torsdag 18 oktober 2012

Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham

När jag hösten 2010 skrev in mig på Arbetsförmedlingen trodde jag att man där kanske kunde hjälpa mig att hitta någon födkrok på halvtid. Det första jag fick veta var att jag skulle tilltalas kund. Det tyckte jag var lite märkligt, men eftersom också bibliotekarierna numera kallar låntagarna för kunder, så får det väl vara som det är med det.

Jag kom en bit in i processen. Stegrade mig först när jag skulle överföras till något som heter OSA (vilket betyder offentligt skyddat arbete). Det begreppet födde lika många frågetecken som ordet kund. Vem skulle jag skyddas ifrån? Eller var det jag som skulle skydda något? Jag fann inget svar utan skrev ut mig från Arbetsförmedlingen igen.

När jag nu läser Florence Aubenas: Kajen i Ouistreham (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Anna Säflund-Orstadius) så slår det mig, för det första, att begreppen i Frankrike tycks lika skruvade. När hon skriver in sig på sin lokala motsvarighet kallas hon mycket riktigt för kund. Aubenas är journalist och det är henne man ser på bokens framsida. Det ringer genast en klocka som säger "wallraffa" - men jag tystar klockan när jag inser att det Aubenas gör är något en smula annorlunda. Hon stiger rakt ner i den forna välfärdens baksideshelvete i sitt eget namn, med sin egen identitet och sina egna papper. Hon uppger att hon just gått igenom en skilsmässa och förklarar därmed att hon som hemmafru saknar yrkesidentitet - det enda hon har med sig ut på "arbetsmarknaden" är en studentexamen.

Boken skildrar de nästan sex månader som hon hankar sig fram på olika platser, hela vägen fram till erbjudandet om en fast anställning. Då sätter hon stopp. Processen sträcker sig från februari till juli 2009.

Det skulle kunna bli en lång text om jag gav mig in på varje enskilt uppdrag hon berättar om. Låt mig istället säga att hennes bok blir ett slags värdig kollektivroman, där både de som "anställer" och de som säljer sin arbetskraft, skildras med respekt, allvar och stor medkänsla. Hon blir verkligen en av de illa betalda och illa behandlade. Hon tycks inte falla för sarkasmer eller vredesmod. Hon är journalist med distans men hon är också rejält upprörd över det nya tillstånd Europa befinner sig i.

I Aubenas texter finns det en återhållen men passionerad vrede som ger den dess värdighet, och den ger oss ett tvärsnitt av det som kallas "arbetsmarknad".

Ouistreham finns här.



Inga kommentarer: