Foto: Astrid Nydahl |
Kära
läsare,
med
nedanstående text om Sture Axelson avslutas, åtminstone för den här gången, min
miniutställning av ett dussin mer eller mindre bortglömda svenska poeter från
det senaste halvseklet. Jag skulle utan större svårighet kunna plocka fram
poeter till både en och flera liknande serier till; den svenska poesin har
verkligen flödat rikt under många år.
”En
god del av mitt läsande liv kommer till synes igen, och jag börjar leta i
hyllorna.” Så skrev en poetkollega till mig efter att ha läst ett antal
avsnitt. Så är det också för mig. Jag har med åren samlat på mig en bra bit
över tvåtusen volymer med poesi, och jag har, medan tiden och livet rullat
ständigt vidare, läst dem och införlivat dem i mitt medvetande och minne. Visst
bleknar en och annan efterhand, men de finns i hyllorna, och att lyfta fram dem
och läsa om dem innebär att möta en del av sitt liv på nytt.
I
femtonårsåldern hade jag redan hunnit lära mig ganska många av Dan Anderssons
dikter utantill; under gymnasieåren spädde jag på med överlevnadsdoser av
poeter som Nils Ferlin, Karin Boye, Johannes Edfeldt. Jag minns väl – och gärna
– de där två dagarna en gråkall gymnasievår när jag höll mig hemma från skolan
för att i lugn och ro kunna läsa Hjalmar Gullbergs samlade verk. Under samma
tid tillhörde jag den gymnasieorden vid läroverket som grundats 1867 och vars
kärna var: vitterhet och tonkonst. Där lärde jag mig, inte att skriva poesi men
att börja skriva poesi.
På
den vägen, då för en evighet sedan del av en bildningsgång som inte alla men
många av oss hade tillgång till, har det sedan dess varit. Oavsett om innehåll
och stil rört sig högt eller lågt, har poesin blivit och förblivit språkets
skattkammare, och samtidigt ett öppet förråd för livshemligheterna. Och, för
att citera Ezra Pound, dikt är nyheter som förblir nya.
Den
svenska poesin är en rikedom som håller på att förödas. Den står undanställd i
biblioteksmagasin, antikvariatskällare, förekommer droppvis i ett och annat
bokloppis, eller förpassas, en kasse i taget, till närmsta avfallscontainer
eller soptipp. För det mesta tiger den. Men en rikedom utgör den likafullt; den
som slår upp boksidorna i de gamla volymerna där den en gång trycktes, möter
röster komna djupt ur det liv som är igenkännligt och i grunden lika människa
och människa emellan.
Det
har varit rejält inspirerande att få publicera de här texterna här i bloggen.
Tack för att du läst, och på återhörande! Per Helge 22 februari 2014.
12. DEN IDYLLISKA ERAN – OCH DÄREFTER
Poeten Sture
Axelson (1913-1976) har kallats idylliker, en beteckning som sällan brukar
användas som beröm. Sant är att han, särskilt i sina tidiga dikter, som få visade
upp en känsla för det ljusa, sommarlätta, för vindens gång i gräsen längs
vägkanterna över den östgötska slätten, för nattens svävningar och svartblå
horisonter. Dikten Barnslig visa, från samlingen Och plötsligt är det kväll, utgiven 1948, kan rent av läsas som
urtypen för idyll, hör bara:
Himlen
blå med vita klutar,
stugan röd med vita knutar.
Flaggan hissad högt på stång,
humlesurr och fågelsång.
stugan röd med vita knutar.
Flaggan hissad högt på stång,
humlesurr och fågelsång.
Gården
krattad. I rabatten
solar sig den lata katten.
Makligt går kring gård och grind
vackert väders västanvind.
solar sig den lata katten.
Makligt går kring gård och grind
vackert väders västanvind.
Snabbt genomlästa kan Axelsons diktsamlingar tyckas
beskriva en jämn kurva från den här hållningen mot en gradvis mer sammansatt,
strävare poesi, där ironin blev hans viktigaste verktyg för att klä av samtiden
med dess falska dräkt och läsarna deras illusioner. Så enkelt är det inte
riktigt. De ljusa dikterna ser ofta igenom idyllen, mot ett bortom där
skuggorna och förgängligheten anas, som en förutsättning. Axelsons dikter hade
siktats genom många filter; inte bara den egna stränga blickens utan kanske
främst den klassiska romerska poesins. Där fann han många av sina riktmärken
och ideal. Och i hans senare, för all del också betydligt strävare dikter,
fanns rum för ögonblick av balans och avspänd vila.
Idyll – om en liten utvikning i ämnet tillåts – är
aldrig någon så enkel sak som den ibland gjorts till.
”Ljuset har djup i lika
mån som mörkret”, skrev Mirjam Tuominen om Jarl Hemmer, ännu en ”problematisk
idylliker”. Man kan också erinra sig en formulering av Elmer Diktonius: ”det är
vår ära, vår plikt och vårt trots att bombardera blodets kanoner med lugnets
blommor”. Citaten är hämtade ur en ny bok av Tomas Ek om just Jarl Hemmer, med
titeln Ljuset har djup, där en lång och intressant diskussion om idyllen som
förenklad eller sammansatt, framför allt ifrågasatt hållning förs. Idyllen,
menar Ek, kan också hävdas som en motståndshandling, ett försvar av
grundläggande kvaliteter i livet.
Sture Axelsons författarskap, nog så undanskymt
medan det pågick, äger i all sin stillsamhet och brist på dramatiska gester en
konstnärlig halt som förtjänar ett betydligt bättre öde än den närmast totala
glömskans. Sture Axelson utgav, med början 1938 och final 1975, tolv
diktsamlingar, därtill fyra romaner och flera översättningar, bl.a. av moderna
italienska poeter som Montale och Quasimodo.
Axelson hade disputerat på en avhandling om Claudius
Claudianus, en av de mindre kända romerska poeterna, och verkade i sin hemstad
Norrköping som lektor i latin, till dess att ledgångsreumatism i kombination
med nervsjukdomen polyneurit gjorde honom rullstolsbunden och tvingade honom
att lämna lärartjänsten. De sista åren var han gravt förlamad och helt
sängbunden. I den gradvis allt svårare belägenheten förhöll han sig i sina
senare dikter stoiskt till både ljusare och mörkare sidor av tillvaron. En lång
period av uppehåll i poesiutgivningen, mellan 1952 och 1965, markerar en tydlig
gräns.
Diktsamlingarnas titlar förändrades, från tidiga böcker som Vägarna på slätten, Sommaren är kort, Lyktor om
aftonen, till de senare I
kollisionens ögonblick, Nio
nattstycken, Bergsklättring.
Formellt övergav han så gott som helt de tidiga dikternas traditionella,
bundna, nästan visartade form.
Hans intresse för dagens och tidens frågor fick större plats, världen kom närmare, vägdes på en hyperkänslig våg av överseende skepsis och fångades i pregnanta, täta formuleringar. Han skrev dikter om supraledningar, politiska toppmöten och om dammkatastrofer, om minnen av tidigare resor, särskilt till Italien, men också om mindre, kommunala begivenheter. En av hans sena samlingar, utgiven 1974, heter Nyheter från Norrköping och har ett kort, lite retsamt men mycket talande förord: ”Är detta nyheter från Norrköping, undrar kanske någon besviken och förtörnad läsare. Ja, säger jag. Detta är nyheter från Norrköping. Kanske är det också nyheter från Stockholm, Luleå, Lund, Valparaiso eller Nairobi. Kanske är det inga nyheter alls. Sedd ur det mindre perspektivet är jorden ganska gammal.”
Då och då men maskerat återkom han till sin
avskurenhet och isolering. ”Detta kan också vara ett hantverk, / legitimt som
månget annat: / att sammanbinda flyktens trådar / i de långa minuternas natt.”
kunde han oförblommerat utbrista i en kort dikt. ”Men alla våra kanaldrömmar /
genomkorsar / ännu landskapet.” i en annan.
Och i den dikt – den är också en titeldikt – som avslutar samlingen Bergsklättrare, den sista Sture Axelson gav ut, återkommer temat vackert och avklarnat. Där berättas om världsberömda bergsklättrare med linor och krampor som emellanåt, utan föregående varning, ”störtar som tunga stenar ned i den djupa dalen.” Mot detta ställs en annan situation: ”Men utan all utrustning / bestiger stundom den lame / de stulna sekundernas toppar. / Mera fågellikt är hans fall.”
Både ljus dröm och mörk verklighet, idyllens
lockelse och klarsynens hårdare stål finns i rikt mått och ständig blandning i
det här författarskapet, som sannerligen inte förlorat sin aktualitet. Sture
Axelsons diktsamlingar är inte särskilt svåra att hitta på antikvariaten, och
för den som föredrar en mer koncentrerad form finns två urval att tillgå, båda
sammanställda av poeten själv: Blåsten
bläddrar i bladen, från 1964, och Förtroendes
ord, från 1976, samma år som han gick bort.
Här följer en av Sture Axelsons dikter, ur samlingen
I kollisionens ögonblick, från 1973:
Den idylliska eran
Den
idylliska eran är redan passerad
Ingen vet längre vad som är medelpunkt
eller periferi.
Cirkeln är visserligen fortfarande rund
men medelpunkten har förflyttat sig från mitten.
Ingen vet längre vad som är medelpunkt
eller periferi.
Cirkeln är visserligen fortfarande rund
men medelpunkten har förflyttat sig från mitten.
Meddelandena
från en tidigare teleprinter
är redan föråldrade.
från en tidigare teleprinter
är redan föråldrade.
Vindarnas
hastighet ökar
i utkanten av det ännu okända.
i utkanten av det ännu okända.
Sommaren
är redan annorlunda.
Andra hjortar
betar i bortglömda år.
Andra hjortar
betar i bortglömda år.
Någon
passerar i den gyllene mångatan.
2 kommentarer:
bäste Per Helge,
ett stort tack för att Du - och Thomas - lyfter fram dessa mer eller mindre bortglömda poeter, flera av dem kände jag inte till. jag har själv gjort liknande ansatser med författare som uno eng, inga ehrström och tord herne, och intresset har på de flesta håll varit mycket begränsat (som hos johan lundberg på axess; jag antar att dessa (inskränkt) svenska "internationalister" finner det svenska allt för litet för deras horisont).
det näraliggande är man ofta blind för, vilket även gör det enklast att kasta bort.
allt gott
einar askestad
"Den idylliska eran" var som skriven för idag.
Lägger igen på min att läsa lista.
Tack!
Skicka en kommentar