Toran och tempelsången.

När han sjunger sånger som dessa är jag i andäktig väntan. Idag är en sådan dag. Jag ser den nya filmen och hoppas att den aldrig ska ta slut. Songs from the road med Leonard Cohen är väl vad en högmässa var för hundra år sedan. Och jag säger det utan en enda underton av religiositet. Alla toner som kommer till mig finns i den raka linjen mellan orden/klangen och hjärtat. Det är bara han som förmår det - som om Toran hade ingått äktenskap med rysk poesi och klezmersång. Den som känner en Cohen vet också hans plats i templet.

Foto: A. Nydahl, Malmö 2010.

Vintern kommer med fattigdom och kyla.

Nu börjar det bli dags. Allrummet är avstängt för att minska uppvärmningskostnaderna. Biblioteket ännu så länge utan värme, men annars har jag börjat sätta igång elementen, hittills i kök och duschrum. Igår morse var huset riktigt kallt och jag kurade länge under täcket.

Det är bara ett andetag sedan jag cyklade mina långa sommarturer. Det är bara ett andetag sedan vi satt hela eftermiddagar vid Ivösjöns strand, läste, drack kaffe, glodde på den undersköna naturen och hörde barnens glada skratt i fotbollsspel och vattenlekar.

När jag cyklade idag var det folktomt överallt. Kylan håller människor inomhus. En kall vind från Östersjön bedövar mitt ansikte och för första gången har jag vantar på händerna. Fälten ligger naket svarta utmed vägen. En ensam flagga slår mot flaggstången, uppfordrande och högt.

Jag konstaterar att nivelleringen av kulturlivet fortsätter med rask takt, men ska inte säga ett ord om det. Tvärtom konstaterar jag bara att jag känner en stor lättnad över att slippa vara en del av det.

I min färd bort mot tystnaden ser jag bara tillbaka på något som får mig att undra hur jag kunde uthärda i nästan 35 år. Ibland får ångesten inför månadsskiftet en att stanna i något man egentligen äcklas av. Jag lever hellre såhär, fattig och av nödtvång vändande slantarna, än förnedras av någon överhet som saknar både bildning och auktoritet. De två egenskaperna finner jag nattetid i litteraturen. Dagtid odlar jag min trädgård, bakar mitt bröd och lagar mina stora grytor eller soppor.

Bild: Grantorp, Finland, september 2010. Foto: U.W.

Péter Nádas: Egen död (Rámus, översättning av Ervin Rosenberg).

Varje dag vandrar vi utmed den tunna linje som skiljer oss från dödens schakt. Det blir jag starkt påmind om i Péter Nádas Egen död.

Huvudpersonen är en 51-årig, vältränad, frisk och aktiv yrkesmänniska, på toppen av sin kraft tycker han själv, som plötsligt medan han är på väg med ett korrektur, drabbas av märkliga fenomen: illamående, yrsel, en känsla av att luften tar slut, att han själv inte får någon luft i sig, oavsett om han är inomhus eller utomhus. Om denna huvudperson är identisk med författaren får vi aldrig veta (se not nederst).

Han konstaterar att han alltsedan uppvaknandet den dagen märkt att något var fel, han förstår bara inte vad. Han tycks finnas i en kupa, som betraktar omgivningen som overklig, också när han sitter mitt emot en kvinna som räcker fram ett papper för honom att underteckna. Därifrån rusar han till tandläkaren, och väl ute igen säger han att att han egentligen borde hålla tyst om detta, tills han tycker sig förlora också orden. Allt svindlar för honom och han konstaterar: ”Om anden inte minns blir kroppen obegriplig”.

På Hotel Gellért försöker han komma tillbaka till livet, lyckas beställa in ett glas vin och en soppa. Men också där saknas det luft. Han stirrar på sin tallrik oförmögen att röra den. Till servitören säger han att han mår dåligt och snabbt måste få betala. Just det här avsnittet är berättelsens höjdpunkt, här står allt och väger och Nádas beskriver både de fysiska och de psykiska fenomen som berättaren genomfars av. Också när berättaren banar sig väg med den kropp han kallar ”en blygrå massa”, ut till en taxi och hem, följer man hans kamp mot döden och tror på varje stapplande steg hans berättelse tar.

Från denna punkt börjar berättelsen bokstavligt talat ett nytt kapitel. Mannen befinner sig nu i ambulansen, han tycker det är märkligt att sirenerna är på, för hans skull, ”i det stora hela var min kontakt med de andra bruten.” Resten av berättelsen skildrar de absurda scener som möter en patient på en akutavdelning. Porträtten av sköterskor och läkare är så starka att man ser dem framför sig, inte minst ”den storväxta kvinnan, som fortsatte att mumsa på sin gurka”, hon som senare ska ge upp ett skrik när allt vänder och berättaren återkommer till livet.

Det som tilltalar mig mest med Egen död är att den växlar mellan ett episkt, rakt berättande och en nästan aforistisk kortprosa. Dessa korta stycken, för det mesta bara några rader på en annars vit sida, sammanfattar både ett inre och ett yttre skeende. När berättaren återkommer till livet gör han det ännu en gång via sin mors födelsekanal och så blir metaforerna om liv och död giltiga. Han ser sig själv födas och det som kunnat bli hans död blev istället hans förlossningsavdelning.

Not: Översättaren Ervin Rosenberg tillägger: "Om detta bara så mycket: Nádas skriver om sig själv, det är faktum. Han själv var kliniskt död våren 1993, det vet jag. Jag arbetade då på översättningen av Minnesanteckningarnas bok. Ställde frågor till honom i brev, varje gång jag behövde klara ut något. Han svarade tålmodigt. Plötsligt blev det slut. Långt senare, månader senare, berättade han anledningen till tystnaden: det var döden, den kliniska döden."

Frederik Stjernfelt & Søren Ulrik Thomsen: "Kritik av den negativa uppbyggligheten" Övers. Staffan Vahlqvist (Ruin förlag)

Minst en gång om dagen är det någon som viskar i mitt öra, håller upp små lappar framför mina ögon eller skickar anonyma kommentarer till min blogg, det viskas, tisslas, tasslas och det skrivs: "Danmark, Danmark, Danmark..." och så förutsätts jag rodna, skämmas och vilja gömma mig. Danmark som är "främlingsfientligt" och "rasistiskt" och... ja ni vet, Danmark då alltså till skillnad från Sverige eller Frankrike eller Tyskland eller Litauen eller andra präktiga europeiska stater där inga problem finns, syns, diskuteras eller ens antyds... Danmark, vårt kollektiva "inre svin" (ja, det är ju danskarna själv som säger så, men ändå).

Av just den anledning ska jag be att få återkomma till Frederik Stjernfelts & Søren Ulrik Thomsens märkvärdiga och ofta citerade gemensamma bok, Kritik av den negativa uppbyggligheten, som givits ut på svenska av Ruin förlag. De två på bilden har varsitt i högsta grad läsvärt författarskap, Stjernfelts som vetter mest åt det filosofiska och idéhistoriska hållet och Thomsens som i nio fall av tio är poetiskt, men som ibland också blir flanörens eller erotomanens. Nå, eftersom jag själv fortfarande inte smittats av Danmarks-fobin, här alltså recensionen av deras kritik:

Kritik av den negativa uppbyggligheten

Alla kan spela kritiskt geni genom att avfärda något redan etablerat, säger Frederik Stjernfelt, ena halvan av den danska författarduo som skrivit "Kritik av den negativa uppbyggligheten". Stjernfelt är publicist och lektor vid Köpenhamns universitet, boken har han skrivit tillsammans med poeten Søren Ulrik Thomsen. Hans dräpande formuleringar är kanske inte bokens signum, men just den ovan citerade säger något väsentligt om ärendet.

Stjernfelt menar att hela vår kultur genomsyras av en negativism som blivit livshållning och en ideologi som säger att negationen är allt som behövs som verktyg och kriterium vid skapandet av konst eller i politikens och vetenskapens värld. Han ser den socialistiska vänsterns efterkrigspolitik som själva grundstenen i en folkreligion där all kritik av beteendemönster, "det vanemässiga uppvärderandet av överskridandet, vårdslösheten (…) ungdomen, kroppen", med teologen Løgstrups ord kan definieras som formlöshetens tyranni.

Allt detta, säger Stjernfelt, är till sin natur en konservativ livssyn och ett slags vänsterpendang till en annan "reserv- socialdemokrati" i Danmark, nämligen Dansk Folkeparti. Stjernfelt tecknar därmed en djupt pessimistisk bild av sitt land, inte som ett unikum utan snarare som ett exempel av många bland Europas länder, där denna livsfilosofi, med innebörden att man har ett slags "tro" på negationen, har segrat på alla fronter. En viktig negationsform menar Stjernfelt består i kategorin "experiment". Den stämpeln sätter man på allt numera för att det ska fungera som överordnat kriterium och därmed så att säga kvalitetsstämpla det man gör. Fristaden Christiania i Köpenhamn anses till exempel vara ett "socialt experiment".

Hur länge då? När kan experimentstadiet sägas vara moget för en utvärdering? Eller avstår man från utvärdering därför att man inser att narkotikahandel och kriminalitet inte kan ses som socialt acceptabelt? Stjernfelt tillägger att begrepp som "experimentell konst" är meningslös eftersom allt konstnärligt arbete kan sägas vara experiment.

Poeten Søren Ulrik Thomsen angriper problemet på ett annat och delvis starkare sätt. Han går in i konkreta sociala situationer och diskuterar deras betydelser och förskjutningar. Här talar en äkta och övertygad lutheran, en man som har djupa rötter i den moderna underground-litteraturen och som länge betraktats som en av denna poesis viktigaste röster. Hur argumenterar en sådan man för kyrkan? Thomsens lidelse är inte att ta miste på. Han menar att det som förenar Luther och Freud är en anti-utopisk hållning. Det enda Freud profeterade om var den civiliserade människan. Luthers väg liknar Freuds, han hade en klar distinktion mellan det himmelska och det jordiska, han vände sig emot drömmen om "små kollektivistiska gudsriken på jorden" och underströk att jordelivet alltid kommer att vara ofullkomligt, säger Thomsen.

Vad har det med kritik av negativismen att göra? Om jag förstår Thomsen rätt, så menar han att negativismen som ideologi förnekar behovet av auktoriteter rent principiellt. Han säger att angreppen på alla auktoriteter styrs av en "sviken, infantil förväntning om att överhetspersonerna ska leva upp till rollen som ett slags ofelbara, allsmäktiga föräldrar". I den kritiken tror jag att han träffar alldeles rätt. Det är bara att dra sig till minnes protest-stormen mot den svenska regeringen under tsunamin, för att se hur vårt behov av livs levande syndabockar driver oss till orimligheter. Kanske är det ett behov som föds i ett starkt medialiserat samhälle? Att det har med moderniteten att göra tycks för Stjernfelt och Thomsen vara alldeles självklart. Och Thomsen tillägger att han betraktar sig som postmodern just för att han "alltid kommer försvara konstens autonomi gentemot all form av politik, religion, filosofi, etik och ideologi".

När boken utkom i Danmark 2005 vållade den många och heta pressdebatter. Om inte annat visade boken att det fortfarande är möjligt att föra viktiga, avgörande diskussioner i politiska, moraliska och kulturella frågor. Det är vi kanske inte helt vana vid i Sverige, och därför ser jag översättningen som en riktig kulturgärning.

*

Ett litet ps: Alla de goda människor som kallar Danmark rasistiskt har förmodligen inte ens tänkt tanken att de därmed stämplar en hel nation, att de uppför sig så som alla tiders klassiska rasister gjort; de generaliserar, dömer alla utifrån enskildheter, kollektiviserar och buntar samman å det grövsta. Men det sker ju för den goda sakens skull, så man får väl ha överseende med det. Inget är så sött som uppbyggligheten, den smakar alltid gott i munnen.

Milena Agus: Onda stenar (Elisabeth Grate Bokförlag, översättning av Madeleine Gustafsson).

Många av de böcker Elisabeth Grate utger är som små klasar av druvor. Inte alltid söta, kanske till och med syrliga, som om de balanserande på en blandning av livets skönhet och brutalitet. Är det inte just i den blandningen den intressanta och lärorika litteraturen föds? Små kan klasarna vara också till omfånget, som nu Milena Agus roman Onda stener, på endast 98 sidor. Om och om blir jag påmind om att det inte är omfånget som avgör kvaliteten på en berättelse, utan själva språkets täthet och laddning i kombination med berättelsens karaktär.

Milena Agus, född i Genua 1959, av sardiska föräldrar och själv idag bosatt på Sardinien, låter här en kvinna berätta om sin farmor, hennes njurstenshelvete och kärlekslösa äktenskap, men också om farmoderns passionerade kärlek till en helt annan man, kallade Den hemkomne. Detta drama om mänsklig smärta och kärlek är något av det vackraste jag läst på länge. Texten har i Madeleine Gustafssons fina översättning så lyriska kvaliteter och lockar fram så mycket tankar att jag genast ville börja om från början när jag hade läst ut den.

Det tionde kapitlet i boken är det där Agus låter farmodern och Den hemkomne förenas i en erotisk ring av lekar. Här firar de sensuella, ja sexuellt laddade, orden triumfer som går långt bortom det man man normalt möter av älskogsklichéer. Jag läser om det kapitlet, det är bara knappt fem sidor långt, och betraktar det som ett vackert tecknat porträtt av två vuxna människors köttsliga lek.

I sättet att teckna miljöer och människor kan Agus påminna om en annan av de författare som Elisabeth Grate utgivit, nämligen Jean Giono från Manosque i Provence. Det är frågan om en genuin folklighet, den som springer ur den egna erfarenheten och befinner sig fjärran de lånta fjärdar man ibland möter. Milena Agus understryker i intervjuer att det finns ett starkt självbiografiskt inslag i denna bok, och att hennes porträtt av farmodern och de andra människornas liv är ett sätt för henne att hantera det egna livet, den egna bakgrunden.

Navet kring vilket kärleken vävs i denna roman är en kurort där både farmodern och Den hemkomne vistas och lär känna varandra. För mig blir där kuren både en fysisk och en mental behandling, de ser varandra som man och kvinna och de finner något som harmonierar.

På bokens två sista sidor sker så något man inte kunnat vänta sig. Vad det är låter jag vara osagt, men det skänker en alldeles speciell lyster åt berättelsen och gör den ännu starkare som litteratur betraktad. Hon säger själv i intervjun jag länkar till nedan, att texten hjälper henne att förstå relationen mellan det verkliga och det fiktiva. Så som den hjälpt henne själv föreställer hon sig att den ska hjälpa läsarna, att ur livets egen olycka närma sig en förståelse för hur saker och ting är ordnade.

Att lära känna den svarta hunden.

Winston Churchill kallade depressionen "den svarta hunden". Den australiske poeten och essäisten Les Murray höll 1996 ett tal vid University of New South Wales, där han plockade upp Churchills namn på sjukdomen och underströk att det har rötter som sträcker sig tillbaka till medeltiden. Den svarta hunden - en vidrig byracka som uppvaktar vissa av oss med jämna mellanrum och sedan vägrar försvinna. Murrary trodde, när han höll sitt tal, att han lyckats ta död på den. Han hade fel. Den kom tillbaka. Så när hans essä Den svarta hunden utkom i svensk översättning som bok (Brombergs förlag, översättning av Jonas Ellerström) blev det med ett unikt efterord där Murray redogör för dess återkomst, samt med en avdelning dikter som är skapade i dess spår (i översättning av Ellerström tillsammans med Stewe Claeson och Lars-Håkan Svensson).

Murray tycks komma till insikt om två viktiga saker: det ena har med rötter och barndom att göra, det andra med kemiska processer i hjärnan. För att förstå sin belägenhet som melankoliker och "offer" för den svarta hunden måste man så småningom se båda faktorerna. Murray gör det här, och han gör det bättre än de flesta. Västerländsk skolmedicin tycks sitta fast i resonemang som förutsätter ett antingen-eller, och medan den ena skolan säger att samtal och terapi är vägen till återvunnen hälsa och livsglädje, säger den andra att bara mediciner är vägen dit. Jag är inte så säker på att det är framkomliga vägar. Bara om man når ett medvetande om rötternas problematik kan man komma till ett bättre liv med medicinen som krycka. Murray berättar gripande om hur han var ett mobbat barn. Skälen redovisar han osentimentalt men blottar samtidigt en mycket djup smärta.

"Det sämsta sättet att vara kroniskt deprimerad på är att vara det omedvetet, att brinna av ilska men inte veta om man är arg" skriver Murray. Kan man vara medveten samtidigt som man är deprimerad? Ja, det kan man. Inför varje sjukdomstillstånd har man som individ en skyldighet att förkovra sig. Om man gör det börjar man ganska snart att förstå mönstren, man vet när depressionen är på väg av det enkla skälet att man lärt sig kartan.

Man kan inte "döda den svarta hunden". Den kommer att följa en hela livet. Men man kan, som Murray så klokt säger, "lära känna den".

Målning: Les Murray 1995, av David Naseby

Neil Young

Idag kan man höra hela Neil Youngs nya gratis (till och med 5 oktober) här. Det är NPR som ger oss nyfikna tillgång till hela det Daniel Lanois-producerade albumet Le Noise. Neil Young ensam med sina gitarrer, lågmält, vredgat, poetisk, vemodigt, tillbakablickande och mycket intressant. Lanois om albumet: " just a man on a stool and me doing a nice job on the recording."

Adam Zagajewski om solidaritet, darrande händer, tigande och ensamhet.

Kan poesi vara vittnesmål? Varje ord, också det i dikten, kan förstås vara ett vittnesmål. Men den som skriver i det primära syftet att vittna kan ännu hellre göra det i journalistikens form. Den polske poeten och essäisten Adam Zagajewski går man till för att få berättelser om det Europa som slogs i bojor av den marxist-leninistiska partidoktrinen och drömmen om "den nya människan" - men också och inte minst för att erfara något av det djupt mänskliga, alldeles oavsett livsvillkor, tid och plats. Hans språk är som vackra föremål, noga genomtänkt, pregnant, ibland ironiskt men för det mesta personligt i sin realism. Han är ingen skönande men han väjer inte för det sköna.

Hans dikter finner man i volymerna Ode till mångfalden, Elektrisk elegi och Törst (alla i förnämliga översättningar av Anders Bodegård). Men det är hans essäer som fångar mitt intresse idag. Solidaritet och ensamhet är mycket flitigt läst, studerad och en återkommande läsning för mig sedan den kom 1986. Här kan man läsa:

"Hur ska man leva efter så många världsundergångar? Adorno ansåg att inte poesi var möjlig efter Auschwitz. Men på vita snöret hänger tvätt på tork, ett litet barn hörs skratta. Barnen kommer att växa upp och bli polis eller präst. Därför är jag av den åsikten att man efter världens undergång bör leva som alltid. Självklart minnas vad som hänt och vad som kommer att hända. Och trots det leva som alltid. Gå långa promenader. Se solen gå ner. Tro på Gud. Läsa dikter. Höra på musik. Hjälpa andra. Sätta käppar i hjulet för tyrannerna. Vara glad åt kärleken och bedrövad över döden. Som alltid."

Med detta slags realism kan kanske bara en polsk jude leva, om han funderat riktigt noga på alternativen? Han skriver detta medan militären styr landet. Solidaritet har tillfälligt underkuvats. Stridsvagnarna för de röda fanorna genom gatorna. Det råder krigstillstånd. Det polska folket ska tvingas till lydnad och Zagajewski råder oss att gå långa promenader. Han förklarar tidigt i boken ett slags utgångspunkt:

"Det negativa sinnelaget - eller med andra ord den nihilistiska mentaliteten - är inte totalitarismens direkta grundval (och kan inte vara det), men det får den omgivande temperaturen att sjunka betydligt."

I den andra essäsamlingen, Två städer från 1991, heter det:

"Min barndoms vuxna var mycket trötta och låtsades antagligen bara att de fortfarande trodde på någonting (...) Det nya systemet igenkändes på följande symptom: rädsla, bleka ansikten, darrande händer, viskande tal, tigande, apati, tätt tillslutna fönster, misstänksamhet mot grannar, medlemskap i det hatade partiet."

Polackerna hade levt under hakkorsets skugga. Den nya tiden var hammaren och skärans. De kände igen systemet.

(Samtliga citat ur böckerna i Anders Bodegårds översättning).

Hemmavid. Om språk och identitet.

Var hör jag hemma? Jag grubblar inte på det till vardags. I "fina" kretsar kan man dra åt snaran och säga: "Språket är mitt fosterland". Jag har hört det många gånger och jag har ibland bara skrattar åt det. Men om man funderar en stund så inser man att påståendet varken är snobberi eller en abstraktion. Vad vore vi utan det egna språket? Kanske inte fysiskt hemlösa, men i väldigt hög grad hemlösa som tänkande och kännande varelser.

Om jag reser långt söderut vet jag utan närmare filosoferande var jag hör hemma. Jag vet med hela mitt väsen hur jag saknar mitt språk, mina samtal, mina läsningar. På ett café kan jag trivas aldrig så mycket, och jag kan njuta av att vara anonym och av att inte förstå vad det står i tidningsrubrikerna. Men hemlös är jag i ett eller annat avseende.

Om jag däremot reser till Finland eller Danmark händer något annat. Det är som om Norden famnade mig också i de språk som ligger nära eller är möjliga att förstå även om de talas utanför mina egna nationella gränser. I Västra Nyland njuter jag av den sjungande finlandssvenskan, detta ålderdomliga och säregna språk som kan få min egen skånska att eka fyrkantig inne i mig. I Danmark hör jag mina egna förfäders röster, jag hör det jag aldrig hört: hur min farfar som barn talade danska med sin mamma i Köpenhamn, jag hör det som, också ohört, finns nedlagt i mina gener som arv och tradition.

Hemmavid. Det är ett ord jag tycker om. Och det spelar ingen roll var i Norden jag befinner mig, för här förenas vi av de sekulära demokratiernas fria livsluft. Frågan är om vi kan stå de totalitära, politiska och religiösa rörelserna emot, och om vi kan värna de friheter våra förfäder arbetat så hårt för att skapa. Jag tvivlar allt oftare på det, när jag ser hur molnen mörknar och stadsbilden förändras, hur det byggda raseras och det skapade bespottas, men låter ändå mina tankar forma fria ord så länge det är möjligt. (Och även om jag kände mig hemmavid i London skulle jag veta att det gått så mycket längre där, till exempel i Tower Hamlets, vilket denna franska tv-rapport visar). Den dag det är för sent finns det ingen anledning att beklaga sig, om man inte ens försökt hävda friheten.

Övre bild: Pojo, Finland. Foto: U.W.
Nedre bild: Nysø, Danmark. Foto: Snaphanen.

Aleksander Wats Bokslut

Jag läser en fascinerande, vacker och gripande bok: Aleksander Wats Bokslut, i översättning av Peter Handberg. Handberg har skrivit en förord som inte bara berättar vem Wat var, utan också sätter in honom i den kulturkrets han tillhörde. Därmed blir förordet också till ett stycke historia från ett Europa som för alltid är borta.

Så här presenterar förlaget Modernista boken: "Den polske poeten Aleksander Wat (1900–1967) var årsbarn med förra seklet, och hans biografi och dikt är fyllda av det som kom att måla tiden mörkare. Han växte upp i ett judiskt hem i Warszawa med en katolsk barnflicka och visade tidigt intresse för böcker. Åren efter första världskriget ingick han i den unga polska futurist- och dadarörelsen. Men dadaistiska upptåg täckte inte den spricka som han upplevde att världens tillstånd och livets villkor skapade inom honom.

Han blev kommunist, något som han senare kom att ta bestämt avstånd från, och tillbringade sju år i fångenskap i Gulag. 1946 kunde han återförenas med hustrun och sonen och återvända till Polen, men inte heller efterkrigs-Polen var en gynnsam arena för Wat och hans diktning. Från slutet av 50-talet levde han i exil i Frankrike, och under den sista tiden av sitt liv plågades han av svåra smärtor. I varje rad i Aleksander Wats diktning lyser tiden fram med sitt våld och sin terror, men det gör också humorn. Det finns något polyfont över hans dikt, lekfullheten förblev intakt ända till slutet. Bokslut är en samlingsvolym vars urval sträcker sig över hela författarskapet."

Peter Handberg skriver i förordet: "Redan från tidiga barnaår var Wat en bokslukare av stora mått. Polska kritiker har på den punkten jämfört honom med Jean-Paul Sartre och Jorge Luis Borges, men även med Osip Mandelstam. Han sökte en Weltanschaung, precis som hans far och förfäder hade sökt den i Kabbala (...) När hans mor en gång straffade honom för det idoga läsandet och förbjöd det försökte han strypa sig med en handduk".

När jag läser sådant tänker jag: här finns en frände, detta är en riktigt människa och honom vill jag lära känna. Det gör jag nu i viss mån när jag läser Handbergs urval i Bokslut.

Grundtvig - nyckeln till det danska?

"Aldrig får det bli som i Danmark, aldrig" - ett mantra vi hört många gånger de senaste åren. I valets sista skälvande minuter tycktes det vara socialdemokratins och alla "goda" människors stridsrop.

Hur förstå det danska? Att peka på Grundtvig är naturligtvis ingenting man ska avstå ifrån. I Centrum för Danmarksstudiers bokutgivning finns den förnämliga antologin med just namnet Grundtvig - nyckeln till det danska? (Makadam 2003, redaktörer Hanne Sanders och Ole Vind). Det finns särskilt en essä som intresserar mig: Hans Hauges Nynationalismen og markedets metafysik (ja, boken är på både danska och svenska, beroende på författarens eget språk). Hauge resonerar utifrån två danska författare, den ene legendarisk men bortgången och den andra präst och folketings-ledamot. Det handlar om Ebbe Kløvedahl Reich och Søren Krarup. Reich var en av vänsterns viktigaste gestalter under många år, och han var tongivande i den anti-EU-kampanj (Folkebevægelsen mod EF) som bedrevs i landet och därmed en företrädare för dansk nationalism. Krarup har sedan tidigt 1970-tal argumenterat för samma sak, men utifrån en annan synvinkel, som präst i den lutherska traditionen, och han är idag Dansk Folkepartis kanske mest uppmärksammade person vid sidan av Pia Kjærsgaard.

Reich utgav 1972 den klassiska studien Frederik. En folkebog om N.F.S. Grundtvigs tid og liv: "Han kom dybere i det at være dansk end nogen anden dansker" heter det om Grundtvig i boken. Men redan året innan hade Krarup utgivit Præstens prædiken där den avslutande texten handlade om just danskheten. Hauge skriver: "Danskhed var for Krarup politik og vilje. Det altafgørende er, at der er en grænse, der kan forsvares militært. Uden grænse ingen danskere, for grænsen muliggør selvbestemmelse, og den er kernen i det danske."

Nå: utifrån Grundtvig kommer en vänsterman och liberal som Reich och en lutheransk präst och nationellt sinnad person till samma slutsats. Den handlar ytterst om nationens självbestämmande, om ett Danmark vars gräns inte "skyddas" av någon annan än danskarna själva. Argumenten och slutsatserna är i båda fallen nationalistiskt färgade.

Utifrån detta kan man börja ställa frågor. Jag har försökt närma mig dansk kultur utifrån Grundtvigs "de levendes land" och "det levende ord" och en insikt om det lilla landets kamp för frihet. Har vi t.ex. redan glömt bort vad tyskarna under nazi-tiden gjorde med Danmark? Det är en av många pusselbitar. Det mantra som i Sverige används mot Danmark bortser naturligtvis helt från historiska fakta och resonerar som om något ramlat ner från himlen. När man hos oss talar om "smittan" från Danmark har man sänkt sig till en nivå och ett språkbruk som är minst sagt avskräckande.

I Grundtvig-antologin finns en kärna. Är vi redo att närmare undersöka den, eller ska vi nöja oss med populistisk propagandajournalistik, den som behärskar det offentliga samtalet i Sverige och som styvnackat vägrar tillägna sig en djupare förståelse för de traditioner som präglat och fortsatt präglar Danmark? För mig är svaret enkelt.

Den Danske Sang

Den danske sang er en ung, blond pige,
hun går og nynner i Danmarks hus,
hun er et barn af det havblå rige,
hvor bøge lytter til bølgers brus.
Den danske sang, når den dybest klinger,
har klang af klokke, af sværd og skjold;
imod os bruser på brede vinger
en sagatone fra hedenold.

Al Sjællands ynde og Jyllands vælde,
de tvende klange af blidt og hårdt,
skal sangen rumme for ret at melde
om, hvad der inderst er os og vort.
Og tider skifter, og sæder mildnes,
men kunst og kamp kræver stadig stål:
det alterbål, hvor vor sjæl skal ildnes,
det flammer hedest i Bjarkemål.

Så syng da, Danmark, lad hjærtet tale!
thi hjærtesproget er vers og sang,
og lære kan vi at nattergale,
af lærken over den grønne vang.
Og blæsten suser sin vilde vise,
og stranden drøner sit højtidskvad;
fra hedens lyng som fra stadens flise
skal sangen løfte sig ung og glad.

Kai Hoffmann 1874-1949 (text 1924),

Carl Nielsen 1865-1931 (musik1926)

Lyssna här.

*

Bilder: Snaphanen, Danmark.

Långsamhetens nej utkommer 1 november

Min nya bok skulle utkomma 18 oktober. Nu är den framflyttad till 1 november. Min förläggare är inlagd på sjukhus, men det beror inte på henne. Det är tryckeriet som idag, när boken skulle ha levererats till förlaget, meddelar att de har "produktionstekniska störningar". Med tanke på bokens titel finns det ingen anledning att hetsa upp sig. Boken, Långsamhetens nej, kommer när den är färdig. Och som sagt: ny utgivningsdag är satt till den 1 november.

Om vikten av rötter och identitet.

Hur ser den tråd ut som förbinder mig med det förflutna och med det kommande? Tråden blir handgriplig i minnet av förfäderna och i leken med barnbarnen. Men den är ändå starkt begränsad. Synfältet smalnar. Man är ytterst ensam i den lilla fliken mellan två mörker, det som föregick födelsen och det som följer på åldrandet.

