Peter Handberg, Thoreau och drömmen om ett liv i opposition mot samtiden

Walden Pond, Thoreaus heliga plats. Foto: Peter Handberg

”För Thoreau är den exploaterade naturen en politisk kraft, ett outplånligt värde som hårt ansatt en dag slår tillbaka, med full styrka, större än vad demokrater och republikaner, liberaler och diktatorer kan mobilisera.”

Peter Handberg: Jag ville leva på djupet (Natur & Kultur)

Det är en blandning av självbiografi, civilisationskritik och reseberättelse från Thoreaus miljöer Peter Handberg erbjuder läsaren med Jag vill leva på djupet. Jag närmade mig boken på annat sätt och blev därför mycket positivt överraskad av hur den förhåller sig, såväl till Thoreau som till närliggande områden i såväl hans egen tid och krets, som i dess efterföljd. Således en tankeväckande essä om militärindustrin, turismen, industrialismen och dess efterverkningar, konsumismen och inte minst uppfordrande självbiografiska reflektioner kring det egna livet, förr och nu.

Henry David Thoreau är förstås mest känd, också här i landet, för Walden, nyöversatt 2006 av Peter Handberg och i en tidigare, stympad översättning av Frans G. Bengtsson kallad Skogsliv vid Walden. Han var Emerson närstående och ingick i den krets som kallades transcendentalister. För mig personligen har hans lilla bok Om civil olydnad (i översättning av Reidar Ekner) också stor betydelse. På svenska finns hans Fågeldagbok – anteckningar om fåglar och natur (översättning av Lennart Nilsson) sedan 2009, liksom Konsten att vandra, i ett urval, som kom på svenska (i översättning av Erik Carlqvist) samma år. Dessutom väntar ett rejält urval av hans dagböcker i Handbergs översättning och det återkommer jag till så snart det ankommit hit.

"Gudskelov att människor ännu inte kan flyga och ödelägga himlen som de ödelagt jorden!" Thoreau

Peter Handberg tvekar inför sitt uppdrag. Ska han ansluta sig till den väldiga turistström som årligen trampar sönder markerna där en gång Thoreaus lilla skogsstuga stod, ska han liksom dem flyga och därmed också bli en i flygplatskonsumismens skara? Han har fått ett förskott på boken, det är bara att bita ihop och ge sig iväg.

Här stod Thoreau´s lilla skogsstuga. Foto: Peter Handberg

Han hyr in sig hos Barbara som driver ett B&B – där får han rejäla frukostar, kan samtala med både henne och andra gäster om Thoreau, och han har nära till Walden Pond, liksom andra platser som ska bli en del av berättelsen, inte minst den fasansfulla militärbas där en gång kalla krigets atomvapnen lagrades, i Stoneybrook och Westover Air Force Base (som finns kvar än idag). I närheten finns också den amerikanska industrialismens vagga, närmare bestämt i staden Lowell, där nu bara post-industrialismens trasiga människor – och byggnader – finns att vandra bland. Thoreau betraktade staden redan på sin tid som livsfarlig, hade han sett den idag skulle väl hans värsta farhågor ha besannats.

Handberg gräver djupt i Thoreaus efterlämnade texter. Han reflekterar, diskuterar, tar upp aspekter som i alla fall för mig var okända, som hans (eventuella homo-) sexualitet och syn på andra män och på kvinnor. Han ger oss också fantastiska bilder från ett landskap som än idag äger stark attraktion. Och så finns där en sidoberättelse som egentligen är bokens fundament; den om Handbergs egen tid i en enkel lite stuga på Lovö, där han själv levde ett spartanskt eremitliv. Att det kanske var där hans intresse för Thoreau växte fram är inte att förvånas över. Och att Handberg själv i sin drabbande civilisationskritik verkligen tänkt över vad han ser och erfar av vår tids vilsegångna kultur skänker jag en tacksamhetens tanke. Böcker av detta slag växer inte på träd, inte heller i vårt mini-amerikanska land där bästsäljar-mentalitet, popkultur och tv-mässighet bestämmer urval och utgivning. Med det sagt hoppas jag ha klargjort att Peter Handbergs bok är så mycket mer än en text om Thoreau och Walden Pond.

Utdrag ur boken finner du här. Och från Thoreaus dagböcker här.

En måndag i pendelrörelsen

Olseröd, sen höst. Foto: Astrid Nydahl

Pendelrörelsen: ensamhet – gemenskap. Kan den skrivas: frid – ofrid eller tystnad – muller? Varje dag går jag med denna pendel till mitt arbete. Det väntar mig i ett obefolkat rum. Jag är ensam herre över situationen. Jag är ensam och erövrar varje dag ensamheten.

Gamla och nya språk

Foto: Astrid Nydahl

Den missanpassade konsumenten angriper poliser och brandmän, sätter fyr på grannarnas bilar, slår sönder det som skulle vara gemensamma institutioner (skola, daghem, bibliotek) och jagar de människor som inte anslutit sig till pöbeln. För varje sten som träffar brister det kollektiva nätet ännu en bit och vi har kommit närmare det tillstånd som kan betecknas som lågintensivt inbördeskrig (det som Hans Magnus Enzensberger sammanfattade så drabbande, det som innefattar allt från stenkastningen till våldtäkten, från eldhärjandet till rånen). Klagoropen "polisvåld", "rasism" och "utanförskap" används som sköldar bakom vilka alla sorters beteenden odlas. Mediaklassens stryker medhårs och lovsjunger de betonggetton som för varje med(ia)veten medelklassidylliker skulle vara otänkbara att leva i. Försöken till analys (och kritik) av det etniskt, kulturellt, religiöst och politiskt konfrontativa möts av förakt och svartmålning. Det gamla språkets förvaltare ställer sig också vid varje grind och vaktar så att inte en enda kritiker släpps in i lagomlandets eget gated community. Det ena nya språket är inte nytt i det avseendet. Som alltid försöker det dölja samtidigt som det oavsiktligt beskriver en katastrof. Det andra nya språket sjunker allt djupare ner i de infantila lätenas kakofoni.

Jacques Werup: Restaurangmusik/ Spilla

Kan jag skriva om Jacques Werups postuma bok utan att vara personlig? Nej, det kan jag inte. Och det är ju inget recensionsexemplar jag läst utan ett hederligt inköpt sådant. 

I alla år sedan tidigt 1980-tal  har Jacques skickat mig sina böcker. Vi bytte alltid och vi samtalade om dem på telefon. Kanske var det därför vårt samtal upphörde? Jag tror det eftersom jag inte längre orkade. För vänskaps skull bör man tala om annat. Kanske är det en viktig lärdom.

Det är i alla avseenden en gripande dubbelvolym han lämnade efter sig. Dikterna skvallrar mest om ett medvetet farväl till världen och livet. Det gör mig sorgsen att läsa dem. Han lämnar sin fru efter alla år. Det förvånade mig att läsa om detta uppbrott som också blev sorgesamt. Rastlöshet? Ständigt behov av ny kärlek? Han skriver:

"Om jag haft henne kvar/ skulle jag så mycket skönare/ kunna besjunga förlusten av henne./ Nu skorrar min klagan och smaken/ av sorg är fadd, som gammal/ välling, med åren obrukbar."

Vem kan läsa sådana rader oberörd? Jag kan det inte. Och ändå är denna klagan alldeles autentisk:

"Jag var gången ur ett helt liv/ och hade köpt en ful vattenkokare,/ men den var min egen, och också/en brödrost. Jag ägde en stor/ säng att vara sömnlös i."

Dessa dikter finns i den halva av boken som heter Spilla. I prosadelen, Restaurangmusik, blir detta skeende nästan inte nämnt, där rör sig mestadels texterna i hela andra sfärer, väldigt typiskt werupska. Jag vill gärna nämna den sista texten, den är ett gripande avsked av den livslånge kollegan och vännen Lasse Söderberg, som vore den skriven i en sista utandning. Avskedet sker på Lasses initiativ, "som om", men slutligen ändå alldeles verkligt. Mot slutet i den texten läser jag:

"Jag vill bara säga adjö till dig", säger han. Jag ska vara borta i tre månader, i Mexiko. Jag vill krama dig, säger han. Han reser sig med möda och jag får kramen, en orutinerad, för han har sällan kramats när det inte har varit nödvändigt. Så säger han: "Om du dör eller jag, så har vi sagt adjö till varandra." Sedan reser han sig och går, gubben.

Oförglömliga bland dessa prosatexter är förstås de om morfadern Jean Nessim, moderns kusin Charlotte Nissimova i Paris, det uteblivna fotot av nickningsmålet i Lövestad och den om turnélivet med pianisten Hans Pålsson. Inte glömmer man heller det skarpa porträttet av en debutant som sedan ska bli en landsplåga, hans kollega Ranelid (som dock inte namnges, men ingen kan ta fel på vem det handlar om).

Det sorgliga är att detta tycks vara Jacques Werups sista efterlämnade texter. 

Hela hans rika författarskap, prosan, poesin, och skivorna ej att förglömma, finns ju kvar i hyllorna, med alla sina rara hälsningar. Men liksom tystnaden uppstår efter denna läsning vet jag att det aldrig mer ska ringa en man som öppnar med orden "Hej käre påg, det är Jacques".

Fredag - äntligen är veckan slut

Foto: Astrid Nydahl

Jag driver ut på en ocean av otrygghet och onda aningar, och väl därute vet jag att inget av det jag ser är annat än hägringar.