lördag 6 oktober 2012

Farliga gränder?

Varför hör trånga gränder och rädsla ihop? Är det verkligen så att den ålderdomliga, kullerstenslagda och sparsamt belysta gränden - som man hittar på allt färre ställen - utgör den farligaste platsen av alla? Jag tror inte det, och då har jag befunnit mig i sådana gränder åtskilliga gånger, inte minst i Lissabons äldre stadsdelar. En enda gång har jag råkat illa ut i Lissabon, det hände på paradgatan Avenida da Liberdades övre del, utanför bilföretaget Citroëns huvudkontor. I Bairro Altos och Alfamas mörka gränder har jag känt en trygghet, kanske bedräglig men ändå, därför att jag där framför allt förknippat det mänskliga med fadokulturens kvaliteter. Ändå har jag hela tiden varit medveten om stadens narkotikaproblem, vilka i sig driver människor till rån, våld och misär. Det är bara det att jag aldrig mött våldet och knarket i gränden. Det finns på helt andra platser. Likadant har det varit med gatuprostitutionen som fram till 1994, då Lissabon var europeisk kulturhuvudstad, alltid fanns på båda sidorna av Avenida da Liberdade. Myndigheterna lät flytta på kvinnorna och var de finns efter det vet jag inte.

Gränden på bilden lär vara fransk. Skulle jag vara mer rädd där? Jag har vandrat i parisiska gränder, jag har en ensam vecka i Nice 1995 vandrat i gamla stans gränder, mitt i vintern, liksom i Cannes, då det verkligen ekade kusligt om mina ensamma fötter. Jag har gått i arabiska gränder, i Tripoli, Benghazi, Jerusalem... men har aldrig varit rädd. Det närmaste jag kom livsfara var när jag med min äldste son pustade ut i Östra Jerusalem och på tv-nyheterna samma kväll fick se att en bomb smällt på precis den plats där vi suttit. I Benghazi vandrade jag timme efter timme i de gamla kvarteren och bara njöt av mat- och kryddofterna. I Albanien har jag vandrat i de flesta av landets gränder, från Shkodër i norr till Sarandë i söder, i Durrës och Tirana, i Gjirokastër och Korca, men aldrig varit rädd.

Det som skrämmer mig mest är svenska krogkvarter, upplysta och överbefolkade köpcentra och biltrafikens muller och hot. På sådana platser, där supandet, konsumerandet och den individualistiska biltrafiken pågår, är också faran som störst mot varje människa. Jag har befunnit mig på sådana platser i brittiska städer, där faran har varit fysiskt påtaglig. I Birmingham har jag vid ett flertal tillfällen, på gågator, i bussar, känt mig rejält rädd.

Jag är inte dum. Jag utsätter mig inte för fara. Den kan finnas var som helst, och jag är mer än väl medveten om vad den "nya" gatukriminaliteten innebär, oavsett var i världen vi befinner oss. Men jag aktar mig noga för att påstå att den trånga gränden skulle vara en särskilt farlig plats. Så är det inte. Å andra sidan kan man konstatera att mörkerrädsla är särskilt läskig i en tät skog. Och ändå tror jag inte att den läskigaste skog i världen är farligare än Sergels torg, eller Lilla Torg i Kristianstad. Hoten, våldet, skadorna... allt det som hör samman med postmodernismen. Att man kan få på flabben i en gränd säger sig själv. Men det är inte den faran som omedelbart kommer för mig, när jag står i grändens mynning och betraktar det rum den erbjuder mig.

Fotograf okänd, bilden utgör omslag på en i Danmark utgiven roman.

2 kommentarer:

annannan sa...

En gång på filmklubben i Önnestad (ja, faktiskt, det var folkhögskolans estetikelever som höll i den, jag gick på lantbruksskolan) såg jag en amerikansk film med en klaustrofobiskt gräslig grändscen. Huvudpersonen flyr in i gränden undan förföljare, och plötsligt möter han ett gäng som helt enkelt slår igen ett par enorma järngrindar _framför_honom. En fälla han inte kan komma undan.

Jag har ingen aning om vilken film det var - det skulle vara intressant att veta om någon känner igen det.

Trafiken är fullständigt livsfarlig i Portugal, även i städerna, ingen respekt för fotgängare eller övergångsställen och hastighetsgränsen för många är så fort det går att köra. Jag är inte livrädd eftersom jag lärt mig de viktigaste försiktighetsknepen. Däremot blir jag skitförbannad flera gånger om dagen. Det värsta är alla de som gasar när det slår om till gult för att de också ska hinna över innan trafiken drar igång i tvärgående riktning.

Annars känner jag just som du mycket större oro i svenska krogkvarter, eller engelska sådana för den delen.

Thomas Nydahl sa...

Ack, Önnestad. Jag bodde hundra meter från folkhögskolan.

Och nog har man varit nära en framrusande bil i de lissabonska smågatorna ner i backarna mot Avenida da Liberdade. Särskilt fram emot natten kör taxibilarna som dårar där. Men lika rädd har jag varit när jag suttit i en sådan taxi, framrusande med hundra procents ödestro.