Många filosofer har ägnat rötterna uppmärksamhet. Vissa har betonat deras betydelse, andra har velat förminska dem. Jag funderar ofta, när jag skriver mig bakåt till resor och fysiska förflyttningar, på hur viktiga mina rötter är. Under en längre tidsrymd har det sagts att den "globala" människan (vad nu det är för sort) skulle behöva mindre av rötter därför att hon ser och omfattas av jordens övriga människor. Just i det resonemanget finns det största misstaget. Utan medvetenheten om de egna rötterna (traditionerna, kulturen, språket, särarten) kan jag inte förstå de andra. Allt är sannerligen inte utbytbart. Det mesta är så starka beståndsdelar av en identitet att de utgör själva det bygge som kan kallas en människa, en individ.

Jag är trött på relativiseringen av alla värden. Det står mig upp i halsen att höra det mediala ältandet om det utbytbara, det som tittar åt ett annat håll om någon skär och karvar i dotterns underliv eller nickar instämmande till en lagstiftning som säger att en kvinnas röst bara är hälften så mycket värd som en mans.

Om jag inte får ha rötter vill jag inte heller sträcka mig mot höjderna. Om jag inte får hävda min egen lilla plats på jorden tappar jag genast intresset för resten. Om jag inte förstår att hävda det jag vet om min egen rot och mitt eget moraliska och kulturella värdesystem, är det lika bra att vara tyst. Så är det och jag tvivlar på att det kan vara på annat sätt.

Foto: Rötter vid en sjö i Finland, september.

En grånad söndag.

En blåmes som jagar möss, en söndag som i sin grånad liknar en skånsk julaftonskväll och en lång, djup suck. Så absurd var färden till butiken idag, där det spelades på hästar så att hela entrén fylldes av höga röster och dunkande läten. I kyldisken fanns det jag väntat mig, och i fruktavdelningen stod G. som vi annars bara möter på Systembolaget. Av henne fick vi dagens tre viktigaste repliker för ett familjeliv: "Ack ja", "Maten är färdig" och "Vilken film ska vi se?".

Utanför mitt rum går vinden som ett utdraget långt sus, björkarna vajar med sina nästan helt gula blad och ingenting kan väcka mig. Jag har stigit upp och jag har gjort det som förväntas av mig, men vaknat har jag inte.

Imorgon börjar en ny vecka. Den blir mitt gömsle. Från de skotska hedarna kommer S. på besök för att föreläsa om tystnaden men jag avstår från det med. På tisdag kommer en tvättmaskinsreparatör och inför honom har jag inget val. Fyra vardagar fylls av tystnad och ensamhet. Jag vårdar de stängda dörrarnas och de fördragna gardinernas mörker ömt och försöker låta bli att tänka på boken jag läser.

Bild från Pojoviken, Finland i september.

Madeleine Bourdouxhe: En spik, en ros

En av det franska språkets verkliga konstnärer är belgiskan Madeleine Bourdouxhe. Hon föddes i Liège 1906 och avled i Bryssel 1996. Hennes genombrottsroman, La femme de Gilles, utkom i Paris 1937 och finns sedan 2004 på svenska, Gilles kvinna, utgiven av Elisabeth Grates Bokförlag. Alldeles ljuvlig är novellsamlingen med det minst sagt trolska och lockande namnet En spik, en ros - i översättning av Madeleine Gustafsson, också den utgiven av Elisabeth Grates Bokförlag i Stockholm.

Jag har aldrig tidigare sett noveller som har denna förbryllande skönhet och egendomliga berättarstruktur. Det är som om själva meningsbyggnaden bråkade och stökade med läsaren för att överraska ner i minsta detalj. Gustafssons översättningar måste vara små mästerverk i sig, det räcker nämligen att bara börja läsa en av novellerna för att man ska vara fast. Indragen i Madeleine Bourdouxhes märkliga värld, där människor försöker överleva både som individer och som par. De slåss mot vardagsdemonerna, men man anar hela tiden större hot, hängande över huvudena på dem, ibland som outsagda men likväl hotfulla stämningar och känslor.

Smaka bara på bokens titelberättelse, En spik, en ros heter den kort och gott, och försök göra dig fri från Madeleine Bourdouxhe. Det går inte. Novellen börjar så här:

"Det fanns inget ljus. Folk gick på trottoarerna och på gatorna, men man såg dem inte. Hon gick på dessa gator utan ljus. Han tog sitt glas mellan händerna; med små rörelser fick han ölet i botten av glaset att snurra, han sa ingenting och jag talade och blev långsamt tokig."

Bara en sådan inledning räcker för att man ska förstå att berättelsens han och hon inte är vem som helst och att det de kommer att göra går utanpå det ordinära. Och det gör det, i novell efter novell. Man är fast i Madeleine Bourdouxhes texter, man sjunker ner i dem, man vilar där, man ler över de märkliga vändningar de tar och man suckar när de slutar. Så kan riktig litteratur se ut. Också i den blodfattiga och insmickrande falskhetens tid, som är vår. Madeleine Bourdouxhes tid var en annan, men det är knappast hela förklaringen till hennes stora litterära talang.

Två dikter av Valzhyna Mort

korsord

en kvinna rör sig genom nyponrosor och enbärsbuskar,
blygdläpparna rena och hopvikta mellan hennes ben,
brösten lyser tysta som tåspetsarna
på hennes finskor i det tunga klädskåpet.

en koltrast, en ko, en häst.
havet slår mot landbackens mur.
hon går till en väntande telefonhytt
rätt så långt bort från alla de tre byarna.

det är en lek hon kan ha hört i radio:
en fråga, en siffra, ett svar, ett pris.
hennes sköte häver sig och tänder livmoderns ljus.

från regnet, säger hon in i mottagaren,
satte vi samman vita bord och stolar i ett skjul,
till en korsordsgåta
och placerade oss själva i rutorna.

mottagaren är tyst. fågeln rycker till
som en tjuv tagen på bar gärning.
hennes röst snubblar över körtlarna.
kroppen ska skrivas in i sista rutan – jag kan suga i mig hans namn från vilken bokstav som helst.

alla de tre byarna döljer sina ansikten med vind.

*

kärlek

det mänskligaste ljud en kropp kan höra –
tänder som borstas sent en kväll på andra sidan hallen.
till och med gräshoppan lyssnar förbryllad.
hon med, på en naken madrass slängd på golvet,
förvånad över hur mycket hans kropp finns i det ljudet –
som om hon just lagt märke till att han har armar.

spott som rinner ner i vasken –
hon räknas fortfarande som hans kropp.
snaran av saliv över hennes grotta –
hon räknas fortfarande som hans kropp.

kroppens resväska fullkletad
med dekaler av sår från varje ort –
han viker ihop hennes inre
och han skickar henne och skickar henne och skickar
över kantiner bakom bensinstationer, över hav,
över händerna på män i blå uniform,
han skickar henne fortare för att hinna med den tidiga varubilen.

när han sitter under hennes kjol
tvingas hon erkänna.

genom väggen läser grannen medicinernas namn,
och hon tror att grannen räknar ädelstenar:
amiodarone, zofenopril, metoprolol, mexifin.
oh ja, hon kommer att ärva dessa juveler.
hon kommer att bära dessa juveler över sin mun för att dölja dess vridning.

men just nu
borstar han tänderna och gräshoppan tystnar.
hon ligger på andra sidan hallen och känner doften
av hans arbetskläder slängda på toagolvet
där hans svett kryper ut ur bomullsvecken,
och sprids och förökar sig
som kackerlackor.

(översättning av Thomas Nydahl, 30 oktober 2009)

Aldina Duarte – Mulheres ao Espelho

Om det bestående intrycket av fadon är en gränd och en restaurang, då är Aldina Duarte dess moderna uttolkare och röst. De senaste tio-femton åren har världen översköljts av en industriframställd fado som varit renons på både musikalisk äkthet och saudade. Tonsäkra artister har förvisso sjungit vackert, men de har inte förmedlat mycket av fadons innersta känsla, dess rop på mening och metod, dess längtan och kärlek. I de kliniskt rena skivprodukterna har vi hört ett försök att förena skönsången och modestylisten med rännstenens män och kvinnor. Det har naturligtvis inte gått särskilt bra. Alltför mycket har avslöjat sig själv redan på konvoluten där melankolin fått spökas ut som vore den ett modemagasin eller en affischpelare i en stadskärna överallt och ingenstans.

När Aldina Duarte nu kommer med sin tredje skiva är det som om allt detta vore oväsentligt, som om det inte ens passerat mina ögon och öron, som om musikindustrins försök att förvandla fadon till en produkt, en livsstils-inriktad vara att sälja till de människor som hellre ser sig som konsumenter än som individer inte längre hade någon betydelse. Detta är förvisso en cd-skiva, den är tekniskt sett av samma slag som industrins produkter. Men där upphör också alla jämförelser. När Aldina Duarte går in i en skivstudio tar hon med sig grändens och restaurangens hela atmosfär av förtätade känslor och djupt leva insikter. Det finns ingenting i hennes sätt att sjunga fado som påminner om de unga karriärsugna artisterna i hennes omgivning. Hos Aldina Duarte är livet på riktigt, det är kött och blod och ande, och det är saudade – denna svårfångade känsla och stämning, där både vår längtan och vår kärlek ryms i ett slags melankoliskt välbefinnande.

Vad är det hon gör? Hur går det till när Aldina Duarte lyckas förmedla det som annars bara kan upplevas i Lissabons gränder? Det finns naturligtvis inget enkelt svar på det. Man kunde börja med rösten. Hennes röst är varken sopranskön eller nedslipad till tonträff. Den är äkta, den är lite repad och skrovlig, som ju mänskliga röster blir när de har varit med om ett liv. Över hennes läppar förväntar jag mig inte renhet utan äkthet. Det är det ena. Det andra är hennes frasering. Hur den går till förstår jag inte heller, men den får orden att närma sig poesin också i själva uttrycket, i sättet de placeras i melodin. Också det utmärker äkta fado. Den tredje faktorn är inte mindre viktig. Den utgörs av musikerna. Istället för att leka med en modernisering som är meningslös – syntar eller trummor eller andra rytmmarkerande inslag – söker sig Aldina Duarte till den tradition där form och innehåller fortsätter att vara fadons sammanhållande kitt: utan orden hade denna klang inte varit möjlig, utan klangen från José Manuel Netos portugisiska gitarr och Carlos Manuel Proenças akustiska gitarr hade inte orden fått den tyngd de har.

Mitt livs första natt med fado hade jag i Bairro Alto i april 1983. Då hade min vän Carlos hemma i Malmö introducerat musiken för mig. Nu var det dags att på plats få erfara den. Jag minns att jag grät redan vid första sången. Jag förstod inte ett ord portugisiska och förstod ännu mindre varför jag grät. Men jag minns att jag från den stunden hade införlivat saudade med mitt eget inre. När jag hör Aldina Duartes nya skiva är det som om jag vore tillbaka i det ögonblicket; där och då, försjunken och lycklig, ödmjuk och förundrad.

Böcker och "böcker"

Nog hade jag sett fram emot Lena Einhorns bok om Strindberg. Som redaktör hade hon bjudit in en skara som jag väl väntade mig ett och annat intressant av. Johan Cullberg, Jan Myrdal, Nathan Shachar, Nina Solomin, Leif Zern, Ebba Witt-Brattström för att bara nämna några. Och det är alldeles möjligt att texterna är riktigt bra. Jag vet inte, för jag finner ingen metod för att läsa boken.

Den är mycket tung. Och den är övermåttan stor, 32 cm hög och 23 cm bred! Var ska man läsa en sådan bok, och hur? I sängen kan jag inte ligga, inte heller i soffan. För en läsande människa som helst träder in i texterna liggande har den redan diskvalificerats. Sitta vid arbetsbordet? Lika omöjligt det. Om Strindberg (Norstedts) är alltså en bok som tar död på sin egen ambition. Den är vacker, rikt illustrerad och allt det där. Men jag börjar misstänka att den bara är tillverkad som skrytfaktor. Att ha liggande framme när gästerna kommer. Sådana böcker är egentligen bara att förakta, eftersom de redan med sitt yttre föraktar sina läsare.

*

Uppdatering, söndag eftermiddag. Tack Karin för länken. Den är så roligt att jag verkligen rekommenderar den till läsning, trots att den tryckts i Sveriges vidrigaste tidning. Fru Kullenberg har uppenbarligen en slaktares talang!

Ole Hyltoft: Tør du være dansk? Oder til fællesskabet (Hovedland)

Foto: Snaphanen.

Ole Hyltoft, född 1935, har en livslång verksamhet i den danska socialdemokratin bakom sig. Han var ministersekreterare för landets första kulturminister, Julius Bomholt och han har varit både journalist och kulturredaktör på dagstidningen Aktuelt. Han är vice ordförande i styrelsen för Danmarks radio och har ett rikt författarskap bakom sig, bestående av såväl skönlitteratur som sakprosa.

Hyltofts nya bok Tør du være dansk? Oder til fællesskabet är skriven som en kärleksförklaring till friheten och tillhörigheten i det vardagliga Danmark. Det finns något gripande i hans korta texter som griper in i varandra med poesi. Han kan skriva saker som:

"Et sted at vokse op. Et sprog at tale. Et folk at tilhøre. Et arbejde at mestre. Sin natur at være tro".

Som improvisationer kring ett sådant omkväde väver han samman tankarna i texterna. De handlar i grund och botten både om det mest grundläggande i den mänskliga belägenheten, men de handlar också om vad nationell och kulturell identitet är för något. Vad vore vi utan platsen, språket och tillhörigheten? Hyltoft visar att sådan identitet inte har det minsta med chauvinism att göra, rakt tvärtom är det den som utgör grunden för en människa som vill vila i något slags inre frihet.

Ole Hyltoft skriver in sig i en lång dansk tradition. Det kunde se ut som en kliché om jag åberopade Grundtvig, men jag gör det ändå eftersom Hyltoft själv gör det. Det levende ord, Grundtvigs begrepp, kan sägas vara närvarande i Hyltofts texter, som ofta formar sig till kärleksförklaringar, inte bara till Eros i människan utan också till själva den Moder Jord han verkar på. Träden, skogarna, frukterna, blomstren. Hur man kan stanna upp inför det förunderliga i skapelsen.

Hyltoft blir i sitt frihetsmanifest en talesman för yttrande- och tryckfrihet, för en folklighet som omfattar allt det som finns i citatet ovan: platsen, språket, arbetet. Han vänder sig med lika stor självklarhet emot de totalitära läror som härskade under fasans perioder i Europa, nazismen och kommunismen, som han vänder sig emot islam, den växande gruppen muslimer i Europa, dess köns- och gruppapartheid och dess sociala, kulturella och politiska särkrav (som ytterst innebär ett avskaffande av demokratiska konstitutioner).

Ole Hyltoft har skrivit en bok som ter sig osannolikt förnuftig och sympatisk för en svensk. Vem kunde skriva en sådan bok i vårt land? Förmodligen ingen, just för att vi frivilligt avskurit oss från såväl arv och tradition, som från förmågan att uttala en tillhörighet. Därför är den lärorik.

Sveriges väg från folkhem och optimism till polarisering och demontering. Malmöminnen.

När jag var ung på 1950-talet hade Sverige just blivit ett land dit man sökte sig för att få sin försörjning. Från Jugoslavien, Grekland och Turkiet kom de allra flesta som blev sömmerskor i Borås, varvsarbetare i Malmö och Göteborg, fabriksarbetare i stora och små samhällen och bilbyggare och hundra andra yrken. Många som jag kom att arbeta tillsammans med, främst på Nordsjö Färgfabrik, var unga män uppvuxna på landsbygden, de visste ytterst litet om stadskulturer när de omplanterades i Sverige. Många av dem hade dessutom värvats av lokalkontor för stora företag som Volvo. Kort sagt: de behövdes för den expanderande industrin i ett ännu optimistiskt och framtidsinriktat samhälle. De unga finska och sydeuropeiska kvinnor som inkvarterats i Borås frågade hur de skulle hitta till konfektionsfabriken och fick svaret: "När ni vaknar imorgon bitti ska ni bara titta ut genom fönstret, så ser ni vilken väg människor går, och det är bara för er att följa efter..."

I rökrummet på fabriken 1962. Jag (bakre rad, mitten), tillsammans med arbetskamraterna B. från Jugoslavien (vänster), V. från Grekland (höger) och ynglingen med rötterna i Holland (längst fram).

I Malmö blev jag vän både med greker som arbetade på färgfabriken och med albaner som kommit från Kosova. De få som inte arbetade i industrin var hemspråkslärare, som D. från Kosova och B. från Makedonien. Den enda konflikt jag blev vittne till handlade om en svårt torterad grekisk litteraturprofessor, S. som var städare på Nordsjö färg, som av en tillfällighet en gång stod öga mot öga med en av sina torterare på Skolgatan i Malmö. Det krävdes många starka armar för att förhindra den misshandeln. Annat som låg lite i bakgrunden men blossade upp med jämna mellanrum var de politiska spioner som skickats från Belgradregimen och som ibland bara visade upp sig i den albanska kulturföreningen för att markera att de visste och såg allt. Om man tvivlade kunde man alltid fästa blicken på deras illa dolda vapen i byxlinningen.

Men hur det nu var, så uppfattades dessa arbetare aldrig som ett hot. Jag tyckte tvärtom att de berikade mitt liv. Tidigt blev jag starkt intresserad av Balkans olika kulturer, av litteraturen, musiken och historien. Mina vänner kom från dessa länder, och 1972 gjorde jag min första resa till Tirana.

På gården där jag växte upp från sex års ålder till sjutton, i förorten Lorensborg som 1958 var alldeles nybyggd, fanns det två kategorier som vi betraktade som exotiska: några danska familjer och så de judiska familjer som kommit med vita bussarna. Pappa undervisade oss om dem, så när jag fick tre judiska klasskamrater var jag väl införstådd med deras bakgrund. Vi kom kanske aldrig så nära varandra, men det fanns ytterst lite spänningar och jag kan egentligen inte minnas några konflikter hemma eller i skolan. De kom senare, när man högre upp i tonåren blev vänsteraktivist och såg palestinafrågan som en del av den globala problematiken.

Malmö, september 2010. Foto: Snaphanen.

Några av de sydeuropeiska invandrarna skulle förbli mina vänner. Idag har jag både fysisk gemenskap och/eller brevvänskap med människor från Indien, Portugal, Bosnien, Albanien, Kosova, Ungern, Israel, Chile, Vitryssland, Rumänien, Polen, Finland och Danmark. Några få (albaner) är muslimer, men de är inte islamister och därför kan vi umgås och bevara både respekt och vänskap.

När jag på 1980-talet tog mig an en flicka från Chile, och i praktiken blev hennes fosterförälder, hon var då knappt tolv år gammal, fanns väl samma mekanism kvar i mig. Hon behövde oss och vi öppnade vårt hem för henne. Idag är hon 39 år gammal, tvåbarnsmamma och språklärare. Hennes äldsta barn är mitt gudbarn. Någon klyfta mellan hennes chilenska barndom och skånska liv finns inte. Hon är vad man i ordets bästa mening kallar för "integrerad" (även om jag personligen aldrig använder ett sådant ord). Hon och hennes barn talar flytande svenska - är i alla avseenden genuint tvåspråkiga - och lever liv som inte skulle kunna kallas för avvikande, hotfulla eller ens exotiska.

Vad är det som hänt i Sverige de senaste femton-tjugo åren? Den frågan ter sig ibland så onödig för mig. Vad som hänt är ju uppenbart! För det första har Sverige inte mycket kvar av tillverkningsindustri. Vi bygger varken båtar eller syr kostymer längre. Skor tillverkas på andra platser och det är väl, trots allt som hänt de senaste åren, också en tidsfråga innan det mesta av vår biltillverkning flyttat till Kina, där arbetarna är tillräckligt kuvade och underbetalda för att vinsterna ska kunna öka. Vad händer då med de människor som kommer hit? Några arbetsplatser ropar inte efter dem. Om man bor på Rosengård eller i liknande områden behöver man inte ens kunna svenska för att klara vardagen: gettot och polariseringen är självklara resultat. Islamismen som politisk ideologi uppmuntrar denna utveckling. Dess teorier, djupt förankrade i Koranens lära, om Krigets hus(Dar al-Harb) och Islams hus(Dar al-Islam) är som ett stort lysande pekfinger om vart vi är på väg. Vill vi följa med dit? Nej, jag tror inte det. Och jag tror mig veta att alltfler människor i hela Europa vänder sig emot denna utveckling. Det finns inget europeiskt land som kan hantera vare sig islamismen eller gettoiseringen. Inte ens när man försöker dölja missförhållandena eller blundar och tiger om dem, låter de sig hanteras. Det är som att bygga sandslott och hoppas att de ska vara beboeliga. Vågorna sköljer bort illusionen.

Är detta den åldrande mannens klagosång? Det hade varit alltför enkelt att avfärda mig med sådana argument. Jag tror att den livserfarenhet som spänner från 1950-talet till 2010-talet på något förunderligt sätt också sammanfattar något som kunde kallas välfärdens eller folkhemmets uppgång och fall. Den förändringen har ingen bett om. Men den har ägt rum i hela Europa, mer i vissa länder och mindre i andra. Sverige utmärker sig, jag höll på att säga som vanligt, med en förändring som i många avseenden är extrem. Kanske är det bara britterna som gått ett steg längre än vi. Frågan är om vi hinner lära av deras misstag. Jag tror inte det själv.

Nya texter i bloggen.

Sedan den nya bloggen startade för en vecka sedan har följande nyskrivna texter publicerats:

Maktlösheten delar vi

Bengt Emil Johnson om högt och lågt. Ny portugisisk musik

Skåneland 21 september

Fascismens färger och former

Några extrema valresultat

Musik långt från topplistorna

Hjärnjonglören typ

Det är inte för sent

Sveriges väg från folkhem...

Resten av materialet är antingen repriserade texter eller sammanslagningar och/eller fragment av tidigare texter. Jag kommer framöver också att använda en del sådant material, i huvudsak om litteratur och musik. Vill du veta vilka avsikter jag har med denna nya blogg, råder jag dig att läsa den första texten ovan, Maktlösheten delar vi. Där försöker jag förklara.

Dubravka Ugrešić: Den ovillkorliga kapitulationens museum + Smärtans ministerium.

Dubravka Ugrešić: Den ovillkorliga kapitulationens museum, 1996, (Bonniers Panache 2000, i svensk översättning av Djordje Zarkovic). Dubravka Ugrešić: Smärtans ministerium (Bonniers Panache 2005, i svensk översättning av Djordje Zarkovic).

När 1990-talets Balkankrig befann sig i sitt mest intensiva skede – anfallet på Kroatien var fullbordat och Bosnien stod sedan ett år i brand, lämnade litteraturhistorikern och författaren Dubravka Ugrešić sin födelsestad, kroatiska Zagreb. Vid sidan av sina skönlitterära verk (romaner, noveller, barnböcker) har hon skrivit ett stort antal essäer.

På svenska utkom 2000 Den ovillkorliga kapitulationens museum och 2005 Smärtans ministerium. För båda dessa böcker gäller ett slags genreöverskridande prosa, där den litterära berättelsen sprängs sönder i och präglas av en essäistisk ton. Det kanske värdefullaste av allt med denna metod är att den saknar alla inslag av feghet, författarinnan understryker visserligen att hon inte är identisk med böckernas huvudperson, men tillåter sig samtidigt att med både biografi och text upphäva sitt påstående. I den meningen liknar hennes böcker mer litterära essäer än romaner. Hon skriver medvetna försök att förstå det som hände under krigen, och hur det präglat exiltillvaron för alla de människor som flydde.

Själv levde hon när hon skrev dessa böcker i bland annat Amsterdam, och det är också dit handlingen är förlagd i den andra boken (i den första stod exilens tillfälliga pålar nerkörda i Berlin). Den uppenbara skillnaden mellan de två böckerna är att den första tycks bestå av hundratals snabbt förbiflimrande minnesbilder, anteckningar, nedslag i vardagen, medan den andra är mer sammanhållen och entydigt geografiskt förankrad.

I bokens inledning finns en dikt av Marina Tsvetajeva, som bland annat säger: ”Ej ens det kära modersmålet/frestar mig med sin honungsstämma./På vilket språk den som jag möter/ inte förstår mig, gör detsamma”.

Alldeles oavsett vad ”vi” står för i hennes avslutande berättelse om förortens destruktivitet, förstörelse och våld, tycks den mig kunna handla om mänskligheten som sådan, i ett slags ursinnig pessimism av samma slag som EM Cioran brukade redovisa: ”Vi är barbarer. Vi har inget alfabet, vi lämnar vår underskrift i vinden. Vi ger ifrån oss ljud. Vi skriver under med skrik, röster, vrål och spott. Så markerar vi vårt revir (…) Vi krossar rutor, vi åstadkommer smällar, fyrverkerier är vår favorit-underhållning. Ljudet är vårt alfabet, oväsendet som vi åstadkommer är det enda beviset på att vi existerar, smällarna är de enda spår vi lämnar efter oss.”

Exilen är diktaturens tydligaste frukt. Över hela Europa och inte minst i Sverige lever människor i exil. Jag syftar inte på den postmoderna bidrags-migrationen som styrs av internationella maffior. Jag syftar inte hellet på det bedrägeri som går under namnet ”anhöriginvandring” eller på kapitulationen för mindre nogräknade krigsherrars allierade. Varje sådan social rörelse bygger på noga uträknade kalkyler och vinsten hamnar alltid hos maffian och krigsherrarna, aldrig hos migranten eller mottagarlandet. Dagens globala brottssyndikat har sedan länge etablerat denna migration som en minst lika profitabel näring som narkotikan och vapnen.

Nej, jag syftar på den enskilda individer som i varje 1900-talsdiktatur tvingats i exil, därför att deras ord, tankar och blotta existens varit ett hot mot regimen. Vi har sett många sådana diktaturer, nazistiska, fascistiska och kommunistiska. Dubravka Ugrešić tvingades av diktaturens krigföring i sådan exil.

”För en människa i exil känns exiltillståndet som ett slags ständig, säregen känslighet för ljud, för en melodi; ibland känner man att exilen inte är något annat än en sorts omedvetet musikminne” skriver hon i Den ovillkorliga kapitulationens museum.

Allt detta är naturligtvis fragment av det tidigare livet. Det hon bär med sig för alltid, även om hon aldrig återser födelseorten. Kapitulationens museum är därför inte bara fyllt av små saker (möbler, skåp, dockor, mattor, tavlor etc) utan också, och minst lika viktigt av ljud, melodier, smaker, dofter.

Jugoslavien hade under Tito rykte om sig att vara ett öppet, nästan liberalt land, där kommunistpartiet accepterat både marknadsekonomin och det fria ordet. Det är en beskrivning som har väldigt lite med sanningen att göra. Bara för att Partiet hade sprickor i sin makt, innebar det inte att människor levde i frihet.

I samma ögonblick som de jugoslaviska kommunisternas förbund togs över av nationalisterna, med Slobodan Milošević i spetsen, var det inte långt kvar till katastrofen. De post-jugoslaviska krigen var minst av allt inbördeskrig. De var territoriella krig som planerats i den totalitära regimens styrelse, i centrala och regionala maktcentra där vapen kunde delas ut i god tid till de krafter som skulle genomföra förändringen av kartan. Både i Belgrad och Zagreb fanns det sådana, färdiga kartor. Dubravka Ugrešić är bara ett av många offer för dessa despoters handlingar. I hennes texter kan vi frilägga både orsak och verkan. I bästa fall kan vi också erfara smärtan.

Jósef Tischner: Solidaritetens etik (1981, Åsak förlag 1984 i översättning av Anders Bodegård och med efterskrift av Lech Walesa).

Ett bestående minne av K.G. Hammar som ärkebiskop: han pressas i ett svenskt tv-magasin som handlar om Svenska kyrkans aktieinnehav. Istället för att uttrycka en moral eller etik blir Hammar besvärad och säger med en lätt falsett i rösten: ”Men det är ju inte mitt fel att vi har vapenaktier”.

När jag läser Józef Stanisław Tischner (12 mars 1931 – 28 juni 2000) slår det mig, att en enda man som han i Svenska kyrkan hade fått den att falla samman som ett korthus. Hans moraliska och etiska krav – på sig själv, kyrkan och medmänniskorna – hade fått den viljelösa men av politisk korrekthet uppblåsta svenska kyrkan att bli vad den egentligen är: en förening för allehanda godhet och fromlerier.

Vad är det vi lär av Tischners exempel? Det är ett vittnesbörd om moral, medborgerlighet och resning. Han talar från ett Polen där den folkliga resningens Solidaritet tillfälligt underkuvats. Han talar från de röda generalernas och stridsvagnarnas Polen, där de fria männen och kvinnorna bringats till tystnad. Allt detta är sant men ändå inte hela sanningen. Ty det är ett faktum att Tischner angår alla som lyssnade till honom och nu läser honom. Han är inte en ”östeuropé” – han är en människa vars hållning manar oss till efterföljd oavsett var vi lever och verkar.

I Solidaritetens etik fäster jag mig allra först vid orden/begreppen som utgör grunden för Tischners meditationer. Där återfinns ord som dialogen, lidandet, revolutionen, familjen, sveket, konsten och demokratin, men också klassiska marxistiska begrepp som utsugning. Men här ska vi inte uppfatta ordet i dess politiska, marxistiska kontext, utan i en etisk innebörd. Bodegård påpekar i sitt förord att han framställer utsugningen som ett missbruk av människans vilja.

I Polen har arbetet under de röda generalerna upphört att ha en mening. ”Man slösar framför allt med människor”. Arbetet ”ger inget vettigt resultat” och människor känner ”förbittring, vantro och förtvivlan.” Den offentlighet som bygger på en konsekvent och medveten lögn ställer stora krav på medborgarna, och det är dessa krav Tischner vill frammana som exempel och förebild: ”Samvetets uppror mot den moraliska utsugningen gör människans värdighet till en fråga av första rang. Människans värdighet kommer före frågan om arbetet och betalningen.

För Tischner var ordet solidaritet inte ett högtidsord, dess konkreta innebörd var att bära sin nästas börda. Det var i den andan som Solidaritet föddes, denna märkvärdiga och omvälvande kraft i det genomkorrumperande, diktatoriska Polen.

I läsningen av Tischner ställs vi inför en uppfordrande syn på moral och etik. Långt bortom den statssocialism som missbrukade människor och natur och skapade olidliga levnadsvillkor (utan reell yttrande- och tryckfrihet och med enpartistatens anspråk på all makt och offentlighet) kan vi lära oss något fundamentalt om innebörden av att vara människa, en individ bland miljoner andra i en värld allt mer kaotisk och konfliktfylld.

Eva Adolfsson: En liten historia (Bonniers)

Det är självklart att kärleken och döden alltid är de bästa ämnena för en roman. Det är inget nytt. Det är inget konstigt. Vår strävan efter samhörighet gör kärleken till livets viktigaste drivkraft. Men vi vet hela tiden att döden kan överraska oss.

Eva Adolfssons roman En liten historia, är något av det vackraste jag läst. Har just slagit ihop den, efter två eftermiddagar, intensivt läsande. En ganska kort roman, men tät, övertygande, som grep tag i mig, tvingade mig att fortsätta. Vid matbordet satt jag, timme efter timme med denna text.

Huvudpersonen möter en svensk man som är bosatt i Berlin. En intensiv, mycket vacker "liten historia" mellan dem. Passion. Ja, och kanske kärlek. Men de är båda gifta, hon hemma i Stockholm, han i Berlin, de har barn, de vill försöka rädda sitt eget. Hon misslyckas, blir ensam med barnen. De försöker glömma varandra, hon sätter punkt.

Så utvecklas historien. Hon går sin väg. Försöker glömma, tills han en dag åter ska vara med på ett litteraturseminarium. Det handlar om Peter Weiss. De möts igen. Som vänner. Trots att de inte älskar med varandra vibrerar det under ytan.

Och sedan kan man ju inte berätta mer. Kanske kan man antyda att sjukdom - för både honom och henne - ger romanen dess slut. Men det känns banalt att bara säga det. Så jag tillägger detta: hon är rädd att störa honom med sin återkommande cancer. Hon drar ut på det. Vill inte säga, samtidigt som hon vill göra det för just honom. Det blir för sent. Döden kommer emellan.

Berättelsen är vacker. Den är gripande. Den äter sig in i läsarens eget liv, i mina tankar, referenser, i mina vardagar. Jag tycker inte att det händer särskilt ofta med svensk litteratur. Under det gångna året blev jag oupphörligen besviken på platta och banala romaner. Böcker som försökte smeka samtiden medhårs, som bars av sin politiska inställsamhet. Detta är inte en sådan roman.

Det är inte för sent... det är...

... för tidigt. Min nya bok utkommer 18 oktober. Planenligt. Trots att min förläggare Helena von Hofsten ligger på Karolinska och kämpar för att åter kunna stå på benen, så lovar förlaget att boken utkommer som den ska. Om du klickar på omslagsbilden så kan du läsa mer. Jag kommer att ge utförligare information här framöver.

Hjärnjonglören typ

Har du mött mingelmunken, skitkastaren, ochtjock, floskelgrubblaren, globaldemokraten eller svindelbinderskan? Det har du säkert gjort, men du har bara inte sett och hört konsekvensen i deras agerande och kunnat namnge dem. Det är ju så med den moderna människan att hon måste ha något som är större än det egna namnet, en identitet som sänder ut starka igenkänningsfaktorer, som gör henne till en beståndsdel av något större; en moralisk, politisk, kulturell eller religiös grupp eller en historisk uppgift där godheten kan manifesteras. Eller så är det bara så att man hör till den allt större grupp människor som anammar de senaste modeuttrycken i massmedierna eller rännstenen: typ, i nuläget, varumärke eller något fjärde och tionde.

Nå, det är just Hjärnjonglören typ som handlar om dessa figurer; ömsint, vredgat, elakt, roligt och typiskt som bara Peter Handberg kan. Han kan ju dessutom sin historia, och nog känner man hur det finns trådar tillbaka till en centraleuropeisk tradition av vass politisk humor och satir. Jag ska inte gå närmare in på den, eftersom den naturligtvis är helt borta ur vår samtids kunskap, men jag kan försäkra att jag menar något positivt när jag säger det. Peter Handberg är känd både som översättare och introduktör. I fjol fick han Rumänska kulturinstitutets Sorescu-pris och tidigare i år gav Svenska Akademien honom Axel Hirschs pris. Det är inte vem som helst som får det. Och Handberg är inte vem som helst. I sina egna böcker visar han gång på gång sin stora kunskap om kultursfärer som vi får veta allt mindre om i det amerikaniserat utarmade Sverige. Han skriver med samma självklara pondus om tyska frågor, som om baltiska.

Det är kanske alldeles typiskt att hans bok utges av Ersatz, detta fina lilla förlag som ger oss både de klassiska, men bortglömda författarna från Ryssland, som ger oss klassiker som Nelly Sachs och Boris Pasternak, eller (mycket riktigt sammanställd och översatt av Peter Handberg) Else Lasker-Schüler. Handberg verkar i en tradition. Han håller den aktivt vid liv och öppnar dörrar in i världar de flesta inte ens snubblat över på vägen till stadsfestivalerna eller hamburgerbiograferna. Kanske skulle man också påpeka att texten om mingelmunken avgjort är bokens roligaste. Den beskriver tillståndet i Svenska kyrkan så dräpande att dess satir hade kunnat tas för rena rama verkligheten.

*

För ganska exakt ett år sedan skrev jag om hans då nyutgivna bok:

Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin (Natur & Kultur).

Kan man betrakta det förflutna som en mörk tid – sedd ur ett ljust perspektiv? Jag tror att vi efterkrigsbarn fostrades i den andan. Våra föräldrar berättade om förintelsen, pappa om sitt arbete som värnpliktig med de vita bussarna som förde överlevande till Sverige. Underförstått i allt vi fick veta låg orden ”Aldrig mer”. Med åren kom jag att förstå att detta begrepp var mer en besvärjelse än ett löfte som hade någon förbindelse med den verkliga världen. Vi levde trots allt i ett kallt krig. Också Europa var delat och en stor del av världens folk levde i diktaturer. När Berlinmuren byggdes var det väl mer ett slags bekräftelse av rådande omständigheter.

Peter Handbergs blick i Släpp ingen levande förbi. Berättelser från murens Berlin är just så okorrumperat mörk som man måste kräva av murens krönikör. Och han anklagar ingen för att inte ha förstått, även om det naturligtvis finns en vilja till uppgörelse med vår egen kulturkrets. Ingvar Carlsson får symbolisera denna blåögda kompromissvilja, Carlsson som för Sveriges räkning sitter och smickrar diktatorn själv i DDR, bara kort tid innan muren faller. Handbergs nya bok med murens Berlin som nav fyller i betydande luckor i den svenska diskussionen. Muren, den som alltjämt tycks tjäna som symbol för ”fred” och ”antifascism” hos människor som tror att den både handgripligt och som metafor räddade världen undan ett kärnvapenkrig, framstår här som just den dödliga mekanism den var: stänga inne i ofrihet och döda var och en som ville trotsa dessa villkor.

Det finns två saker som är iögonfallande hos Handberg: å ena sidan hur han förankrar allt han skriver i en personlig erfarenhet, här ända ner i barndomens landskap, å andra sidan hur han med sin beläsenhet och kunskap redovisar de stora sammanhangen. Han har tidigare visat det i Undergångens skuggor (2007) och Kärleksgraven (2008). Där låg fokus på de baltiska länderna, här är det Berlin, DDR, Polen och delvis också andra länder i östblocket när så är befogat – t.ex. för att berätta om de människor som tog sig till Bulgarien i ett fåfängt hopp om att det där skulle vara lättare att fly.

”För den som iscensätter olyckan måste katastroferna räknas som succéer” skriver Handberg och fortsätter: ”Kanske är Hitler i den meningen en av de få som verkligen lyckats förverkliga sig själv”. Tanken svindlar. Han lovade att förvandla Tyskland och fick folket med sig. Tolv år senare låg hela landet i spillror, liksom stora delar av Europa, skövlat, plundrat, bombat och massmördat efter Hitlers och nazismens krig. Förintelsen skulle för framtiden bli ett slags milstolpe: den industriella massförintelsen var alltså möjlig. Varje dag påminns vi om det som skedde.

Naturligtvis ska man ha bakgrunden klar för sig när man läser om det Europa som sedan uppenbarade sig. När Handberg reser i Polen, gör han det i gamla tyskbygder där befolkningen nu är helt polsk och där de flesta varken vill bli påminda eller ens tala om det förflutna. Han sitter på de sunkigast tänkbara krogar, bor på hotell där man till natten får en kliande filt utan lakan, vandrar längst leriga gator och försöker knyta samman orternas gamla tyska namn med de samtida, polska. Det är i ordets rätta bemärkelse en helvetesvandring. Bara så här kan helvetet se ut, så länge det inte är en metafor. Helvetet som en plats av nöd och elände, en plats där man säljer sina flickor som prostituerade till hotellgästerna och där döden lurar i minsta fyllebråk.

Men muren då? Jo, den är centrum för boken. Och Peter Handberg gör de frihetslängtande människornas försök att fly över muren till levande, verkligt torterade, verkligt mördade, individer. Han ger dem namn och historia, han berättar hur de dödades av gränsvakterna. Och han låter de överlevande blicka tillbaka, ge ett långt perspektiv på sina lidanden och drömmar, och vad det var som krossade dem.

