Det kan inte vara lätt att hitta värdiga kandidater i en värld präglad av de totalitära idéerna. Tack och lov är årets mottagare Mo Yan en man av den generation som föddes och växte in i den kinesiska kommunismens prägling av en hel världsdel. Kommunismen är gårdagens paradis. Kommunismen har bara några få fästen kvar i världen. Ändå måste man förstås ta hänsyn till att ett av dessa fästen är Kina. Det är inte ett land, det är en hel kontinent.
Men man ska också betänka att Mo Yans verklighet varken är saudisk eller irakisk och att han inte behöver ta aktiv ställning till morgondagens fasansfulla diktaturer. Hans uppgift är att förhålla sig till den kinesiska kommunistpartiet. Just idag känns det betydligt lättare än att förhandla med Muhammed.
Dessutom anser jag att gamle USA- och Latinamerikakorrespondenten Moberg på Rapport gjorde en fin liten sak om honom ikväll. I Mobergs reportage talade han om vikten av att grubbla i ensamhet. Han talade om sin motvilja när det gäller skränande på gatorna. Tänk, jag förstår honom så väl (och reservationerna tar vi senare). Mo Yan är kanske en människa jag kunde dricka risbrännvin med. Men jag har aldrig lockats att resa till Kina. Tacka vet jag Danmark, England och Portugal, som förstås blir morgondagens Muhammedterritorier.
