Foto: Astrid Nydahl |
Hela
1980-talet och en bit in på 1990-talet fortsatte jag resa i avsikt att skriva:
till Libyen, till Israel, till Portugal, till Tjeckien, England, Holland,
Frankrike, Finland. Jag skrev
mycket. Gjorde radioprogram. Skrev reportage för resemagasin och dagspress.
Skrev om panarabism, om intifadan, om sionismen. Reportage blandades med
intervjuer och texter kring idéhistoria och politik. England, med tonvikt på
Black Country (West Midlands) men också Londonregionen, blev något nytt som kom
in i mitt liv från och med 1994.
Jag minns
särskilt mina Lissabonresor. Det var i Lissabon jag förstod att fadon skulle
bli en viktig del av min personlighet. För alltid. Den blev verkligen det.
Första resan dit gjordes 1983. Då var jag alltså 31 år. Jag kom dit med min vän
Carlos Valente och min kollega och vän Per Helge. Allt började så bra, vi
återvände dit varje år. 1985 var jag mogen för något större. Jag hade förfärliga
problem med magen men satsade ändå. Vi fick presskort från Sydsvenskan och
skulle efter en vecka åka norrut i Portugal, sedan Spanien och Frankrike och
norrut. Vi hade fått ut ett förskott från tidningen. Jag mådde pyton hela
veckan. Var helvit och förstod först senare att om jag druckit vin hade jag
mått bättre. Ty samma dag vi skulle resa norrut havererade jag, på stationen
utanför tåget till Oporto, kom i ambulans till ett vidrigt sjukhus, och efter
många om och men hamnade jag på Malmö allmänna med en diffus diagnos (man
gissade på gallsten). Jag gick genom hela vårdapparaten tills jag hamnade på
psyket. Ja, där är jag än, hos samma läkare.
När jag
1985 hade börjat medicinera mot panikångesten återupptog jag resandet. Det
fortsatte med samma naiva optimism som före sammanbrottet. Mina sista resor
gick till England (Black Country) våren 2008 och våren 2012. Mest har jag dock
lagt undan passet. Min tanke är denna:
ångesten och depressionerna är en del av arvet (hjärnan, signalsubstanserna).
Men när det verkliga sammanbrottet kommer vet vi aldrig. Det skedde för mig
alltså då, vid 31 års ålder. Idag är jag mer än 60. Kan jag dra någon slutsats?
Ja, jag drar en slutsats: våra liv står skrivna i den genetiska koden när vi
föds. Det är inte defaitism att säga det, det är klarsyn. Vi kan hantera det
mer eller mindre bra. Det största problemet är nog att vi vägrar lyssna till
våra inre signaler, att vi rent fysiskt försöker överrösta psykets budskap. Ett
liv i stillhet är inte ett dåligt liv. Jag har lärt mig att det rentav kan bli
det slags liv som räddar mig från nya sammanbrott.
(Detta
är ett utdrag ur min bok Solitär i nyspråkets tid. Är du intresserad av
boken kan du sända ett mail till thomas.nydahl@gmail.com)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar