måndag 8 oktober 2012

Jeanne Cordelier: Vidare (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman)

Den som läst Jeanne Cordeliers debutbok Utbrytningen från 1976 (svensk nyöversättning 2011, se längre ner) vet vad det är för en värld vi ger oss in i. Den består av prostitution och därmed också om förnedring, misshandel, smuts och elände.

Den bok som Cordelier utgav i Frankrike 2010 är en uppföljare, man kan rentav kalla den en fortsättning, med titeln Reconstruction. Den svenska utgåvan heter Vidare, och båda titlarna kan sägas sammanfatta vad det handlar om: att gå vidare, att från grunden bygga upp på nytt det liv som fanns före förnedringen, fast ändå i helt ny form.

Att bygga sig ett nytt liv är sannerligen ingen liten uppgift. Vem av oss hade orkat och förmått? Det är enklare att ge upp om man hamnat allra längst ner i skiten. Därför har jag aldrig kritiserat eller tänkt något illa om de uppgivna, dårarna eller självmördarna.

Men jag känner en oerhört stor respekt för Cordeliers förmåga att inte bara vilja något nytt och bättre, utan framför allt för hennes sätt att göra det. Tro nu bara inte att Vidare är en sentimental eller självsmickrande bok. Tvärtom är det ungefär lika fräck och frisk som den första, här sparas varken på skällsorden, svordomarna eller de svåra sanningarna. Cordelier skriver sig upp ur den rännsten som är bordellens. Det kan man inte göra på akademikerprosa. Estetiken i den nya boken ligger därför ganska nära debutbokens. Det är realism, och den svider och gör ont. Men den är effektiv.

Jeanne Cordelier. Förlagets pressbild.
Det är numera inte så vanligt att jag orkar läsa lite tjockare böcker från början till slut utan egentliga pauser. Men dessa 334 sidor var jag tvungen att läsa samma dag och natt. Det är förmodligen bara så man kan göra. Har man sugits in i en stark berättelse vill man inte blanda den med ovidkommande saker från sin egen värld. Därför måste jag också börja med bokens slut. Det berörde mig kanske särskilt mycket eftersom det utspelar sig i ett land jag vistades en hel del i som ung: Albanien. Men det är inte den monolitiska enhetens terrorstat under Enver Hoxha det handlar om, utan om det ”fria” Albanien, härjat av snabba klipp, fattigdom, elände och sexuellt slaveri i trafficking-ekonomins skugga. Maken sedan många år, i boken kallad Val, ska arbeta i Tirana. Det är för övrigt i arbetet han reser och bor på en mängd olika platser i världen, och Cordelier skildrar dem alla oerhört starkt, från Vietnam till Etiopien, Zimbabwe och Indien.

I Albanien får de bostad vägg i vägg med en moské, varifrån böneutropen ekar fem gånger om dagen. Ingen dröm för en författare precis (tänk på det, nu när vi snart får fenomenet i Sverige, när besluten - kanske prejudicerande - klubbas i Botkyrka).

Dagtid saknade såväl el som vatten. Vintertid fanns ingen värme. Så småningom får de istället bo i den kommunistiska nomenklaturans kvarter Blocket (Bllok på albanska) och senare från Blocket till Tiranas Champs-Élysées, paradgatan som på kommunisttiden hette Stalinboulevarden. I denna albanska huvudstad möter Cordelier offren för traffickingen, ”småflickorna” kallar hon dem, och bidrar med sina egna kunskaper och erfarenheter för att hjälpa dem. Hon lär känna albanska författare, särskilt Fatos Kongoli. Hon arbetar med sin pjäs Ängla-Camille.  Men så slår sjukdomen till. Hon flygs hem till Frankrike tillsammans med maken.

Nå, innan dessa albanska turer börjar har det hänt så oerhört mycket mer. Det börjar egentligen i samma förtvivlade miljö som Utbrytningen utspelar sig i. Men det kommer så småningom in en man som ska orka förändra allt, en man som inte tänker stirra sig blind på hennes förflutna utan istället blicka mot framtiden. Med honom kommer hon så småningom till Sverige. Här finns förutsättningarna. Och Cordeliers berättelse blir här konkret och för en svensk läsare genast placerad i svenska miljöer. Gröna huset blir så småningom scen för livet och för berättelsen. Val har en son sedan tidigare. Han är gift. Men denna konstellation av människor lyckas med det som de flesta misslyckas med. De finner en bas som också ska fungera i yrkeslivet, då Vals första hustru arbetar i hans företag. Tillsammans med henne, Birgitta, och den första sonen ska Val och Jeanne så småningom fira jul och resa tillsammans. Det är förstås inte konfliktfritt, men det är en människovärdig sammansättning, jämfört med hennes tidigare av våld och förnedring präglade krets.

Val förstår att hon är väldigt ensam i Sverige och föreslår att de tillsammans ska starta ett förlag. Det gör de, Interculture, som först inriktas på att ge ut franska författare men sedan blir ett förlag som också ger ut litteratur från andra kulturkretsar, också den svenska.

Mycket av den fortsatta berättelsen handlar om Jeannes sjukdomar. Huvudet sprängs i migränattackerna. Hjärtat vill inte arbeta som det ska. Och här finns några verkligt gripande skildringar av hur livet rämnar i ambulanser, på akutmottagningar och på vårdavdelningarna.

Boken riktar sig till Jeannes och Vals gemensamma son, ibland i direkt tilltal, ”till den beundransvärda gestalt som jag anspråkslöst var smältdegel åt”, som det heter i bokens början.

Har man läst Utbrytningen får man inte på några villkor missa Vidare. Har man inte läst Utbrytningen föreslår jag att man läser de båda böckerna i rätt följd. Vidare är också en sådan bok man lägger på minnet och som man nästan slukar så länge den pågår. Jag ska inte mer konkret berätta hur Jeanne Cordelier tog sig upp ur träsket och följde med bokens Val till Sverige, där de så småningom bildade familj och fick en son tillsammans. Hela den berättelsen är en riktig sannsaga, gripande och övertygande, som varje läsare själv ska närma sig utan att någon annan – till exempel jag – petat i den med ord och tankar.

Om Utbrytningen skrev jag så här:


Jeanne Cordelier: Utbrytningen (Elisabeth Grate Bokförlag, ny svensk översättning av Maria Björkman).

Det finns litteratur som tvingar läsaren att fortsätta långt in i natten. Det kan ha med stil och språk att göra, eller med själva ämnet. Ämnet och stilen fick en ovanligt lyckad sammansmältning i franska Jeanne Cordeliers debutroman Utbrytningen (La Dérobade) 1976. Också den svenska översättningen blev en kritiker- och läsarsuccé 1981 och den följdes senare av flera pocketupplagor mellan 1982 och 1991. Boken finns översatt till många språk och har också filmatiserats.

Nu har den självbiografiska romanen fått en helt ny svensk språkdräkt, översättningen är Maria Björkmans, och den bästa tänkbara förläggare i Elisabeth Grate. Jag har inte satt mig för att göra några jämförelser med den första översättningen, men nöjer mig att med att konstatera att Björkmans är lysande. Här finns både sältan och brutaliteten i verkligheten och den litterära stilen hos Cordelier. Man skulle kunna se hennes stil som en detaljrik, flödande prosa som dessutom har en dialog som är alltigenom trovärdig. Man lyssnar till de här unga kvinnorna, man hör de olika rösterna och tänker: just så här talade de. Man ryser, man njuter, man slits mellan förtvivlan och hopp när man tränger allt djupare in i den unga horans värld. Nej, det är inte en socialpornografisk snyftare jag talar om.

Den är varken socialreportage eller pornografisk nyckelhålsretare. Rakt tvärtom, vi har att göra med en brett upplagd roman i den realistiska traditionen. Det är därför en självklarhet att varje doft i ruffiga bordeller, varje misshandel och blödning, varje råhet och förnedring både känns och sprider sin doft in i läsarens värld. Det är nämligen när den konfronteras med läsningen som denna text växer fram som vore den ett vittnesmål och ett sätt att i bilder framställa den franska hallickens makt och hans horas förnedring. Det är ingen vacker värld vi ser i dessa miljöer från 1960-talet, och det finns ingenting som talar för att den världen ser bättre ut idag. Snarare tvärtom, med alla de globala maffiagrupperna som handlar med vapen, narkotika och kvinnor som om också de levande trafficking-offren inte var mer värda än en säck kaffebönor eller andra exportprodukter.

Nå, föreningen av språk, stil och ämne gör alltså att jag under en rad nätter läser till dess att jag hör tidningsbudet komma på byvägen. Det går inte att sluta. Man vill veta mer. Man vill förstå. Men även om man kanske blir en smula klokare av Cordeliers betydelsefulla bok tror jag ändå inte att det helt går att förstå. Förnuftet säger en sak, känslorna en annan. Det finns en inledning till bokens andra del jag vill avsluta med:

”Att prostituera sig är som att leva i en evig vinter. I början känns det omöjligt och sen, ju längre tiden går, börjar man till slut tänka att ordet sol bara är ett ord som männen har hittat på.”

Det kan man i alla fall bära med sig som ett vittnesbörd. Orden kommer ur en djup förtrogenhet med prostitutionen. Därför måste vi lyssna och ta dem på allra största allvar.

Men också där mörkret är som tätast kan man skönja ett ljus. Bokens titel Utbrytningen kan därför ses som en synonym till ljuset.



2 kommentarer:

Anonym sa...

Läser just nu Vidare. Tar en paus för att läsa mer om författarinnan.
Mycket läsvärd om än smärtsam. Det går inte att lägga ifrån sig boken,
ibland svår att hänga med då jag har vissa svårigheter med utländska namn och hålla reda på vart hon befinner si just då ! Vad ska jag läsa när jag läst färdigt ??

Thomas Nydahl sa...

Det som mer finns att läsa på svenska är vad Norstedts en gång i tiden gav ut. Jag tror du hittar dessa böcker antikvariskt, till exempel på Bokbörsen. Lycka till!