8. SAMHÄLLETS TILLSTÅND OCH KONSTNÄRENS ANSVAR
”Hålla sig nära intill verkligheten? Intill är
utanför.” Så skrev Birger Norman
(1914-1995) i den sista av sina tolv diktsamlingar. Det är en rad som säger
mycket om sin upphovsmans strävan, om hans förhållande till skrivandet och det
han försökte fånga in med sin penna.
Få av det senaste halvseklets författare har som Birger Norman borrat i det välfärdssvenska, granskat och ifrågasatt det, kritiserat, hängt ut och älskat det. Förutom i sin poesi gjorde han det i noveller och ett par romaner, i debattböcker och inte minst i artiklar i dagstidningar och i fackpress.
Hans Vinkelskott i tidningen Metallarbetaren blev både berömda och mycket lästa, för sin bitskhet och sitt klarsynta sätt att ställa saker under debatt utan att vara demagogiska. Tvärtom, det mest utmärkande för Birger Norman är en sökande hållning, en som hellre ställer svåra frågor än ger enkla svar, en klarsyn som den hos Stig Sjödin men parad med ett vemod som nog var sorgen över alltings förgänglighet.
För i år jämnt 100 år sedan föddes Birger Norman i
Svanö i Ådalen, där fadern var brädgårdsarbetare och senare faktor vid det
stora sågverket. Det var också där sonen började, för att så småningom studera
på folkhögskola först, Socialinstitutet sedan. Med tiden blev han
ABF-instruktör, journalist och redaktör på Folket i Bilds förlag.
När han debuterade med dikter var det i så kallad mogen ålder, först i antologin Ny Lyrik 1950, därefter med en egen samling, Sånger vid floden, året därpå. Floden, det var i första hand Ångermanälven, i andra hand själva livsfloden.
I den här samlingen fanns redan från början Birger Normans två dominerande teman, var för sig och i förening: existentiell utsatthet och sökande efter mening (med någon form av religiös inramning), och å andra sidan social och politisk uppfordran.
Än tydligare blev detta i nästa samling, Vandringsutställning, från 1953. Här
möter också i flera dikter den tillspetsade, satiriskt bitska hållning som så
ofta förknippas med Birger Norman. Sviten Amanuens med blandad kör är typisk:
”Ett nytt samhälle / fulländas under våra händer / och det är bråttom / för vi
stänger kl. 15.00 / sommartid”, säger Amanuensen. ”Kedjad i luftdraget / från
det stora utblåsningsröret / fladdrar en ensam sociolog”, heter det i
Folklivsbilder, i samma bok.
Den där tonen kom Birger Norman att utveckla åt olika håll, dels i mörkare och dovare toner, där en existentiell smärta ”i social infattning” kunde formuleras, dels i än skarpare, aforistiskt korta och snärtiga dikter. I det senare fallet riskerar han ibland att bli både sökt och övertydlig, som om han offrade en sammansatt tanke för en snitsig formulering: ”Artlikas utbyte - / på sin höjd ett kafferep, / ett rep åt de redan välhängda.” Dikten heter Trivselkväll och ingår i Vinterfiske, annars Normans kanske allra finaste diktsamling.
Det fyndiga kan också räddas oskadat, som i en liten
dikt (också i Vinterfiske) om han som
är en i målgruppen, som står i produktionen och är föremål för bekymrad omsorg
uppifrån. ”Nu nödgas vi ju försöka ge honom en känsla av att vara med och
bestämma. Företagsnämnd. I övrigt glömd.” Den här sidan kom Birger Norman att
lyckosamt utveckla på ett nytt sätt, när han i mogen ålder gav ut ett par
samlingar med dikter på ångermanländskt mål: Utanikring och Speleka (1976
resp. 1980). De såldes i jätteupplagor och spreds även på grammofonskiva.
Birger Norman hävdade sin demokratiska övertygelse
och sin jämlikhetsplädering mot både ideologiska kotteribildningar och den
dubbelmoraliska karriärism som deformerade arbetskamrater till klättrare och
svikare. Han vidgade också gärna det skrivna till att rymma världen utanför det
svenska folkhemmet, skarpt och kärleksfullt i exempelvis dikter om det
Tjeckoslovakien som härtogs av sovjetiska trupper i augusti 1968.
I sina sena samlingar visade han också mer och mer av en smått romantisk kärlek till den svenska naturen, utan att för den skull montera ner den kritiska tvesynen. Sverige är ett okänt land, menade han ännu i Vinterfiske, mellan staplarna i statistiken syns människorna som sandmyror. ”Undersökarna har god utbildning men skral insyn.” Det förhållandet har väl knappast förbättrats sedan dess.
Om tillståndet i samhället är ett av Birger Normans
teman, är ett naturligt och återkommande följdtema konstnärens, författarens
ansvar i sammanhanget. Dikten här nedan, som inleder samlingen Vinterfiske, visar hans höga tankar om
just konstens möjlighet, och betydelse.
I
människans ändlösa slaveri under sig själv
och sina avgudar
har konsten varit med från början.
En bild, en åtbörd,
en viskare i mörkret,
mörkret som ibland kallas ljus.
och sina avgudar
har konsten varit med från början.
En bild, en åtbörd,
en viskare i mörkret,
mörkret som ibland kallas ljus.
Konstens
medvaro kan inte fixeras
med två skänklar
och ena ögat.
Man kan bara ta den på allvar.
Där sviker alla politiska gudar.
Där blir man alltid ensam.
Det är konsten som håller en kvar
bland människor.
Konsten är den samhörighet
som inte sviker,
elementär som blodet.
med två skänklar
och ena ögat.
Man kan bara ta den på allvar.
Där sviker alla politiska gudar.
Där blir man alltid ensam.
Det är konsten som håller en kvar
bland människor.
Konsten är den samhörighet
som inte sviker,
elementär som blodet.
Konsten
tar till sig och äter av allt,
smälter och växer
där lärorna lemlästar
och stöter ifrån.
smälter och växer
där lärorna lemlästar
och stöter ifrån.
2 kommentarer:
Jag har, med stor uppskattning, läst det mesta av Birger Norman, också skrivit om många av hans böcker.
Det här finns tillgängligt på min blogg, under Kulturspegeln. En del av det jag har skrivit finns där under Politik, men det mesta finns att läsa under Prosa & lyrik.
Normans dialekt-dikter var stora när jag bodde i Övik, Ångermanland som ung. "Ena hängselstroppen o-i"... alltså hängslan sitter löst.
Skicka en kommentar