Ur Glömskeboken – en serie lyriska påminnelser av Per Helge. Två

2. EN ÄKTA SYMBOLIST OCH ROMANTIKER

”Allt är stilla, evigheten lyssnar in i rymden, ingen sommar väntar brev med posten.” Så kusligt suggestivt börjar en dikt med den inte mindre alarmerande titeln ”Efter sista vätebomben”. Dikten är skriven av Carl-Emil Englund (1903-1964) och ingår i hans samling Det mörknar under träden från 1951. Jag fann den som tonåring i en urvalsvolym med Englunds dikter; och de där raderna, med sitt apokalyptiska, därtill nästan surrealistiska språk, bet sig fast. 

   Carl-Emil Englunds poesi är drömsk och romantisk, samtidigt som det går ständiga drag av vemod, ödslighet och främlingskap genom dem. (Inte nog med att en av hans samlingar har titeln Ödslighet, i verkförteckningen i en av hans böcker hittar jag också Ödslighet. Andra, utökade upplagan…) 

   Rötterna har han definitivt i den gamla symbolismen: de flesta landskap han målar med sina ord är inre, de är själens scenerier. Det räcker att notera titlarna på några av hans tio diktsamlingar (och fyra prosaböcker): Det mörknar under träden, Dröm och hägring, Skymning blåser över moln och vatten, Vid nattens tröskel. Dimma.

Nog var Englund en sammansatt människa. Han var född i Grangärde, Dan Anderssons hemsocken i Dalarna, och uppvuxen i Hälsingland. Alltigenom självlärd, sånär som på en tid på Jakobsbergs folkhögskola, har han vittnat om en ungdom, som befriad från skolgång i stället innehöll jakt och fiske, timmerhuggning, gårdfarihandel, flottning, kolning, sådant grovgöra som stod en yngling till buds.

   Efter folkhögskolan blev han kvar i Stockholm och fick jobb inom Konsum. Med tiden blev han rent av föreståndare för en butik i Tangen, i en utkant av huvudstaden. Den och familjen blev hans fasta punkt.

   Och inte bara hans. Han hade börjat skriva (debuterade gjorde han redan 1925) och hunnit bli bekant med jämnåriga kollegor. Många av dem hade en minst sagt osäker yttre tillvaro, och Englunds hem – han hade ju fast jobb – förvandlades till en viktig samlingspunkt runt både andlig och lekamlig spis. En av de återkommande var Nils Ferlin.

Englund var också den som skapade och under många år förestod Boklotteriet. Överskottet från de årliga lotterierna gick till författarstipendier. Många har omvittnat vilken betydelse det fick för fattiga skalder, som i nödsituationer helt enkelt kunde få en nödvändig summa pengar direkt ur Englunds hand.

   Boklotteriet omvandlades 1965 till Stiftelsen Litteraturfrämjandet, som sedan dess årligen till en poet utdelar Carl-Emil Englundspriset. 

   På en gång så handfast i det dagliga, och i sin poesi – så världsfrånvänd!

   Där är skyar och skymningar; vind och vemod och viskande vassar; måne och minnen, dimmor och drömskhet. Tystnad och tidlös oändlighet växlar med ödslighet, ångest, smärta. Det är undransfullt och viskningsstilla. Då och då slår saknaden upp sitt tält. Inför en så konkret bild som ”Himlen blå som fattigmjölken” hajar man helt enkelt till.

   Ett återkommande stildrag hos Englund är sinnesanalogierna: tystnaden går på tå, eller lyssnar, tankarna är gråa som glömda svalbon, sävsuset flyter som rök in mot land. Det är ett äkta symbolistiskt arv, och nog är Englund otidsenlig så det räcker. I dessa rationella tider har vi ju annat att tänka på, mer av hårdvara, typ, som den som följer med sin tid kanske skulle vilja uttrycka det. 

   Ändå: denna dimension, i språket och i själen, vid sidan av det klara dagsljuset och de räta linjerna, visst är också den viktig för oss. Den påminner om något annat, vänder våra blickar mot fjärran horisonter och dunkla dagrar; inre och yttre, där vi kan möta andra sanningar om oss själva. 

Carl-Emil Englunds dikter förtjänar att läsas och begrundas, som pauser i vår välförståndighet, kanske medan skymningsljusets trolskhet silar in genom fönstret och för ett ögonblick förvandlar världen och oss själva till en saga.

   Dikten ”Nordisk natt”, här bredvid, är hämtad ur samlingen Skymning blåser över moln och vatten, utgiven 1945.

                      Nordisk natt

                      Skuggblå hästar driver över himlen
                      med manen fladdrande som regn i bergen.
                      Nu vänder sommaren,
                      ser sig i spegeln.
                      klockan slår
                      med tanklöshet på tungan.
                      Kvällen sluter sina ögonlock,
                      säven darrar som i yrsel.
                      Natt,
                      skymningens lena ull i daggigt gräs.
                      Över konvaljebackens mjuka doft
                      ringer myggen med tusen strängar.
                      En suddig sky av träd och blommor
                      vaggar nu i dunig vind,
                      hälsar lugnt och ljudlöst junivita natten.