Valzhyna Mort, två dikter.

korsord

en kvinna rör sig genom nyponrosor och enbärsbuskar,
blygdläpparna rena och hopvikta mellan hennes ben,
brösten lyser tysta som tåspetsarna
på hennes finskor i det tunga klädskåpet.

en koltrast, en ko, en häst.
havet slår mot landbackens mur.
hon går till en väntande telefonhytt
rätt så långt bort från alla de tre byarna.

det är en lek hon kan ha hört i radio:
en fråga, en siffra, ett svar, ett pris.
hennes sköte häver sig och tänder livmoderns ljus.

från regnet, säger hon in i mottagaren,
satte vi samman vita bord och stolar i ett skjul,
till en korsordsgåta
och placerade oss själva i rutorna.

mottagaren är tyst. fågeln rycker till
som en tjuv tagen på bar gärning.
hennes röst snubblar över körtlarna.
kroppen ska skrivas in i sista rutan – jag kan suga i mig hans namn från vilken bokstav som helst.

alla de tre byarna döljer sina ansikten med vind.

*

kärlek

det mänskligaste ljud en kropp kan höra –
tänder som borstas sent en kväll på andra sidan hallen.
till och med gräshoppan lyssnar förbryllad.
hon med, på en naken madrass slängd på golvet,
förvånad över hur mycket hans kropp finns i det ljudet –
som om hon just lagt märke till att han har armar.

spott som rinner ner i vasken –
hon räknas fortfarande som hans kropp.
snaran av saliv över hennes grotta –
hon räknas fortfarande som hans kropp.

kroppens resväska fullkletad
med dekaler av sår från varje ort –
han viker ihop hennes inre
och han skickar henne och skickar henne och skickar
över kantiner bakom bensinstationer, över hav,
över händerna på män i blå uniform,
han skickar henne fortare för att hinna med den tidiga varubilen.

när han sitter under hennes kjol
tvingas hon erkänna.

genom väggen läser grannen medicinernas namn,
och hon tror att grannen räknar ädelstenar:
amiodarone, zofenopril, metoprolol, mexifin.
oh ja, hon kommer att ärva dessa juveler.
hon kommer att bära dessa juveler över sin mun för att dölja dess vridning.

men just nu
borstar han tänderna och gräshoppan tystnar.
hon ligger på andra sidan hallen och känner doften
av hans arbetskläder slängda på toagolvet
där hans svett kryper ut ur bomullsvecken,
och sprids och förökar sig
som kackerlackor.

Översättning: Thomas Nydahl

*

Valzhyna Morts diktsamling Tårarnas fabrik, som jag översatt, finner du här. De två dikterna ovan finns inte med i den boken. Med anledning av hennes nya bok, Collected Body, finner man en intervju här.