Det som är grundstenen i Peter Handbergs författarskap vill jag beskriva som en både fysisk och mental närvaro. Det är konkreta individer han samtalar med. De lever på konkreta platser. Också alla de mördade träder fram. I sina två senaste böcker reser Handberg i Förintelsens fysiska och civilisatoriska spår. Han går där det en gång i tiden fanns en judisk kultur, en judisk civilisation. Där är adresserna angivna, husen som finns kvar beskrivna, men också alla de platser som är tomma eller de synagogor som är nerbrända eller skadade noterar han.
Den förra boken hette Världens yttersta platser. Judiska spår. Om den skrev jag bland annat:
”Det är en fruktansvärt svår bok att läsa. Det svåra består i mötet med fakta som skriker ut en nöd och förtvivlan inför det som världen lät Hitlerregimen och alla dess allierade göra. Handberg skildrar by efter by, samhälle efter samhälle, där snart nog inga tecken finns kvar. Överallt talar han med de sista överlevande, som varit vittnen till massakrerna eller som i sina familjer själv drabbats av den vanvettiga mördandet. Ibland besöker han resterna av en synagoga, ibland blir han visad till massgravarna och platser där morden begicks. Ibland berättar han om det som inte syns. Också de sunkigaste miljöer träder han in i, för han vill höra människor berätta och han är för det mesta beroende av tolk.
Det är idag två länder han reser i, Polen och Ukraina. De platser i Ukraina som drabbades så hårt tillhörde Polen under Förintelsen, som storstaden Lviv, där kanske så många som en fjärdedel av stadens befolkning var judisk. Staden har också en blodig historia under första halvan av 1900-talet, då ukrainarna genomförde pogromer mot judarna. De pågick också under krigsåren från 1939 och framåt. Som bekant fanns det människor runt om i Europa som gärna hjälpte tyskarna, och ibland till och med gick före med massmord innan de ens nått fram med sina militära styrkor.”
Arbetet med den nya boken, som är ett slags uppföljning, starkt förbunden med den första, påbörjas under pandemin. Handberg tar sig till ett Polen där rörelsefriheten ska beskäras i takt med pandemins allt fastare grepp om folket. Han reser med munskydd men möter ofta människor som helst kramar om eller kindpussar.
Vid sidan av läsningen – han har rika referenser till en litteratur om och i det han utforskar – finns ett stort antal inköpta, gamla fotografier med honom. Han köper dem på nätauktioner. De är oftast tagna av tyska soldater som tjänstgör i ockupationsarmén som också driver judarna mot lägren där Förintelsen utspelas.
Halvvägs kommen i sitt uppdrag förlorar han sin kamera och en stor mängd bilder är för alltid försvunna. De svartvita bilder som dokumenterar det förflutna – vardagsliv och miljöer, såväl som terrorn mot judarna – blir därför särskilt viktiga i den nya boken.
Białystok i nordöstra Polen blir bokens kanske centralaste ort. Handberg berättar att det var den stad som hade den största andelen judar, mellan 65 och 75%.
I staden väntar Tomek på honom. Han ska bli en viktig följeslagare och tolk. I fyrtio år har Tomek dokumenterat och bevarat minnet av regionens judiska liv. Han vet med andra ord vad han talar om.
I denna berättelse besöker vi flera olika samhällen, små som stora. Men det kusliga och mest värdefulla är förstås sökandet efter platsen där Förintelsen till betydande del genomfördes av tyskarna, påhejade och handgripligen hjälpta av polackerna. Massgraven i Pietrasze är en av många. Efter vandringen in i skogen löper berättelsen över i ”polskt fikabröd”, vilket det i dag kallas. Det rör sig om ”en judisk maträtt som i en handvändning blir polsk” förklarar Handberg och fortsätter: ”... om man begrundar bialy som en del av den polska judendomens kulturhistoria, blir orden i all sin omedvetenhet till en beståndsdel av nazisternas övergripande mål att utplåna allt judiskt: brödet är varken ”av polskt ursprung” eller något ”fikabröd”, det bakades av judar (...) för de fattiga judarna var bialyn själva måltiden eller åtminstone en betydande del av den.”
Handberg kommer till Czyzew, ännu en utplånad shtetl. Den gamla synagogan är numera ett lager för hönsfoder. Tre kilometer bort finns massgraven där resterna av 5.000 judiska män, kvinnor och barn ligger. De mördades redan 1941. Det första de gjorde när de anlände till platsen var att rida på de ortodoxa judarnas ryggar!
Det är sådana berättelser och sådan, konkret information i Peter Handbergs bok som ställvis gör den svår att läsa. Med åren har mitt äckel och mitt förakt för dessa judehatare bara vuxit. Allt annat vore ologiskt!
När Handberg kommer till Lublin i sydöstra delen av landet, dyker inte oväntat Isaac Bashevis Singers böcker och demoner upp. Han passerar en plats i staden där Singer stod staty. Av den återstår bara sockeln där en grupp alkoholister samlats.
”Kunde Singer ha gjort en berättelse också av dem? Här gick vägen till Umschlagplatz. Tidigt varje morgon under fyra veckor i mars och april 1942 vandrade Lublins sammanfösta judar iväg till slakthusen för transport till Belzec.”
Alldeles nära slutet i bokens epilog skriver Handberg:
”Jag visste inte hur jag skulle avsluta och förstod att det inte fanns något slut. Precis som att det inte fanns någon början. Inga bokstäver och ord att lägga tillrätta. Inga tal och siffror som gick att jämna ut.”
Peter Handberg identifierar och dokumenterar. Det blir mäktiga berättelser om Förintelsen i Polen, Ukraina och andra länder mitt i det Europa som nu utsatts för en militär våldtäkt av Putinregimens Ryssland. Redan noteras folkmordsbrott. Liksom en man i Handbergs bok understryker att man inte sa ”nazisterna” om den tidens förbrytare utan ”tyskarna” är jag benägen att kalla dagens folkmördare bara ”ryssarna”. Läsningen av Peter Handberg har skett parallellt med denna våldtäkt på Ukraina och har fått mig att se klarare på bestämda inslag i skeendet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar