Vad vore litteraturen utan mörkret och smärtan. Vad vore den utan klarspråk och sanningar?
Svaren ger sig själva. De är ju neonet i varje litterär text om det egna livet. Här bredvid mig ligger Ulf Lundells böcker Vardagar. Det är en ren tillfällighet. Vilket privatbibliotek som helst rymmer många sådana exempel.
Vilken dagboksbaserad litteratur som helst har sin sälta i det som egentligen ingen vill veta, jag menar det att ingen kanske vill bli omskriven i en sådan bok.
Så jag sätter på radion, och jag skruvar
upp ljudet, och oavsett var jag är står jag inför
samma problem. Jag är i Van Morrison-land där varken det allmänna eller det privata fäller avgörandet, därför att blues och jazz angår varje människa. I T.B. Sheets heter det:
” Your little star struck innuendos, inadequacies an'
foreign bodies
And the sunlight shining through the crack in the window pane
Numbs my brain
And the sunlight shining through the crack in the window pane
Numbs my brain, oh, Lord”
Han har svårt att andas där, det är inte så konstigt med tanke på hans lakan är indränkta av tuberkulosen.
Får man skriva om detta? Får man nämna något så familjenära som att hans pappa George var varvsarbetare och hans mamma Violet Stitt Morrison hemmafru? Jag betonar gärna att Van kom från arbetarklassen och att det sätter stämpeln på hans musik.
Den litteratur som föds i dagböckerna är kanske sannare än någon annan, inte minst när den berättar om verkliga människor som rör sig i författarens liv och miljö.
Förlåt, namnet glömde jag. Det är Ljubitza!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar