 |
| Möllevångstorget. Foto: Astrid Nydahl |
Malmö präglade mig för alltid. Malmö är också nästan 40 år efter att jag lämnade staden mitt hjärtas hem. Där jag nu sedan 1983 bor, en bit utanför Kristianstad, är ingen ”hemstad”. Visserligen är det den plats på jorden där det nödvändiga finns: läkare, tandläkare, apotek, systembolag, matbutiker, caféer och bank. Men min hemstad blir den aldrig.
Född och rotad i Malmö förblir staden för alltid just min hemstad. Att lämna sin hemstad förändrar inte mycket av de inre landskapen. Man bär med sig rottrådarna. Man identifierar sig med hemstaden också sedan den förändrats radikalt och gjorts till en socialt och kulturellt annan stad. Att vandra på gator där också barndomsstegen togs gör dem inte alltid igenkännbara.
Tvärtom förundras man medan man går där som en främling, trots att man några sekunder senare kan vakna till en stark känsla av hemhörighet: där ligger ju biografen, där caféet, där högstadieskolan! Jag tror att mitt förhållande till hemstaden, födelsestaden Malmö påminner om den känsla många invandrare har för sitt födelseland, sitt fosterland, även om de aldrig återvänder dit. Rötterna bär man med sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar