkt ter sig en serie dikter i samlingen Svarta motiv från 1953, om några svarta jazzmusiker. Inte porträtt, säger poeten själv i en kommentar, utan ”ett försök till simultanupplevelse av sinnestillstånd” alstrade av musiken, med dess moment av ”social protest och spontan utlevelse”. 

   Dikternas friare flöde lösgjorde Stig Carlsons språk ur en tidigare retorisk, spänd och symbolladdad stil. I hans återstående samlingar pågick den processen, med höjdpunkter i Frågare, Folket i bild och Förbifarter (från 1961, 1965 respektive 1969).

Annorlunda uttryckt: Stig Carlson skrotade de evighetsinriktade tonarterna och valde allt tydligare att skriva för läsaren här och nu, så enkelt och direkt som möjligt, eftersom det gällde att brådskande synliggöra tecknen på en välfärdsstat, ja en värld på avvägar. Aktuellt, som synes, och formulerat med skarp satir och dräpande ironier, men med det djupa allvaret som grundton.

   Dikten här intill är en av flera centrala ur Mittlinje, från 1956, där språket, poetens instrument, står under begrundan, som redskap för klarsyn och frigörelse. Dess meddelande är så påtagligt obundet av tid och växlande omständigheter. Det gäller i oförminskad grad idag, nästan sextio år efter att Stig Carlson skrev det.



                 De enkla orden

                      Vad de enkla orden är svåra:
                      bröd frihet fred.
                      Generat vänder vi dem långsamt
                                            i munnen,
                      stammar dem och smusslar skamset
                                            undan dem
                      i större sällskap.
                      Vi räds för dem, som kände vi
                      deras enorma kraft bränna tungan.

                      Vi låter världens mäktige
                      koka feta frassoppor på dem
                      och äter de avgnagda resterna
                      med stor risk för förgiftning
                      och långvariga matsmältningsbesvär.

                      Ord som förlorat sin sälta sin mening!

                      En gång skrevs de nattetid
                                            på husväggarna
                      medan städerna sov och samvetet vakade.

                      Dagningen tände skriften
                      och brände in den i hjärtan
                      som aldrig kunde glömma.

                      Ord behöver hjärtan för att kunna leva!
                      Människan behöver frihet för att kunna leva!
                      Utan fred mognar aldrig kornet till bröd.
                      Människan måste äga de tre:
                      brödet friheten freden.
                      Därför måste de ständigt skrivas igen.
                      Därför måste de svåra orden åter bli enkla.


Inga kommentarer: