6. POESI MELLAN ORO OCH HARMONI
”Händer som lyfts / mot det ogripbara / det som inte
vill stanna och vara.” Så lyder de första raderna till inledningsdikten i den
diktsamling som Ingeborg Erixson
(1902-1992) debuterade med. Den hette Tjällossning
och publicerades 1945. Raden är betecknande för det som genom alla de följande
samlingarna blev hennes poetiska strävan: just att fånga stämningar och
ömtåliga, kortvariga tillstånd av närhet till och kontakt med tillvarons,
särskilt naturens hemligheter.
”Ur vattenådrorna flyter / en outtömlig älv, / allt som lever och andas / genomströmmar dig själv.” Det är dikten ”Uppståndelse” i samma samling som slutar så; i ett ögonblick av sådan närhet.
Rena, enkla idyller är det ändå inte fråga om.
Grundhållningen tycks vara den, genom allt sökandet, att ”intet, intet i
världen kan stilla / själens eviga hungersnöd.” Under ytan i hennes poesi anar
man en inre kamp mellan ångest och vila, oro och harmoni.
Just därför
återkommer vissa motiv ständigt: stjärnan som slår hål i rymdens mörker;
gryningen då ljuset föds på nytt, soluppgången. Titlarna är talande: Soluppgång, Det vita ljuset, Åter är allt
så levande, Natt och hav, Morgonstämning.
Ingeborg Erixson växte upp i Västervik i Småland.
Fadern hade en högre befattning inom Televerket, och själv blev dottern
teleexpeditör. Mötet med den unge konstnären Sven Erixson blev avgörande för
hennes liv, de gifte sig 1928, och hon övergav sin anställning för att leva med
och inte minst resa med X-et, som hennes man oftast kallas. Bildkonst var för
övrigt ett ämne som hon inte var alldeles okunnig i; tvärtom. Hon hade rent av
gått en kortare tid i målarskola i Dresden och hade ett öga för konst. Hennes
omdöme, det har hon vittnat om, betydde mycket för hennes man i hans arbete.
X-et Erixsons porträtt av hustrun Ingeborg |
Det kan mycket väl tänkas att Ingeborg
Erixson är mest känd för den biografi hon skrev om maken/konstnären och som
gavs ut under titeln X-ets unga år
1978, åtta år efter hans död. Desto angelägnare då att påminna om att hon
utvecklade ett betydande lyriskt författarskap i form av sju diktsamlingar;
alla utom en publicerade på 1940- och 1950-talen. Den sista i raden, med titeln
Landskap för längesedan, kom, efter
ett långt uppehåll, så sent som 1980.
Någon riktig 40-talist kan hon inte sägas vara; hon
är inte i första hand högspänd eller riden av tidens ångest. Hennes dikter är
snarare svala, sökande, de har en lätthet, ja en tyngdlöshet som tvingar
läsaren till långsamhet och koncentration. Undantag finns dock, särskilt i
senare samlingar. Ebb och flod, från
1948, ger intryck av att vara en krisbok, med svulstigare bildspråk och
mörkare, dovare stämningar. Också i den följande samlingen möter dikter med
dystra samtidsinslag och med vittnesbörd om en sviktande kontakt med tingen.
Bokens titel är talande: Främling i eget
landskap.
Aftonens
alfabet, som utkom 1957, och som är en bok där varje dikt
är illustrerad, eller kanske kan man säga kommenterad, av makens bilder, är
rent av en bok där allt är insatt i ett aktuellt tidssammanhang, med hårdare
sånger än vanligt. Men när FIB:s Lyrikklubb 1962 gav ut ett urval ur hennes
poesi, sammanställt av henne själv, var det stämningsmåleriet med naturen som
grund som dominerade. Det vill säga, något alldeles enkelt måleri är det alltså
inte fråga om; snarare om försök att ur naturen avläsa och formulera något
väsentligt om tillvarons grundlagar, om trösten i det som består och
återkommer, liksom om de hotens och dödens villkor som allt levande är
underkastat.
En svit i samlingen Spegelbild talar åskådligt om såväl ”min eftertankes blanka skogssjö” som ”rovfågelns snabba vingslag genom luften, ett iskallt vinddrag som går genom rummet”.
Ingeborg Erixsons diktsamlingar, med fina omslag av X-et Erixson, är tämligen lätta att hitta på antikvariat.
I en skriftserie som X-et-sällskapet ger ut finns dessutom en fin liten studie av Anna Sara Ehrling, Bojan – poet och konstnärshustru, som kom ut 2002. Den bygger till väsentliga delar på poetens egna utsagor i den ovan nämnda biografin över livskamraten.
Här ett smakprov på Ingeborg Erixsons poesi. Dikten,
så omsorgsfullt rytmiskt formad, är hämtad ur samlingen Kustlandskap från 1946:
Bortom
det synliga
gunga vågorna,
vinden och frågorna,
tonlöst och sönderskavet
stiger emellanåt
ekot från havet.
En levande svala har kastats
ur tidlöshetens rum,
pilsnabbt gå vingarna nedåt
där stranden är naken och skum,
i detta nu
som inte ett moln kan beskugga
reser sig ljuset
högt över lövverket
ut över gruset,
skumpärlor, eldpärlor, vågorna
mala och tugga.
gunga vågorna,
vinden och frågorna,
tonlöst och sönderskavet
stiger emellanåt
ekot från havet.
En levande svala har kastats
ur tidlöshetens rum,
pilsnabbt gå vingarna nedåt
där stranden är naken och skum,
i detta nu
som inte ett moln kan beskugga
reser sig ljuset
högt över lövverket
ut över gruset,
skumpärlor, eldpärlor, vågorna
mala och tugga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar