Efter Anna Politkovskajas brutala försvinnande från den
internationella scenen utkom en bok som jag läste på samma sätt som jag
läste Politkovskaja. Jag läste den som ett vittnesbörd, men också som
ett närmast desperat skri ut i den värld som helt tycks ha glömt bort
det folkmord som pågår i den lilla kaukasiska republiken. Politkovskaja
var nog den enda ryska journalist som kunde få omvärlden att lyssna.
När nu det ukrainska dramat gått in i en ny fas tror jag att det är många i omvärlden som håller andan. Vad blir Putins nästa drag? Vad planerar separatister i landets ryska delar? Var befinner sig det störtade ledarskiktet, och har de eventuellt några planer som ska sättas i verket? Medan vi väntar på nya svar och nya skeenden kan vi med fördel komma en aning närmare den ryska politikens logik med läsningen av
Aluminiumdrottningen, skriven av den tjeckiska krigsjournalisten Petra
Procházkova. Hennes sätt att närma sig situationen är inte alldeles olik
Politkovskajas, även om hon av förklarliga skäl (hon är inte ryska)
inte kan uppbåda den glödande passion Politkovskaja visade i allt hon skrev.
Petra Procházkova har
gjort sex stycken omfattande intervjuer som väl tecknar bilden av
situationen för kvinnor som blivit kvar i helvetets och krigets Groznyj,
både av tjetjensk och av rysk härkomst, samt i ett fall en intervju med
en kvinna som tillsammans med man och barn lyckats ta sig ut därifrån
och hamnat på en eländig flyktingförläggning i Tjeckien. Det är i alla
sex fallen kuslig läsning som påminner oss om den verkliga situationen i
det Europa som stolt pratar demokrati och frihet men samtidigt tillåter
Rysslands nya härskare, med tsar Putin i spetsen, att samvetslöst bomba
en hel nation till grus och aska och sedan man mördat hundratusentals
fortsätta förfölja, våldta, tortera och kränka de människor som förvisso
överlevde flygbombningarna men tvingas leva som råttor på ett sjunkande
skepp.
Inte sedan jag läste Politkovskajas böcker om Putins
Ryssland och Tjetjenienkriget har jag blivit så skakad av en bok. Den är
hårdvaluta för alla som inbillar sig att fred råder i Kaukasus och att
det som marionettregimen i Groznyj i samarbete med ryska armén sysslar
med kan kallas "terroristbekämpning". Om man lever i den
vanföreställningen ska man definitivt läsa Aluminiumdrottningen.
Och
av just den kvinna som kallas så, för att hon försörjer sig och
familjen på att samla aluminiumskrot och sälja det, tycker jag att man
gott kan stå ut med att få höra: "Först kvävdes vi av Stalin, slutligen
av Jeltsin. Redan våra förfäder sa att tjetjenerna drabbas av en
katastrof varje halvsekel. Nu har intervallen blivit kortare. Efter
första kriget, som slutade 1996, började vi komma på fötter igen. Många
människor reparerade sina hus eller lägenheter. Så fick vi ett nytt slag
mellan ögonen. De gav oss inte femtio års andhämtningspaus, utan slog
till efter bara tre år. "
När
man läst nästan trehundra sidor sådana vittnesmål kan man ställa sig
frågan varför omvärlden godtar att detta sker, genom att man återvänder
till just denna skrotsamlerska vars riktiga namn är Elza Dugajeva, och
fundera på hennes omdöme om oss, de tysta och medskyldiga: "Det finns
säkert människor som är skyldiga i de översta skikten – i Ryssland, här i
Groznyj, men också i världen. Eftersom
alla glatt fortsätter att handla med Ryssland, ger dem miljardlån,
trots att alla vet att de har gjort sig skyldiga till brott. Själv
skulle jag aldrig gå på visit hos en granne som slog sina egna barn."
Går vi på sådana visiter om vi blir lovade bra betalning för det? Ska
man döma av europeisk politik gentemot Putins Ryssland är det just det
som sker. Det är en skam. Och just därför är det så viktigt att böcker
som denna publiceras.
Nu har vi sett ukrainska poliser gå ner på knä för att be landet och människorna om ursäkt. Samtidigt påpekade de att de själva varit "offer för omständigheterna". Jag har alltsedan det hände i förra veckan försökt förstå vilka de krypskyttar var som mördade flest människor där på torget. Jag har inte sett några svar, men tvivlar starkt på att de skulle vara poliser. Idag läggs skulden på kravallpolisen Berkut, som sägs ha upplösts helt.
Kanske kan en kaukasisk situation förhindras, kanske slipper ukrainarna det öde som blev tjetjenernas. Men ingenting tycks självklart just nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar