"Ålderdomen är vårt öde, och när den bemäktigar sig vårt eget liv blir vi mållösa." Skrev Simone de Beauvoir. Mer än hundra år sedan hon föddes. Jag ser att hennes mållöshet blir min, alltmer för varje dag.Jag har läst Anders Paulruds postuma Fjärilen i min hjärna. Kopplingen till Simone de Beauvoir blir självklar eftersom en stor del av hans bok utspelar sig i Paris. Den sorgesång han skriver blir också ett slags tröstens ord: "En sista gång, ta itu med sitt liv. Nej. Jag släpper taget. Löser upp en knuten hand under vattnet."
Den sanna kärlek som de Beauvoir upplevde fanns bortom pakten med Sartre. Den fanns i USA och hon kunde inte annat än åldras med den. Erotiken må vara livets motor och den som förnekar erotiken straffar sig själv. Men när ålderdomen tar oss blir vi mållösa. Tysta betraktar vi det som finns kvar av livet.
Det är inte bara en nödvändighet utan ett mål i sig att se till att det fungerar, varje dag, också de dagar haltandet är större än annars. Eros finns alltid närvarande, om inte annat kan man ringa upp ett barn eller ett barnbarn och tänka på varför de finns. Trösterikt och mättande, på det livsavgörande sättet.
2 kommentarer:
Fint skrivet, och lite rörande. Int är du så gammel väl?
Jag förstod aldrig varför SB gav upp den där kärleken i USA (svenskamerikanen, jag minns inte hans namn)
men så där är det ju ofta med kärleken, man fattar ingenting. Inte ens när det är för sent.
Tack Gabrielle, jag är gammal nog att leva med problematiken. Att förlora livskraften är för mig också att förlora den dagliga injektionen av... ja, liv.
Skicka en kommentar