Nicolas Fargues: Jag var bakom dig (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Maria Björkman).

Lever man i ett krackelerande äktenskap är man öppen för nya relationer. De flesta människor vet att det förhåller sig så. Det skröpliga, likgiltiga eller destruktiva i en parförbindelse lockar till nya vägar, nya människor, kanske rentav en ny förälskelse.

Ungefär det händer huvudpersonen i Nicolas Fargues första roman på svenska, Jag var bakom dig. Född 1972 introduceras han härmed hos oss, och efter läsningen blir jag nyfiken på vad hans övriga fem romaner skulle ge. Ty detta är en roman av det slag som man inte kan lägga ifrån sig; i en lång och detaljrik monolog tvingar den till fortsatt läsning.

Det svåraste att skriva om är oftast det lilla, det självklara. I det lilla – våra vardagsliv, dess stilla lunk och dess sammanbrott – finns samtidigt det stora, eftersom det är just det som förenar människor, ger dem en igenkännbar erfarenhet. Därför kan romaner om kärlek och svek bli ohyggligt banala. Men Fargues lyckas förvalta erfarenheten av denna vardag på ett sätt som är både gripande och medryckande. Han skriver ibland som en fransk Thomas Bernhard, i ett högt tempo och utan kapitelindelning. Men hans andning övergår aldrig i hyperventilation, berättartonen är hela tiden kontrollerad och har en egen inre skönhet. Berättarens perspektiv fasthålls från början till slut, och identifikationen med honom blir självklar, han är filtret för läsarens betraktelse av händelseförloppet.

Vad den ytterst begränsade kretsen av berörda människor – hustrun, barnen, älskarinnan – egentligen tycker saknar på sätt och vis djupare relevans. Det är en man som glider ur den trygga vardagen som är berättelsens centrum, och det är intresset för hans öde som berör. Berättelsen är enkel, trots att den utspelar sig i Frankrike, Italien och Madagaskar: efter att ha ätit en middag på restaurang med sin far och styvmor i italienska Romanze (som får antas vara en fiktiv ort med ett för berättelsen passande namn) får berättaren en lapp av servitören. Kvinnan som skrivit den heter Alice och har suttit snett bakom honom på restaurangen. Han vågar ringa upp henne. Hon är yngre, utstrålar egentligen pojkaktighet, men han går in i en passionerad historia med henne.

Så småningom får hustrun Alexandrine vetskap om vad som hänt. Han känner att han fått hämnd för hennes erotiska eskapad med "mobaliern i Kodong" (en svart man som hon haft ett vänsterprassel med, förmodligen i Indonesien). Här spelar både kön och hudfärg in. Hustrun är svart. Men kvinnan han själv är otrogen med är vit. Han närmar sig sin egen identitet och känner sig hemma där. Berättaren, hans hustru och deras två barn bor i Tanambo, Madagaskar. Nicolas Fargues har själv varit bosatt där, och hans huvudperson är liksom han själv i trettioårsåldern. Deras identitet är dubbel: de är också fransmän och rör sig med självklarhet i Paris.

Berättaren vill bryta med Alice efter deras inledande erotiska äventyr. Men de blir förälskade i varandra. Det leder till en händelseutveckling som skildras med all den svärta, och allt det våld och erotiskt laddade förlopp en parförbindelse kan leda till när den hotar att slås sönder. Jag ska inte röja mer av vad som händer, men Fargues skildrar det så övertygande att man lägger ifrån sig boken först efter att ha läst sidan 200, som är den sista och som avslutas med en skivlista! Det är ett originellt sätt att säga, att dessa ord också kan förstärkas av den musik som texten ofta refererar till.