 |
| Foto: Astrid Nydahl |
Jag sitter på en mycket speciell klinik inom vårdapparaten. Första gången jag är där. Runt mig sitter två till synes väldigt friska kvinnor och konverserar. De övriga är trasiga. Illa klädda, nitar i näsan, tatueringar, nervöst fingrande på mobilerna.
En parant dam kommer ut i korridoren och ställer en fråga rakt ut i luften: "Arbetsförmedlingen och Socialförvaltningen?" De två friska kvinnorna reser sig, skrattar lite nervöst och följer med in bakom dörren.
Jag blir kallad till receptionen fem minuter över avtalad tid; "Ursäkta, jag sa fel, du ska ju inte sitta här". Jag blir hänvisad att gå genom den långa korridoren, ut i regnet och till en helt annan byggnad. Där är det rätt och jag blir kvar en dryg timme därinne. Vad det ska leda till vet jag inte. Men jag är skeptisk.
Hur skulle något kunna bli bättre så länge Putins fascism mal sönder Ukraina? Det förstår jag inte. Och jag kan inte förmå mig att fly undan det som pågår, lika lite som jag gjort med andra krig.
Det är fredag. En vecka kvar till Långfredagen och påskhelgen. Samla grenar till ett påskris. Pynta det som varje år.
Snart är också den långhelgen glömd och kriget fortsätter, välsignat av patriarker och politiker på den kanten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar