Richard Millets essä om multikulturen och Breivik.

Nu har essän Langue fantôme, suivi de Éloge littéraire d’Anders Breivik nått fram till läsarna av Times Literary Supplement. I förra veckans nummer skriver man om Richard Millets 128-sidiga essä, utifrån en kvällstidningsliknande rubrik: "A shocking pamphlet". Det som chockat fransmännen är två saker: För det första undrar man hur en redaktör på anrika Gallimard kan uttrycka sådana tankar som finns i essän. För det andra chockeras man av Millets tankegång som sådan, nämligen att massmördaren och terroristen Breivik är ett slags svar på den förda multikulturpolitiken i Norge. Så här skriver Robert Zaretsky i TLS:

He blames multiculturalism and immigration and lashes out at “the restocking of Europe by populations whose culture is alien to our own” – while the relationship between literature and immigration may not seem obvious, “it is in fact central and undermines our sense of identity”. Millet’s chain of logic leads him to conclude that our “identity is the great stake of literature”. He is most aware of this invasion, he confides, when he rides the Paris Métro and finds that he is the only white passenger in the carriage. Millet describes Breivik as a “writer by default” whose murderous acts reached a “formal perfection”. This young Norwegian artist, Millet continues, was not just the “child of a broken family [but] of the ideological and racial fracture that non-European immigration has created in Europe”.

Millet har förstås fördömts både av ledarskribenter och intellektuella. Mest omtalad är väl Annie Ernaux som i sin artikel om essän, som hon kallar "fascistisk":

comparing his literary effort to the work of Brasillach and Céline, Ernaux, who is celebrated for the taut prose and brutal candour of her novels about coming of age in post-war France, asked her readers not to remain silent over “a text pregnant with threats to our social cohesion”. 

Hon har fått medhåll av bland andra J. M. G. Le Clézio och 200 andra författare som har det gemensamt att de alla utkommer på Gallimard.

Frågan jag ställer mig är om inte Millet närmar sig något som kan beskrivas som själva kärnan, nämligen det faktum att Breivik är en produkt av en social och politisk utveckling som ifrågasätts, kritiseras och diskuteras av allt fler runt om i Europa. Är det för att Millet drar så radikala slutsatser, som han fördöms som en pestsmittad? Jag misstänker det. Och undrar om det inte vore bättre att diskutera problematiken, vilket naturligtvis inte är möjligt om man vill ha braskande rubriker och löpsedlar. Essän är ett ypperligt instrument eftersom den tillåter både resonemang och frågor.

Sedan kan man naturligtvis undra över rubriker som menar att Millet "stödjer Breivik" - det tror jag är en feltolkning. Vad han försöker göra är väl snarare att analysera hans handlingar och av detta dra slutsatser om bakomliggande orsaker till massmorden.(x)

(x): Efter inläggen i kommentarfältet får jag nog revidera den tanken. Det verkar ju faktiskt som att han "stödjer" Breivik, vad nu det än innebär.