 |
| Mehak Quereshi, en Londondesigner som är stolt över sitt judehat. |
"Ordet 'god' har en obehaglig
bismak" skriver Bertolt Brecht i Flyktingsamtal (svenska 1974 i
Herbert Grevenius översättning).
Det är just den obehagliga bismakens epok vi lever i. Nyorden klibbar fast vid
de gamla och upphöjs till moralisk standard. Det sker med nödvändighet när vårt
språk blir till politiska vapen för att upprätthålla en bestämd maktordning.
Wolf Biermann skriver i Daidalos fall (svenska 1992 i Per Landins
översättning):
"Slavar talar helt enkelt slavspråk, det är inget att säga om! Den som gör sig lustig över det måste själv ha vågat opponera sig. Och den som öppnar käften får den ibland tilltäppt. Det vet jag av sorglig erfarenhet."
Brecht och Biermann fick båda erfara hur deras tyska språk gled in i godhetens och tyranniets sfär. Två olika epoker, delvis sammanvuxna kring nazismens fall och DDR:s grundande, men samma fenomen. Vilka lärdomar har vi dragit av det? Inga alls verkar det som. Också i de formellt demokratiska, parlamentariska samhällsordningarna ser vi hur makten medvetet och med yttersta raffinemang använder språket som maktmedel. Ordet "god" är förstås alltid med i det, som en underliggande harmonisk ordning som varken rubbar eller förför.
Eller som de varnar från London nu: "London är mindre säkert för en jude än Israel."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar