Att fly striden, att nå barnbarnens blickar

Sexåringen Vera väntar på gratulationerna.

Söndagens barnkalas bär jag med mig in i den nya veckan av politisk turbulens.

Vera fyllde sex år. Hon sitter ner och väntar på att kusiner, mostrar, morföräldrar, vänner och bekanta ska samlas för att sjunga för henne. Det tog en bra stund innan det lyckades.

Alla mina barnbarn var där (utom Alfons som för fem år sedan avslutade sin kamp mot cancern). Jag fick först en fin stund med Hugo som nu börjat på Silviaskolan i Hässleholm. De är specialiserade på döva barn eller barn med hörselsvårigheter. Hugo är ju på väg att bli både blind och döv (på grund av Alströms syndrom). 

Han blev glad när han kände mig på hakan. Han älskar nämligen när jag har "tomteskägg" och det är på väg att växa ut igen. Hugo var på ett alldeles strålande humör idag och både pratade och skämtade med mig. Det fyller mitt hjärta med värme.

Vera var omgiven av sina två systrar Alma och Lykke. Dessutom fanns kusinerna Ebba, Hannes, Rakel, Joel, Ella och Hugo där. Några kompisar också. Och så alla vi halv- eller helgamla. 

Hugo tittar på film med sina skyddande glasögon.

Det är vid sådana tillfällen, när man sitter till bords med kaffet och samtalen, som jag funderar allra mest på meningen med att vara en "politisk människa". Jag mår ju illa när jag ser de hatiska demonstrationerna, utbrotten av våld och eld, och tänker att det måste finnas en plats där man får vara ifred. 

Och när jag träffar mitt äldsta barnbarn Rakel, som snart fyller femton år, får jag mig alltid en tankeställare. Livet går i rasande fart. Jag ser det i hennes gestalt.

Jag börjar denna nya vecka så här. Vad den leder till vet jag inte. Men jag vet att det krävs varsamhet för att leva och överleva i denna tumultuariska och kaotiska tid. Mod, styrka och övertygelse saknar jag. Så jag får förlita mig på varsamheten. 

Tacksamheten föds i varje möte med döttrar, söner och barnbarn.