Muren ja. Och ändå är det inte muren som blir mitt minne av denna bok: det blir snarare de inre murar och fängelser människor bär i fruktan för en övermäktig härskare, vardagens tysta lidande och svordomar, försöken att överleva trots allt. Och vid sidan av det också Peter Handbergs berättelse om de egna miljöerna, vännerna och händelserna i Berlin. Om kärleksmöten och konstnärsdrömmar, om kollektivboende och drogmissbruk, om allt det som har med tiden fram till 1989 att göra. Och med tiden efter det. Styrkan hos Peter Handberg ligger i att han inlemmar sitt ämne – muren, döden vid muren – i ett sammanhang som också är ett slags personlig livsessä, en berättelse om människans villkor i Europa idag.

Frändskap är ett av de vackraste ord jag vet.

Frändskap är ett av de vackraste ord jag vet. Och som tiden går minskar antalet fränder. Jag har under lång tid sett hur fåfäng strävan efter pengar, anställning, företagande och framgång - eller undergång, vilket varit betydligt vanligare än resultatet av strävandena - tagit fränderna. För att inte tala om de riktigt nära fränderna som sjukdom och död tagit.

En ytterst liten krets finns kvar. Jag förhäver mig inte, människor är något av det svåraste som finns att känna frändskap med.

Med posten kom den vackra boken Med Väckers fyr i syd - en text om norra Bohuslän och kärlek, en smärta och längtan, skriven av Ulf Thomas Moberg (Cinclus bokförlag, 2010). För det första är en det en mycket vacker bok: inbunden och med en textil omslagsyta, full av vackra bilder i fyrfärg av miljöer från Island och Shetland, Bohuslän och Färöarna. Men så smyger det in ett element som gör att jag förstår:

"När trycket ökade i lokalen sjöngs fado" minns författaren en vistelse i en portugisisk kustby där han på 1960-talet hängde med den holländske författaren Cees Nooteboom, och han berättar vidare: "Av fadon upplevde jag en sådan stark fysisk smärta att jag för en stund fick gå ut i gränden. En känsla som blivit starkare med åren."

Det låg förstås ett följebrev med den vackra boken, där Moberg berättade att jag med mina böcker kommit att höra till hans "vänkrets... vare sig du vill eller inte". Fadokulturen som jag nu skrivit om i snart tjugofem år har visat sig nå fram till människor runt om mig, oavsett vilket bakgrund de har. Jag har fränder i fadon från många, många orter och länder, bland andra Amsterdam, Vancouver, Sarajevo, Västmanland, Skåne, Danmark, Finland, Norge, Rumänien, Vitryssland - och naturligtvis från städer och byar i Portugal.

Fadon går från ett brustet hjärta till ett annat. Den har sin självklara hemvist hos själens bräckliga, dess förlorare och tillspillogivna.

Ulf Thomas Moberg berättar om fadons betydelse och menar att hans egen bok kan betraktas och läsas som "en bohusländsk fado". Det gör jag mer än gärna.

Frändskap är ett av de vackraste ord jag vet.

Portugisiska cantigas och klassiker i litteraturen i nytt bokverk.

Luís de Camões

Repris från 9 september i Occident:

TLS är varje vecka en outtömlig källa till glädje och kunskap. Förra veckans nummer (5605/ 3 september) innehåller vid sidan av allt annat en recension av A Companion to Portuguese Literature, ett historiskt verk skrivet av Stephen Parkinson , Cláudia Pazos Alonso och T. F. Earle. Det är ju oundvikligt att mycket av denna artikel handlar om Luís de Camões (c. 1524 – June 10, 1580) och hans Os Lusíadas. Bland annat heter det:

"Camões is by far the greatest figure in Portuguese literature, and the one who has left the largest mark on English literature. He was an accomplished but conventional court poet until exile in Africa and India forced him to recast his work. He took with him the resources of Portuguese folksong, as represented in the cantigas, together with a deep knowledge of the Latin classics, particularly Virgil and Ovid. "

Desto intressantare är det att Eça de Queiroz (1845-1900) omtalas som "Portugals främste prosaist". Förutom utförliga resonemang kring Fernando Pessoa, hans heteronymer och förekomst i Saramagos fina roman om Ricardo Reis, så är väl annars textens höjdpunkt resonemanget kring den moriska epoken. Den var lång. Ändå tycks den inte ha frambringat särskilt mycket av betydelse för portugisisk litteratur och recensenten Landeg White finner det vara en anmärkningsvärd lucka i beskrivningen av landets litterära historia, men påpekar att det faktiskt finns en förbindelse mellan dåtidens arabiska poesi och den europeiska trubadurtraditionen. Den som studerat fadons rötter har ju också stött på denna förbindelse.

Avslutningsvis skriver White:

"There are other silences in Portuguese culture more generally: over the Iberian connection, over the colonial wars with their violent aftermath, over the long inheritance of absolutism, today in uneasy and at times comic dialogue with democracy. Such absences do not make for continuity. But the major Portuguese writers belong on every educated person's reading list, while there are numerous lesser authors rewarding to encounter. It is the achievement of this Companion to show why."

Kanske är det här som Portugals litteratur verkligen bränner till. Vi vet att betydande moderna författarskap ägnats just kolonialkrigens djävulska destruktivitet, och vi vet att mycket av denna historia ännu är tabubelagd. Men som alltid tackar jag TLS för dess förmåga att öppna nya dörrar och belysa ännu okända sidor av den occidentala litteraturtraditionen.

Fernando Pessoa: Ode till havet och andra dikter av Álvaro de Campos (Pontes förlag, översättning av Lars Axelsson, inledning av Margareta Marin)

Idag kan man inte undgå att med jämna mellanrum finna Fernando Pessoas namn på svenska kultursidor. Från att ha varit i det närmaste okänd utanför det egna landet – och i hög grad också där – har han i Skandinavien blivit ett slags bevis på orientering och bildning bland poeter och litteraturkritiker. Pessoa omnämns numera i samband med begrepp som ”klassiker”.

När jag började resa till Lissabon 1983 var det annorlunda. Det fanns dikter översatta av honom. Pionjären i det avseendet var Arne Lundgren och hans förlag Fabian (Stilla mitt hjärta, 1988 men redan tidigare i Lundgrens översättning i volymen Ett diktaröde, förlaget Futura 1973). Men riktigt läst blev han först med Orons bok, med heteronymen Bernardo Soares som angiven författare, utgiven av Pontes 1991 och i nyutgåva 2007. Då blev han på allvar tillgänglig för en svensk läsekrets. Vid sidan av dessa förläggare har enskilda kritiker, översättare och introduktörer hela tiden återkommit till honom.

Något som kanske hela tiden kittlat fantasin mer än annat är det faktum att Pessoa skrev under många olika namn, som snart skulle visa sig ha varit heteronymer, d.v.s. mer personligheter än namn. De vanligaste, en handfull, har hela tiden varit bekanta, men Margareta Marin säger nu i förordet till Ode till havet, att dessa personligheter kan ha varit så många som sjuttio stycken! De viktigaste heteronymerna vi känner till är Bernardo Soares, Álvaro de Campos, Alberto Caeiro och Ricardo Reis. I och med publiceringen av dubbelvolymen Djävulens timma/En stoikers fostran (2006) gav förlaget Pontes också oss inblick i hans engelskspråkige halvheteronym som kallade sig baron de Teive.

Den nu aktuella volymen innehåller Álvaro de Campos långdikt Ode till havet och utöver det nio andra dikter, och avslutningsvis Pessoas i eget namn författade brev till författaren, tidskriftsredaktören med mera Adolfo Casais Monteiro, från den 13 januari 1935, där Pessoa utförligt reflekterar kring sitt eget författarskap, dess misstag och irrvägar, och särskilt då kring den enda diktsamling han publicerade i sin livstid, Mensagem.

Ode till havet är, säger Marin i sitt förord, skrivet av en författare som under sin tid skrev i tre olika faser: en dekadent, en futuristisk och en pessimistisk. Ode till havet skrevs 1915, influerad av både Marinetti och Walt Whitman, och måste därför hänföras till hans futuristiska epok. Heteronymen har av Pessoa försetts med en detaljerad personliget och vi vet därför att han föddes i Tavira, nära Algarve, i oktober 1890, och att han utbildade sig till sjöingenjör i Skottland. Det är fascinerande att tänka sig att denne man, utbildad i Storbritannien, återvände till Lissabon i hemlandet och där skrev sina dikter. Den andra långdikten från epoken, Triumfatoriskt ode från 1914, finns också med i volymen. Och nog känner man igen futuristerna i de ljudhärmande elementen, med sina långa r-ljud och sina maskinella dunkanden. Jag kan också tänka på en svensk arbetarförfattare som Josef Kjellgren, som också hade sjölivet och maskinsångerna på sitt program. Han ekar mer än en gång i de Campos långdikter:

”Poesin har inte tagit någon som helst skada.
För övrigt har även maskinerna sin poesi,
och så har vi hela den nya kommersiella, mondäna,
intellektuella och känsloinriktade livsstilen
som maskinernas tidevarv har fört med sig till våra själar”

heter det i Ode till havet. Och i Triumfatoriskt ode:

”O hjul, o kugghjul och drivremmar, ett evigt r-r-r-r-r-r!
Tillbakahållna konvulsioner i rasande mekanismer!
Rasande utanför mig och inne i mig,
via alla mina dissekerade nerver,
via alla de papiller som jag känner med!”

Nog är det lätt att känna igen den tradition som Pessoas alter ego talar i, nog vet vi var vi ska placera honom. I det tidigare nämnda brevet till Adolfo Casais Monteiro skriver Pessoa: ”Ända sedan jag var liten har jag haft en tendens att runt omkring mig skapa en fiktiv värld, att omge mig med vänner och bekanta som aldrig existerat (…) Så länge jag har känt mig själv som den som jag kallar jag har jag i mitt inre noga utformat olika fiktiva gestalter med avseende på utseende, sätt att röra sig, karaktär och levnadshistoria, gestalter som jag, fastän de är overkliga, har uppfattat som lika synliga eller förbundna med mig som tingen i det som vi, kanske felaktigt, kallar det verkliga livet”. I rader som dessa kan vi se hur Pessoa brottades med sin verklighetsuppfattning och med alla de olika personligheter som kämpade om utrymmet i hans av sjukdom och alkohol så svårt plågade kropp. Det märkligaste av allt är att vi nu, så lång tid efteråt, tack vare en idog forskning i Portugal, kan bekanta oss med allt fler verk av denna man/dessa män