Vårdofter, blodtryck och leda

 

På Landön är det, trots de bistra vindarna, redan vår i planteringarna. Vi rör oss försiktigt mellan bryggorna, gräsmattorna och de små bevuxna plättarna. Snödropparna är sensuellt våta och mitt i det alltjämt höstlikt gulröda reser sig det murrigt gröna.

Jag börjar morgonen med provtagningar inne på kliniken. Blir upprörd över att en remiss saknas så att jag måste återvända ännu en morgon i veckan. När jag ser vad mitt blodtryck stannar på, 175/120, förstår jag att morgonupprördhet är till skada. Jag åker hem till ledan, för in dagens beställningar av nya boken, värmer spenat till de kokta äggen och går beslutsamt till Bjørn Bredals bok om Montaigne. I brevlådan kommer några timmar senare TLS och det blir dags för kaffe. Hur skingrar man ledan? Jag gör det med läsning och arbete. Några av eftermiddagens timmar ska jag sova bort. Sedan väntar kvällens film. Nej, den visas inte på tv. Det som svensk television serverar oss är fördummande tävlingar och lekar. Och betala får vi göra, vare sig vi tittar på det eller ej.

Bilder från Landön: Astrid Nydahl