Grundtvig - nyckeln till det danska?

"Aldrig får det bli som i Danmark, aldrig" - ett mantra vi hört många gånger de senaste åren. I valets sista skälvande minuter tycktes det vara socialdemokratins och alla "goda" människors stridsrop.

Hur förstå det danska? Att peka på Grundtvig är naturligtvis ingenting man ska avstå ifrån. I Centrum för Danmarksstudiers bokutgivning finns den förnämliga antologin med just namnet Grundtvig - nyckeln till det danska? (Makadam 2003, redaktörer Hanne Sanders och Ole Vind). Det finns särskilt en essä som intresserar mig: Hans Hauges Nynationalismen og markedets metafysik (ja, boken är på både danska och svenska, beroende på författarens eget språk). Hauge resonerar utifrån två danska författare, den ene legendarisk men bortgången och den andra präst och folketings-ledamot. Det handlar om Ebbe Kløvedahl Reich och Søren Krarup. Reich var en av vänsterns viktigaste gestalter under många år, och han var tongivande i den anti-EU-kampanj (Folkebevægelsen mod EF) som bedrevs i landet och därmed en företrädare för dansk nationalism. Krarup har sedan tidigt 1970-tal argumenterat för samma sak, men utifrån en annan synvinkel, som präst i den lutherska traditionen, och han är idag Dansk Folkepartis kanske mest uppmärksammade person vid sidan av Pia Kjærsgaard.

Reich utgav 1972 den klassiska studien Frederik. En folkebog om N.F.S. Grundtvigs tid og liv: "Han kom dybere i det at være dansk end nogen anden dansker" heter det om Grundtvig i boken. Men redan året innan hade Krarup utgivit Præstens prædiken där den avslutande texten handlade om just danskheten. Hauge skriver: "Danskhed var for Krarup politik og vilje. Det altafgørende er, at der er en grænse, der kan forsvares militært. Uden grænse ingen danskere, for grænsen muliggør selvbestemmelse, og den er kernen i det danske."

Nå: utifrån Grundtvig kommer en vänsterman och liberal som Reich och en lutheransk präst och nationellt sinnad person till samma slutsats. Den handlar ytterst om nationens självbestämmande, om ett Danmark vars gräns inte "skyddas" av någon annan än danskarna själva. Argumenten och slutsatserna är i båda fallen nationalistiskt färgade.

Utifrån detta kan man börja ställa frågor. Jag har försökt närma mig dansk kultur utifrån Grundtvigs "de levendes land" och "det levende ord" och en insikt om det lilla landets kamp för frihet. Har vi t.ex. redan glömt bort vad tyskarna under nazi-tiden gjorde med Danmark? Det är en av många pusselbitar. Det mantra som i Sverige används mot Danmark bortser naturligtvis helt från historiska fakta och resonerar som om något ramlat ner från himlen. När man hos oss talar om "smittan" från Danmark har man sänkt sig till en nivå och ett språkbruk som är minst sagt avskräckande.

I Grundtvig-antologin finns en kärna. Är vi redo att närmare undersöka den, eller ska vi nöja oss med populistisk propagandajournalistik, den som behärskar det offentliga samtalet i Sverige och som styvnackat vägrar tillägna sig en djupare förståelse för de traditioner som präglat och fortsatt präglar Danmark? För mig är svaret enkelt.

Den Danske Sang

Den danske sang er en ung, blond pige,
hun går og nynner i Danmarks hus,
hun er et barn af det havblå rige,
hvor bøge lytter til bølgers brus.
Den danske sang, når den dybest klinger,
har klang af klokke, af sværd og skjold;
imod os bruser på brede vinger
en sagatone fra hedenold.

Al Sjællands ynde og Jyllands vælde,
de tvende klange af blidt og hårdt,
skal sangen rumme for ret at melde
om, hvad der inderst er os og vort.
Og tider skifter, og sæder mildnes,
men kunst og kamp kræver stadig stål:
det alterbål, hvor vor sjæl skal ildnes,
det flammer hedest i Bjarkemål.

Så syng da, Danmark, lad hjærtet tale!
thi hjærtesproget er vers og sang,
og lære kan vi at nattergale,
af lærken over den grønne vang.
Og blæsten suser sin vilde vise,
og stranden drøner sit højtidskvad;
fra hedens lyng som fra stadens flise
skal sangen løfte sig ung og glad.

Kai Hoffmann 1874-1949 (text 1924),

Carl Nielsen 1865-1931 (musik1926)

Lyssna här.

*

Bilder: Snaphanen, Danmark.