onsdag 8 februari 2012
Aldina Duarte. Och andra artister i fadons främsta krets.
Som ni kunde se av Kristers Lissabon-rapport här nedan, så delar vi en särskild sorts känsla för Aldina Duarte. Jag har skrivit mycket (till exempel här och här) om henne, och hon pryder omslaget till min senaste bok om fado-musiken, så jag ska fatta mig kort. Det flesta fado-kännare är ense om att hennes röst inte är den största och bästa, men att hennes saudade är så övertygande att man mer än gärna lyssnar på hennes fado, med sitt djup och sin starka känsla. Aldina Duarte är en fadista för vår tid, djupt förankrad i traditionen och verksam i dagens Lissabon. Här får ni se henne sjunga i olika miljöer, med några av landets främsta musiker i genren. Den nedersta filmen är tagen av en gäst på Sr. Vinho där hon arbetar för det mesta. Den första här under texten är från en inspelning hon gjort tillsammans med basisten Carlos Bica.
Här följer en hel gala från delvis ombyggda och renoverade Coliseu dos Recreios i centrala Lissabon, med några av de bästa artisterna, både unga och mycket gamla. Man får överse med programledarnas hurtiga beteende och påklistrade leenden (och därmed också för glans och glitter) eftersom det bjuds något av de vackraste Portugal erbjuder i musikväg. Det är en drygt timslång fest där Aldina uppträder tillsammans med sådana som Mariza, António Zambujo, Carlos do Carmo och många andra (och vill ni bara se och höra Aldina, så ligger hennes medverkan direkt under festivalvideon).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Tänkte titta lite grann på fadokonserten från Lissabon, men det slutade med att jag såg hela dryga timmen av detta fadofyrverkeri som det ju var frågan om här. En riktig parad av äldre och yngre fadoartister, som du Thomas skriver. Och i publiken den portugisiska republikens president bland en rad andra dignitärer, festligt så det förslår.
Igen en gång blev intrycket för mig av denna underbara musikform hur komplext och fint sammanvävt alltsammans är:
här blandas då och nu, högt och lågt, lokalt och translokalt, Lissabon och det koloniala arvet, Sydamerika, Afrika, Atlanten på de mest förunderliga sätt. De äldre, som framför allt den magnifika Celeste Rodrigues (syster till Amália), João Braga och min personliga favorit Carlos do Carmo, gav konserten ett tidsmässigt djup och en kraft som, kan jag gott tänka mig, väcker blandade känslor hos den inkännande, krävande men kunniga publiken. När denna publik började sjunga med i refrängen till do Carmos låt (var väl från hans klassiska Um homem na cidade?) då kändes det som en bekräftelse på hur mycket denna musik (fortfarande) betyder för portugiserna och självfallet inte bara för dem. Carlos do Carmo är som jag uppfattar honom inte någon purist, kanske nog en traditionalist vad gäller fadon. Varje gång jag hör honom kommer jag att tänka på vad Frank Sinatra gjorde med The American Popular Song. Någonting liknande gäller för Carlos do Carmo i relation till fadon.
Hos Aldina Duarte hör jag saudaden, känsligheten, styrkan i framförandet, också hennes röstklang som får mig att börja tänka på Amália. Där finns en markerad retrokänsla som gör det hela än skönare. Någonting lite liknande händer när jag lyssnar på Katia Guerreiro, som tyvärr inte var med i den här konserten. Lyssnar jag på Cristina Branco är det framför allt fadons många öppningar mot andra musikformer, både jazz, brasilianskt och singer/songwriters jag tänker på.
Fado är så melankoliskt, sägs det. Visst är det det, och det innebär ju en särskild svårighet när man inte är bevandrad i portugisiska. Men man kan känna känslan i sången och musiken ändå, tror jag. Och samtidigt är ju denna musik så ofta så lekande lätt och elegant, så rörlig och rytmisk, vilket framhävdes speciellt av Custódio Castelo på dennes portugisiska gitarr, en underbar artist som för mig blev en av konsertens stora behållningar. Tack, Thomas, för att du la ut detta på din blogg, hoppas fler upptäcker denna unika, förunderliga musiks kvaliteter, den är verkligen ett livselixir också här uppe i den kalla Nord.
Sven-Erik Klinkmann
Skicka en kommentar