Märkliga dagar.

Märkliga dagar redan då, 1961. Men oskrivna.

Ja, det är sannerligen en märklig dag. Med posten i förmiddags fick jag ett rejält stipendium. Man lyfter en bit från golvet, visslar eller gnolar en sång. Som Strange Days, hämtad ur forntiden, då man ännu var ung och lyssnade till The Doors.

Men så händer det igen, något upplyftande som skingrar en del mörker. Just som vi satt till bords och åt ringde de från Kulturnytt på Sveriges Radio. De ville tala med mig om de litterära priser som finns i vårt land. Det blev ett fint samtal med en reporter som ställde relevanta och viktiga frågor.

Två gånger idag har jag alltså kunnat konstatera: Jag finns! Jag finns! Och det jag skriver blir uppenbarligen uppskattat av vissa, medan andra alltid och konsekvent väljer att vräka sitt förakt över mig.

Nå, 2 x sporre denna torsdag som gör allting lite mildare, försonande, inför det nya året. Stipendiet ger mig möjlighet att återvända till Black Country i England för intervjuer, studier och rundresor i de gamla små gruvsamhällena. Åter finns ett hopp om att den bok jag påbörjade 2008 ska kunna bli klar under 2012. Det blir en resa/bok som tar sin början i kolgruvans svärta och slutar i niqab-svärtan.