onsdag 24 oktober 2012

Gideon Levy: Gaza - mitt älskade

Hur skriver man om andra människors lidande och död? Farorna finns där hela tiden, man kan bli antingen banal eller patetisk. Vid den israeliska dagstidningen Haaretz verkar journalisten Gideon Levy som har Västbanken och Gaza som sitt bevakningsområde. Jag brukar läsa hans artiklar och har så gjort sedan några år. Han är alltid läsvärd, och det han skriver kan knappast kallas annat än oppositionellt och mot strömmen. Inte minst när det kommer till palestiniernas situation talar han ett befriande, men aldrig patetiskt, klarspråk om lidandet och döden.
 
Även om Levy förvisso höjer rösten - rätt ofta till och med - tycker jag att han undviker det patetiska. Han är upprörd. Engagerad skulle andra säga. Men han är hatad både i den judiska världen i allmänhet och i den israeliska offentligheten i synnerhet. Det är inte svårt att förstå. Han skriver om det som är förstahandsuppgifter och egen erfarenhet. Han vistas mycket i Gaza. Hans sambo i Tel Aviv är den svenska journalisten Catrin Ormestad som 2008 utkom med Gaza - en kärlekshistoria.

Gideon Levys bok har en titel som ligger nära Ormestads, den heter Gaza - mitt älskade (Karneval förlag, översättning av Björn Kumm och Gidon Avraham). Hans bok är dessutom tillägnad Ormestad, så man kan utgå ifrån att mycket av deras journalistiska bakgrundsmaterial och intressesfärer löper samman. I båda deras böcker möter vi Gazaborna som individer, inte som representanter för det ena eller det andra. Det är män och kvinnor, unga och gamla, som samtalar med dem, ger dem perspektivet på vardagslivet och våldshelvetet och får dem att se sig själv ur deras perspektiv.

När jag hade läst ut Levys bok kände jag ett tryck över bröstet. Det tryck som uppstår när man varken kan gråta eller skrika. Ett slags förtvivlan inför den verklighet som mal på, vecka efter vecka, år efter år. Den regering som styr Israel är varken intresserad av eller förmögen att leda utvecklingen åt ett annat håll. Den tjänar på ett tillstånd av varken krig eller fred. Frågan är om någon som helst annan israelisk regering är mer intresserad eller förmögen. Levy är tvärsäker, han menar att inte en enda individ som tillhör det politiska etablissemanget är trovärdig. Hans pessimism är nattsvart, men jag vill ändå karaktärisera den som en kämpande pessimism. Levy ser bara en framtid om judar och araber har samma rättigheter och samma förpliktelser, oavsett om de lever i en enda gemensam stat eller i två. Det som nu cementerats är ockupation, förnedring och en ständig tillvaro baserad på vapen. Blir ockupantens män och kvinnor lyckliga av det? Naturligtvis inte, krigen äter upp varje nation inifrån, vilket israeliska filosofer, teologer och politiker slog fast redan de första åren efter 1967*. Som alla ockupanter i historien har Israel plikten att avsluta ockupationen. För varje dag som går försvinner ytterligare en möjlighet. Den dagen Västbanken och Gaza kan utgöra en självständig palestinsk stat kanske det finns en liten smula hopp. Fast jag tror inte att Levy är helt övertygad om det kommer en sådan dag. Om de tre tunga politiska partierna skriver han:
“Varje röstsedel för Kadima, Arbetarpartiet och Likud innebär ett godkännande av det förra kriget och en röst för nästa.”
Yeshayahu Leibowitz
Det viktiga med Karnevals utgåva av hans texter är att vi nu på svenska kan läsa en representant för “det andra Israel”, det som finns i fredsrörelserna och i civilmotståndets demokratiska organisationer. Att de hatas av etablissemanget är en självklarhet. Det som gör mig förtvivlad är att de också hatas av så många “vanliga” människor. Är det endast rädsla för fienden som göder detta hat? Det finns två viktiga faktorer som jag tycker att omvärlden nästan alltid bortser ifrån: den judiska erfarenheten/historien och maktens medvetna separatism. Det är bristen på kunskap om detta som får människor att skrika och gapa, istället för att argumentera. Israel är ett faktum. Israels folk är ett faktum. Den judiska historien kunde inte peka ut någonting mer självklart. På samma sätt förhåller det sig idag med det palestinska folket. Detta folk är ett faktum och dess framtid kan bara bli en. Den fråga jag själv ställer mig, är hur Israel ska överleva omgivningens mer eller mindre uttalade hat och ovilja, och därtill sitt eget politikerskrås kortsiktiga balansgång mellan det nödvändiga och det dåraktiga.

* För tankar kring ockupationens gift, läs till exempel Yeshayahu Leibowitz bok Judaism, human values, and the Jewish state, som utkom 1992. Professor Leibowitz jämfördes med sådana som Buber och Isaiah Berlin skrev om honom att han var “Israels samvete.” Leibowitz föddes i Riga 1903, kom till Palestina 1934 och hade en livslång gärning vid Hebreiska universitetet i Jerusalem. Han avled 1994. Mer om honom här.

13 kommentarer:

Lasse Nurmela sa...

Kanske vore det ett steg på vägen om Hamas upphörde med att kräva Israels utplåning?
Nej, Hamas ledare är lika nöjda med status quo som de israeliska hökarna. Ett upprättande av två stater skulle nämligen rycka undan maktbasen för Hamas. Vad skulle Hamas ledare ha för framtidsutsikter om det blev fred?
Nu lever de gott på konfrontationen med judarna och det är lönande, åtminstone ur deras synvinkel.

Thomas Nydahl sa...

Lasse, dina argument är inte originella. Vem ska man sluta fred med om inte med fienden?

Situationen inger inget hopp, det finns just nu bara tid för islamismen i den arabiska världen. Den är ett mycket större - samlat - hot mot Israel. Islamister styr Egypten, den nye presidenten deltar i bönestunder där man önskar död åt judarna.

En klokare väg än den som Netanyahu har valt skulle kanske kunna innebära ett litet ljus i mörkret. Men jag tvivlar och är ytterst pessimistisk inför framtiden.

Ingen lyssnade på Leibowitz.

Lasse Nurmela sa...

Varför skall argument vara originella?
Att det finns parter på båda eller flera sidor som behöver konflikten är kanske inget nytt påstående men inte mindre sant för det.
Sedan kan jag dela din pessimism om framtiden. Så ser jag t ex ingen framtid för Israel. Radikala islamister i mellanöstern plus Iran kommer förmodligen till slut att utplåna landet.
Till lycka är jag tillräckligt gammal för att slippa uppleva det.

Thomas Nydahl sa...

Lasse, jag delar din uppfattning i det du skriver nu. Också jag är tillräckligt gammal för att - möjligen - slippa uppleva det. Det konkreta krigshotet med Iran gör dock att jag numera också håller det för möjligt att både du och jag får se katastrofen.

Kenneth Karlsson sa...

Israels situation prekär och ohållbar: hur ska man sluta fred med någon som vill utplåna en? Jag förstår till fullo den fastlåsning som efterhand infinner sig. Skulden ligger tung på arabstaternas och på palestiniernas (deras ledares) axlar. Ser ingen lösning. Stödjer Israel, inte förutsättningslöst, men nästan - är till detta nödd och tvungen, för vad annars? Ska läsa boken.

Thomas Nydahl sa...

Kenneth, det kan sammanfattas med dina ord: "Ser ingen lösning."

När jag under 1980-talet reste mycket i Israel och på Västbanken hade människor fortfarande ett hopp. Då sa israeliska fredsrörelsen: Tala med PLO nu, innan det är för sent. Missar vi tillfället kommer islamisterna att ta över.

Just så gick det. Och värre lär det bli.

Anonym sa...

Tomas, det samtalet fördes och slutade i Oslo-avtalet.

Det delvisa haveriet av detsamma må i olika grader bero på bägge parter, men en avgörande orsak är att den palestinska sidan aldrig höll sitt åtagande om ett slut på våld som metod. Tvärtom mångfaldigades det palstinska användandet av våld under Oslo-processen och är den enskilt avgörande orsaken till den israeliska fredsrörelsens väg från inflyteserik massrörelse till politisk obetydlighet.

Magnus

Thomas Nydahl sa...

Magnus, jag är inte helt enig med den versionen. Glöm inte att israelisk militärpolis patrullerade med palestinsk i de första zoner som de tog över med palestinska myndigheten.

Jag tror att Arafats personliga och kejserliga motvilja i kombination med israelisk politikermotvilja fällde avgörandet. Det gör inte tragedin mindre.

Sist och slutligen får både israeler och palestinier betala priset. Dagligen.

Kenneth Karlsson sa...

Jag nekar att tro att båda parter bär samma skuld. Araberna måste lägga ner vapnen. Då infinner sig freden.

Thomas Nydahl sa...

Kenneth, jag hade önskat att det vore så enkelt. Men "araberna" är idag möjligen ett ännu hopplösare begrepp än det var på 80-talet, eftersom de dels befinner sig i krig inbördes och i förhållande till varandra har så djupgående motsättningar att det enda som förenar dem är tanken att Israel måste elimineras/utplånas. Det som var hoppfull separatfred med Egypten är idag inte vatten värt. Frågan är när kungahuset i Jordanien faller, och därmed den separatfreden. Omringade av islamistiska styren kommer Israels situation förstås att bli än värre.

Jag tror inte att det finns en lösning. Dessvärre tror jag - på rätt goda grunder - att något fasansfullt ligger alldeles runt hörnet.

Min tanke har aldrig varit att fördela skuld. När jag skriver i denna fråga gör jag det utifrån en djup förtvivlan och en mycket pessimistisk syn på framtiden.

Kenneth Karlsson sa...

Vad är det för fel på begreppet araberna? Varför sätter du det inom citationstecken?

Thomas Nydahl sa...

Kenneth, ett bra exempel på hur lätt det är att missförstå varandra. Det jag menade var bara att araberna är så många och lever under så olika villkor i så många nationer. Inget annat, varken ironiskt eller illa menat. Jag föreslår att vi släpper den här rundan nu, jag försökte verkligen reda ut i mitt förra svar vad jag menade.

Kenneth Karlsson sa...

Sorry. Jag förstår vad du menar.