måndag 22 oktober 2012

Triangeln i Malmö. Ur ett manus under arbete

Triangeln, tidigt 1950-tal. Ännu var det "folkhem".
Triangeln i Malmö (vi sa Triangelen på malmöitiska). 1950-talsminnet: promenaderna om söndagarna med familjen, på väg upp mot Konditori Hollandia. Pappas cykelväg till jobb.

1960-talsminnet: med pappa på ateljén. Kvarteret Lugnet fanns ännu i sin gamla dräkt, en låghusbebyggelse där slum, utedass och mögel blandades med våningar och högt i tak, i hans ateljé hade vi ett rejält kar med vatten och växter, där våra små vattensköldpaddor levde. Rädslan: de förbipasserande raggarbilarna en fredagskväll på väg hem från bio, skrålande, kanske också berusade, men samtidigt lockande med sin skenbara frihet. Rädslan: fyllon på Lugnet, de nerpissade, de bedrövade.

1970-talsminnet: festerna i kollektiven. Det som blev en träffpunkt på Bullen, de sena kvällarna som scenarbetare på Malmö Stadsteater.

1980-talsminnet: föräldrar med egna barn, vandrande förbi där jag börjat mitt yrkesliv i Malmströms herrekipering som expedit och Ohlssons där jag blev dekoratör, det jag kunde berätta för mina egna, unga barn om vad som format mitt liv. Samma årtionde vände jag Malmö ryggen. Skulle bara bli en tillfällig gäst efter det.

Bellevuegården, flykten 1981. Redan då så illa, nu ett getto bland andra getton i Malmö. Caldarasfamiljens nattliga balkongfester, jugoslavernas knivslagsmål i trapphuset, knarkarnas dreglande hundar. Skabbigheten, livsfaran och de blå polisljusen.

1990-talsminnet: de återkommande konserterna på KB; Van Morrison, Marianne Faithfull och andra, snabba visiter hos affären där vi köpte kläder. Förbi Triangeln söderut mot minnen och dofter.

Numera: bleknade bilder, Triangeln som ett monument över en stad som fastnat i sin egen myt. Äckel inför varje återkomst. Det förfrämligade, det avlägset hotfulla. Minnena av dunkande betongväggar, heroinkvartens nästan-döda män, Ray Charles-grannen med ett blint öga och en nattligt pumpande blues rakt in i våra huvudkuddar. Triangeln: porrbiograf och kinakrog, Folkets Bio och diskotekkällare, allt vi förträngt och allt som finns i vår genetiska kod.

4 kommentarer:

Ingrid sa...

Jag lämnade Malmö redan år 1971 och jag längtar inte tillbaka. Däremot kan jag känna nostalgi när jag tänker på 50-talet och 60-talet och hur det då såg ut, hur det då var i min hemstad. "Triangelen" väcker onekligen minnen- för mig mest väntan på bussar som aldrig kom och också på den skramlande spårvagn nr 3 (ringlinjen)- biografen Kaninen (som sedan blev Aveny) och ja, Spegeln som var en helt "vanlig biograf" innan den blev porr-dito. (På Spegeln har jag sett otaliga kortfilmer). Ditt manus under arbete hoppas jag blir till bok så småningom- den ställer jag mig i kö på.

Thomas Nydahl sa...

Tack Ingrid, det var roligt att läsa om dina Malmöminnen. Jag hoppas ju att det ska bli en bok. Har redan skrivit så mycket att det kunde bli en ganska snabbt, men jag lyckas inte få någon bra struktur på den, så jag lät den vila hela sommaren.

Anonym sa...

På fredag besöker jag åter Malmö min gamla hemstad.
Det är med blandade känslor jag ser fram emot detta,men ett nej tack till festen jag är bjuden på,är inte att tänka på.
Jag kommer ihåg min stad som bäst under det dynamiska 50-talet.
Allt var så ljust,somrarna var evighetslånga och varma.
På dagarna vistades man i havet och på "Rbbans strand.
På kvällarna cyklade vi ner till stranden igen för att flörta med Malmöpågarna.I all oskyldighet!!!
Ollonborrarna for som små ettriga jetplan runt våra huvuden och det gav en anledning till en flicka att skrika till ,för att tilldra sig en viss killes uppmärksamhet!
Far satt på dagarna vid sitt Schackbräde och spelade upp fiktiva drag för framtida kamper mot agressiva motspelare in spe!
Kom hit tösen så skall jag lära Dig att spela det mest ädlaste spel av alla,manade han mig!
Tji fick han!För på radion sjöng Pat Boone med sin underbara baryton"Oh,oh,oh Bearnadine.
Jag hade fått mina första högklackade italienska pumps med spetsiga tår,tog de på mig och var överlycklig,flög över den stenlagda gången fram till hållplatsen på Bellevuevägen -upp på bussen- som tog mig till Amiralen oh storbandet Harry Arnold,s .
Vem ville sitta med en gammal "stofil"(53 år) och spela schack när 50-talet stod som spön ibacken i min älskade hemstad?
På fredag är jag åter där men jag undrar om ollonborrarna fortfarande surrar runt nere på Ribban om sommarkvällarna?
Katinka Glahd

Thomas Nydahl sa...

Tack för denna underbara Malmöskildring! Mycket roligt att ta del av den, tack.