Att göra motstånd – vad innebär det? Måste man gå under röda, svarta eller gröna fanor? Måste man ropa och hojta på offentliga platser? Måste man delta i de massmediala sken- och pseudodebatterna? Nätkulturen har intensifierat sådant. Det är inte bara i rikslikaren DN man ser de rasande och riktiga åsikterna, de finns över allt. Men verkliga ståndpunkter är det brist på.Men man varken måste eller bör finnas i massan av åsikter. Aldrig sjunga med i dess marschmusik eller marschera bakom orkestern som spelar den. Aldrig dela ut flygblad. Aldrig tränga sig på grannen eller vännerna med politiska beskäftigheter. Motstånd är minst av allt den syreslukande och nedslående attityden hos godhetens profeter, de som är övertygade om att den egna godheten måste vara mall för allas tankar.
Det finns andra sätt. Förstås. Sätt som inte gör väsen av sig men som kanske just därför kan betecknas som motståndshandlingar. Inte minst visade August Landmesser det 1936. Att vägra skråla med de andra, att stå som en vanlig människa när massan runtom höjer armarna till Heil-hälsning.
Att förbli en människa, liten och rädd men med en visshet om att aldrig delta i de sociala och politiska psykoserna. Att vägra en knuten näve när de andra knyter sina, att vägra ropa med i ”krossa” och ”slåss”-körerna, eller att underteckna de enögda manifesten.Det finns så många andra sätt. Varje dag vill jag tillämpa en eller annan form av motstånd. Jag visar bilderna på Landmesser idag. Det räcker ganska långt just nu. Det är ändå bara måndag.
1 kommentar:
Hej Thomas.
Jag läser tidningar nätet och fyller i min dagbok och tycker när någon frågar mig men särskilt offentligt är inte mitt motstånd.
En sak jag efterlyser i Sverige som tycks så renons på både briljans (som Horace sa hos Skavlan) och civilkurage hos de med megafoner, är att filosoferna börjar blanda sig i debatten.
En debatt skall helst föras med sakargument och inga borde vara bättre skickade än de som är tränade i logiskt tänkande att bringa ordning i denna kvävande åsiktstyranni di svage kallar demokrati.
En som skriver läsvärt (Privatliv) om viktiga frågor är Torbjörn Tännsjö men jag har aldrig läst hans tankar om omsorgsinvandringen vårt land bedriver.
Ann Heberlein skrev i SDS om hur synd det var om de boende på en flyktingförläggning helt utan nyanser och ifrågasättande av motiv och metoder i trafiken såväl som hanteringen.
För mig är det tjänstefel om man då titulerar sig filosof, praktisk eller teoretisk kvittar lika.
Per Bauhn brukar våga tycka om ämnen just vid sidan av den där alltmer omtalade elefanten.
Riktiga filosofer efterlyses.
Finns de?
HUBERT
Skicka en kommentar