måndag 22 oktober 2012

Patrick Modiano: Lilla smycket (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Pontus Grate)

Huvudperson och berättare i Patrick Modianos Lilla smycket är artonåriga Thérèse Cardères i Paris. Jag har läst boken nästan som jag läser poesi. Sett fragmenten läggas intill varandra. Lyssnat på rösterna. Försökt reda ut vilken tråd som leder vart och varför. Det finns en bedräglig enkelhet i denna vackra lilla roman. Man måste gå tillbaka in i den när man är färdig, för att först då se hur den hänger samman. Hon är alltså arton år. Hon vet att hennes mamma föddes 1907 och rimligen inte kan finnas kvar i jordelivet. Men det är ändå mamman hon ser i den kvinna som hon får ögonen på nere på metrostationen Châtelet. Hon bär en gul kappa, och det är som om kappans färg får Thérèse att som en sömngångare följa efter henne.
"Jag erinrar mig ett foto, ett av de få foton jag har kvar av min mor. Ansiktet är upplyst som om en strålkastare hade fått det att framträda ur natten."
Mamman är försvunnen. Förmodat död i Marocko. Eftersom jag vet att Modiano i sitt författarskap mycket uppehållit sig kring alla de försvunna efter andra världskriget, och vid det judiska ödets alla utplånade namn och ansikten, läser jag in en sådan tematik också här  (spelar den gula kappan också en sådan roll att den leder tankarna till de gula judestjärnorna på kläderna?).

Allt som händer Thérèse i hennes tröstlösa vandringar och möten belyses av kvinnan på metrostationen, hon som kunde ge mamman kropp och närvaro på nytt. Och Thérèse blir barnvakt i en familj där både den lilla flickan och hennes föräldrar spelar roller som tycks hämtade ur Thérèses eget liv. Hon ser hur mycket som stämmer överens. Är hon verkligen närvarande hos denna familj, Véra och Michel Valadier, eller är det sitt eget liv hon spelar upp?

Det finns ett antal personer i Thérèses vandring, som fäster i minnet. Den kvinnliga apotekaren som hjälper henne, som till och med sover hos henne som tröst och hjälp, i det eländiga hyresrummet på Rue Coustou, har en särskild lyskraft, kanske som en symbolisk påhälsning av det verkliga livet, där man både måste äta och dricka för att överleva.

Miljön på gatan där hon bor, den som förstärker drömkänslan, är stripteasens och kabaréernas. Gatan där hon bor kan utstråla både farlighet och trygghet. När romanen går mot sitt slut är det som om apotekarens ord och hennes mediciner får Thérèse att tryggt gå hem. Hon har choklad och mineralvatten med sig.
"I mitt rum satte jag mig på sängkanten, vänd mot fönstret. Jag ställde vattenflaskan på golvet och lade chokladkakan på sängen. Jag öppnade en av de burkar som apotekaren hade gett mig och hällde en del av innehållet i handflatan. Små vita tabletter. Jag stoppade dem i munnen och svalde ner dem med en klunk vatten som jag tog direkt ur flaskan. Sedan tuggade jag i mig en bit choklad. Och så gjorde jag om processen flera gånger. Det var lättare att svälja med hjälp av chokladen."
 Det är kanske inte döden som väntar. Det är möjligen ett nytt liv.



2 kommentarer:

mimmimarie sa...

Jag tycker inte det är snällt att avslöja slutet av boken på det sättet.

Thomas Nydahl sa...

Jag "avslöjar" ingenting - jag pekar tvärtom på två möjliga vägar.