”När jag var sexton började jag långsamt bli en människa jag fortfarande kan identifiera mig med.”
Michel
Ekmans Utanför tiden är en vacker och tät samling texter om liv, yrke och
kultur. Den utgår ifrån ett ungt liv som särling och solitär känsla och
ett sökande efter den punkt där den privata och den yrkesmässiga
läsningen inte längre är två väsensskilda saker. I det mesta av Ekmans
fem essäer kan jag spegla mitt eget liv, och därför kommer nu dessa
texter att inlemmas i det jag som bär också mig genom livet. Detta jag
som alltjämt anstränger sig att bli ”en människa jag fortfarande kan
identifiera mig med”.
För är det inte som Cioran skriver, att man
vid varje avgörande punkt och förändring i livet, egentligen borde byta
namn, eftersom man i viss mening blivit en annan människa? Jag ser att
Ekman också vid sexton års ålder blev kommunist. Han träder in i dessa
kretsar av studier, samtal och utveckling.
Det som skiljer den
tidens kommunistiska kretsar i Finland från dem i Sverige, är att man
där höll Sovjetunionen högt. Här var det närmast förstenade
norrbottenskommunister som delade den världsbilden. I ungdomskretsarna
jag själv var en del av stod Kina och Albanien som ideal. Båda dessa
skandinaviska rörelser var inte bara återvändsgränder politiskt, de var
det också i rent existentiell mening.
Ekman berättar hur
läsningen kom att förändra honom. Mötet med Hesses Stäppvargen
förändrade allt, han förstod att han inte längre kunde ”blunda för
kontrasten mellan min ensamhet och hjälplöshet i samhället och de
kollektivistiska ideal jag anslöt mig till." Ekman berättar:
”För
mig blev hans (Hesses, min anm.) roman en ny världsförklaring, och när
jag sent på eftermiddagen nästa dag vaknade ringde jag genast till mina
förvånade och indignerade kamrater i den politiska rörelsen, som räknade
med att jag skulle fortsätta leda studiecirklar och planera aktiviteter
som jag åtagit mig, och förklarade att allt detta omedelbart måste
upphöra eftersom jag inte längre var kommunist. Jag återkom aldrig till
mina uppgifter inom politiken. Men mitt Hesseintresse eskalerade snabbt –
det harmonierade ju också, som jag snabbt skulle lära mig, med den
österländska poesi och filosofi som snabbt tog de gråa
marxism-introduktionernas plats i min läsning.”
Politiken
var därmed ett mindre viktigt kapitel. Och det övriga i Ekmans bok
utspelar sig på en litteraturscen. I det han berättar förenas det
privata – egna kriser, ensamhet, familjebildningar, faderns sjukdom och
död – med vägen allt djupare in i litteraturen.
Ekman vill förena
en akademisk, allt mer haltande väg, med en privatmans. Det akademiska
förskjuts till en perifer sida av livet och ligger därför i skugga.
Andra läsningar, privatmannens, blir avgörande, som Max Frisch Stiller
och Tolstojs Krig och fred. I läsningen av Tolstoj sitter han hos sin
döende far. Det blir som en ritual, som snart gör honom allt friare från
illusioner:
”Men varje kväll
kunde jag en stund finna, inte tröst, men glömska i Tolstojs övertygande
försäkran om det obönhörligt lagbundna i liv och död, om individens
maktlöshet inför ödet, om alltings outtröttliga kontinuitet.”
Eftersom
jag själv frilansat för olika kulturredaktioner i dagspressen – åren
1979 till 2010 – läser jag med särskilt stort intresse essän Kritiker.
Här finns inte minst intressanta jämförelser mellan det svensktalande
Finlands offentlighet (Hufvudstadsbladet inte minst) och det som Ekman
finner som en plattform i det rikssvenska (Svenska Dagbladet).
Skillnaderna
är, naturligtvis, mycket stora och ändå är den parallella utvecklingen
slående. Ekman pekar på det som Tomas Forser sammanfattande beskrev, när
han sa att kulturen ”blev granne med nöjet för att så småningom
integrera också nöjesreportage, populärkultur och intervjuer i ett nytt,
brett kulturbegrepp”. Denna nivellering av pressens kulturmaterial
ursäktas också med ekonomiska argument, då det var ”lätt att krympa
kulturavdelningarna eftersom de bygger på frilansskribenters arbete.”
Med illa dold ironi konstaterar Ekman att kulturjournalistiken under de
senaste trettio åren ”inte varit en framgångsbransch.”
Boken
innehåller också en lång och spännande filmessä, om ”Rohmerska
epifanier” och essän som bär bokens titel, Utanför tiden, där Ekman
beskriver hur han ur den kluvna känslan av ensamhet – sorglig och
samtidigt berikande – möter poesin. Det sker i läsningen av Peter
Sandelins samling Tyst tiger havet, en tunn, grå bok som en klasskamrat
överräcker våren 1973. Essän till bokhandlaren Andrew Erikssons
femtioårsdag 2008, I Brunnsparken, är inte minst en meditation kring hur
”den goda förortens barn” närmar sig den lyriska modernismen. Det gör
han med läsningen av Gunnar Björling. Och med några ord av honom,
citerade av Ekman, kan man sammanfatta läsningen av denna bok:
”Att skriva
det: min
dag.”
Där
förenas läsningen och skrivandet i en kategori som saknar varje
förbindelse med nyttotänkandet. Och det är inte minst i det avseendet
som Michel Ekmans bok är så uppfriskande och inspirerande.
3 kommentarer:
Det låter som en mycket fin bok.
Att alltid vara den människa som man kan identifiera sig med, tycker jag är en helt underbar beskrivning av mänsklig strävan.
För oavsett de förändringar man förhoppningsvis ständigt genomgår i livet - så utgår de nog från en slags egentlig grund inom en själv, vars ursprung inte låter sig beskrivas i ord, utan är betydligt mer fördold/orubblig i sin grund. Oavsett eventuellt Cioranskt namnbyte...
Åh, jag hade flera igenkänningsögonblick när jag läste denna fina lilla volym! Hans existentiella/existentialistiska (i vid bemärkelse)grundysn är i huvudsak min egen.
Bitvis upplevde jag texten som lite torr och lidande av ett visst akademiskt språk. Men till den allra största delen var den personligt hållen och fylld av närvaro och känsla.
grundsyn ska det stå. Inte "grundysn".
Skicka en kommentar