måndag 20 februari 2017

Karl-Olov Arnstberg: PK-samhället (Debattförlaget)

Åhus i vinterljus. Foto: Astrid Nydahl
Det PK-samhälle som det ofta refereras till i politiska debatter är lite svårgripbart, det tolkas olika av olika människor beroende på den egna ståndpunkten, men om man skulle försöka förenkla kunde man kanske ändå säga att det är ett samhälle till vilket man förhåller sig ängsligt, avvaktande och rentav inställsamt. Har man de politiskt korrekta ståndpunkterna kan man räkna med att få vara ifred. Det blir lugnt alldeles oavsett vad som diskuteras.

Karl-Olov Arnstberg har skrivit boken vi behöver. Den heter kort och gott PK-samhället. Arnstberg tecknar bilden av detta samhälle, brett och övergripande men också med detaljer som är bestickande. Han nöjer sig förstås inte med det. Boken är i själva verket svar på tal. Arnstberg visar varför vi måste opponera oss, säga emot, hävda något annat. Det är en ytterst stimulerande läsning och själv blir jag på gott humör av den. Att det ska vara så svårt, tänker jag när han skildrar radikalfeminism, offermentalitet, nyspråk, kulturrelativismen och allt det andra, att det ska vara så svårt att genomskåda. Arnstberg visar nämligen att det borde vara tämligen enkelt. Att det ändå inte är det beror förmodligen på en manipulativt verkande social och politisk kraft som finns överallt, också i ett samhälle som Sverige. Man anpassar sig till massan. Man vill inte bråka eller uppfattas som bråkig. Man ansluter sig till värdegrunden utan att veta vad begreppet står för, liksom man kallar sig feminist utan att ens inför sig själv fråga vad det innebär.


Nå, vad säger då Arnstberg i sin bok?


Den är på sina 457 sidor indelad i avsnitten I nedförsbacken, Vad är OK?, Ideologierna och Feminismen. Under var och en av dessa fyra huvudavsnitt finns det många underrubriker, som Den bortdribblade demokratin, Politisk extremism, PK-språket och PK-lagen, Den humanitära stormakten, De rasifierade, Den svenska värdegrundsdemokratin, Klimatångest, Könskampen och många, många fler. Av mina enstaka exempel framgår det att Arnstberg griper direkt in i de debatter och diskussion som pågår. Han går nära, han utmanar, han ifrågasätter, och inte minst ger han lite bakgrundsperspektiv till mycket av den aktuella processen. Man skulle kunna säga att hans bok är en kritisk genomgång av tidens ideologier. De slutna tankesystemen har en stark attraktionskraft i en tid av vilsenhet och ensamhet. Ideologierna tycks locka med en konstlad gemenskap, en värme att gömma sig i när kylan frestar på utanför. Att läsa Arnstbergs nya bok är inte minst att tillägna sig argument - sakargument, inte propaganda! - mot den förhärskande ideologin.

Jag plockar ett citat ur boken om hur pk-offentligheten sätter käppar i hjulet för varje förnuftig diskussion:
De politiskt korrekta ägnar sig inte åt självkritik. Av lätt insedda skäl skulle det inte fungera. De erkänner inte ens att det finns någon moralisk kod som går att beskriva under rubriceringen politisk korrekthet. För dem finns det enbart politiska positioneringar; för eller emot, god eller ond. Några utanförstående, neutrala eller objektiva kritiker finns inte.
Med dessa ord kan man väl säga att tärningen är kastad? Att bryta igenom en ideologi-vall är inte lätt. Men förutsättning för diskussion är att man gör det. Annars är man prisgiven åt propagandan, den fyrkantiga, kvävande och slagordstyngda. Vi lever inte bara i ett pk-samhälle utan också i en digital tidsålder då mycket skräp sköljer över oss. Nätet är fullt av sådant. När skräpet kombineras med propaganda blir det lätt offentliga lögner, vilket vi också kan se dagligen. Att i stillhet och med pennan i hand läsa sig till kunskap kräver lite mer tid och ansträngning, men jag vill hävda att det är enda sättet att nå vidare.

Varje tidsepok kräver sina kritiker. Nu kan man gott säga att genomskådandet av pk-samhället är en uppfordrande sak för var och en som vantrivs i det. Arnstbergs bok är ett utomordentligt exempel på hur man kan tillägna sig kunskap och föra den vidare. Läs den!



2 kommentarer:

Lars-Erik Eriksson sa...

Bra recension Thomas!
Håller på med boken och tycker att den är viktig och fruktar att den viktigaste målgruppen aldrig kommer att våga/orka ta sig igenom den.
Här har vi ett dokument för; Studio 1, Uppdrag Granskning, Medierna i P1, våra morgonsoffor och "Opinion" i TV samt landets alla utbildningar att ta sig an.
Kommer förmodligen inte att ske.
Varför närgranska och skärskåda en allvarlig o seriös, initierad o relevant kritik av en politik man skapat och försvarat med näbbar o klor genom hela sitt vuxna liv?
Vårt relativt lilla o homogena folk bevakas med ett kotteri av en homogen åsiktspoliskår, ett åsiktsrättsväsende och ett åsiktsparlament som alla sjunger i deklamatorisk takt utplåningens höga visa.
Detta bevisar Karl-Olov Arnstberg med sin djärva anklagelseskrift, kapitel efter kapitel, sida upp, sida ner och så klart undrar jag när erkännandet kommer?

Paul E Tiek sa...

Professor emeritus i etnologi Karl-Olov Arnstberg avslöjar den sociala masspsykosen Politisk Korrekthet – en närmast religiös rörelse lika svår att lämna som t.ex. Livets Ord.
Boken PK-samhället är en ögonöppnare för den som inte har fullt utvecklad ”värdegrund” och som undrar varför våldtäkter, skjutningar i Sverige har ökat exponentiellt, där Skola, Vård & Omsorg går på knäna, samtidigt som ”ensamkommande barn” (#skäggbarn #ankarbarn etc.) tillåts välla in i landet under den falska förespeglingen att dessa ekonomiska migranter berikar vårt land på alla plan – mångkulturellt såväl som ekonomiskt.
Boken är en svidande kritik mot PK-samhället och för kommande släkters skull bör alla läsa den.