Innebörden av det finska inbördeskriget kan man nog inte förstå om man inte studerat ämnet. Det har jag inte gjort. Men jag har plockat bitar här och där och kanske lärt en liten smula. När jag nu såg filmatiseringen av Kjell Westös roman, Där vi en gång gått, fick jag också lite bilder att bära med mig. Filmen tyckte jag om även om den till en början fick mig att ana ett kostymdrama. Det var den nu inte. Det finns personteckningar och skildringar av händelseförlopp i den - inte minst om det glödande hatet och de vettlösa arkebuseringarna - som övertygade mig om allvaret.
En bild från en verklig sådan plats för mord fick jag igår från vännen Ulrika i Finland, och den kan ni se här (klicka på den så går bildtexten att läsa). Den bilden kan starkare än någon film få mig att känna rysningen. De röda mördades av de vita. Och tvärtom. Ett klasskrig framvuxet ur verkliga orättvisor och ett verkligt förtryck, förvridet in i ideologiernas fängelse, där bara nackskottet förmodas leda till paradiset. Klassfienden - vit eller röd - måste dö. Till vilken nytta då? Man skulle kunna säga att effekten av detta mördande finns kvar också i dagens Finland. Nog anar jag att det är ett alltjämt blödande sår i många familjer. Dikten kanske kan sätta lite ord på det.Elmer Diktonius: Hjältegravar
Monument i granit och brons:
gestalter med svärd i hand.
döende ynglingar, sörjande fosterland -
på torg och skvärer med blomplanteringar
stoder
som talar, skriker, prålar:
hjältegravar! hjältegravar!
Kummel i djupaste skog,
snötäckta, undangömda,
utan stenar, kors eller namn -
ej ens omgärdade;
några okända kummel blott.
Men det viskar, det spelar i skogen,
barkbrödsskogen, timmerskogen:
hjältegravar! hjältegravar!
Tack till Ulrika.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar