Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Nio

Foto: Curt Warås, 1987

9. SÅ GER HAVET MIG RO

Havet är det stora, återkommande motivet hos poeten Ebba Lindqvist (1908-1995). Havet som tröst och ro, som vidd och öppenhet, som mäktig malande påminnelse, i våg efter våg, om livets gång, som intighet, där frånvaron av mening i vår existens gör sig påmind.

   Att en bohuslänsk diktare ständigt återkommer till det motivet är förstås alldeles naturligt; Ebba Lindqvist var född i Grebbestad. Hon utbildade sig till och arbetade som lärare, och under perioder senare i livet var hon bosatt såväl i New York som i Beirut och Nairobi. Det stränga kustlandskapet, med naturens och människornas karghet, liksom med beroendet av havet för utkomst och försörjning förblev dock hennes hemmahörighet, både när hon tidvis lämnade det och när hon stannade kvar.

Om denna grund skrev hon i sina första diktsamlingar (hon debuterade 1931), från början aningen stelt och uppstyltat i språk och ton, och med en mörk livssyn.

   Undan för undan växte hennes poesi. den blev friare i ton och form och kunde rentav våga sig på att lovsjunga det dagliga levandet och dess märkvärdighet, om än med de mörka, sträva villkorens reservationer. Samlingen Fiskläge, utgiven 1939, berättar både gripande och kritiskt genomskådande om den vardagsmiljö ett fiskeläge utgör: ”Måsar och tärnor kivas som bäst, / allting är lika, dag efter dag, / handelsmän, fiskare och präst. / Lagen är Mose lag.” Här råder sträng fromhet, och makrill morgon, middag, kväll, skvallerkvarnar mal, och uppköparna av fisk blir rika, medan fiskarbefolkningen förblir i sin fattigdom.

   Men Ebba Lindqvists dikt växte utöver de geografiska ramarna. Den miljö hon kände så väl blev efterhand mer och mer en referenspunkt för hennes djupnande insikt i och erfarenhet av människans livsvillkor i alla tider.

   Och hon valde andra motiv för att gestalta detta. Kanske är hon, vid sidan av Rut Hillarp, den svenska diktare från det senaste halvseklet som mest konsekvent använt sig av klassiska myter för att belysa det mänskliga. Det är framför allt motiv från Bibeln och från antikens Grekland som fått stå till tjänst, och Ebba Lindqvist ger dem ofta en kvinnlig tolkning.

Hon väljer Jobs hustru framför Job, ger röst åt Judas mor, låter Eurydike tala till Orfeus: ”Vem hade sagt, att jag ville följa dig, Orfeus?” Hon, Eurydike, bekänner att hon själv ville sitt liv i Hades, att hon valde allt det som var skönare än livet och bortanför människohjärtat och kärleken.

Ett verkligt genombrott för den sidan av hennes poesi blev samlingen Sången om Fedra, som utkom 1952. Titeldikten är dramatiskt uppbyggd, med Berättare och Kör, och den skildrar den ohejdbara, katastrofala passionen och dess följder: sorg och död. Sångens verkan förstärks när den får bilda fond och eko för efterföljande dikter, som avskalat och naket gestaltar en personlig sorg och saknad. De är stora och rena i tonen, som om den väldiga närkampen med det tragiska hade verkat renande.

I nästa samling, De fåvitska jungfrurna, fem år senare, skriver hon vidare i samma stora ton, om livets tyngd och rikedom (och glädje), om dödens tyngd och ofrånkomlighet. De fåvitska jungfrurna vet att brudgummen kommer och att han är döden själv, och de är beredda.

   I Intervju med Sisyfos är det för denne evige stenrullare inte fråga om att förlika sig med tillvarons absurditet utan om att få sitt liv genom denna sten och att uppleva ständigt samma glädje i det ögonblick då den ligger stilla högst på krönet, innan den rullar ner. Ebba Lindqvists livsperspektiv är det samma, dubbla: av tillvaron som tvång och frihet, gräns och gränslöshet, sorg och lycksalighet, ljus och mörker, sten och grönska.

Med tiden tonas många av hennes kända motiv ner, närmare jorden. Mässa för måsar från 1966, hennes sista diktsamling, avslutas med två minnesvärda dikter: allra sist en Svit för vissna löv – närmare marken är svårt att komma – och dessförinnan Brev till en stjärna. Brevskrivaren, från sin plats ”invid TV på jorden”, skulle gärna vilja få skicka ett brev med rymdfararna till en stjärna, men dikten vänder snart blicken från rymden till jordfararna, envar som ska fara, inte i en rymdraket utan sex alnar djupt i jorden.

   Diktens mål blir till slut den resan, dess vikt och innebörd: ”Tomhänta kom vi till jorden, / men ingen går tomhänt tillbaka. / Var och en har sitt brev att bära. / Var och en har sitt brev / att besvara - / brev till en stjärna.”

Den här dikten om havet har hämtats ur samlingen Fiskläge, 1939:

                      Havet sjunger

                      Och om du älskar mig eller ej gör detsamma,
                      om ditt hjärta är varmt eller kallt gör detsamma,
                      och våra ord må vi spara.

                      Men om din längtan liknar min,
                      så lägg ditt huvud nära mig och lyssna, lyssna,
                      hur havet sjunger.

                      Det stora havet sjunger nära dig, nära mig.
                      Det frågar inte efter ditt eller mitt,
                      och vår rödaste önskan förbleknar.

                      Vem ropar på oss långt där ute,
                      vem kallar på oss,
                      vem vem är i nöd för vår skull?

                      Låt oss kasta oss dit ut, där vi hörde ropet,
                      och ditt rop skall stiga och sjunka i havet,
                      och mitt rop skall stiga och sjunka i havet,
                      tills allt blir tyst.