Jerusalemminne

Foto: Astrid Nydahl

Jag befann mig i Jerusalem under den första intifadan, våren 1988. Intifadan hade brutit ut i december året innan. Jag skjutsades till en förväntad demonstration i närheten av gamla staden. Ofra som körde var upprörd när hon såg hur det drog ihop sig. De palestinska affärerna hade stängt i en kollektiv manifestation. Orsaken utöver att det rådde ett allmänt uppror minns jag inte. Men jag minns att jag hade bandspelare med mig för att göra något för OBS! Kulturkvarten vid hemkomsten. Jag satte på den och försökte komma alldeles nära händelserna. En buss körde in i massan och poliserna började lyfta in affärsmännen för vidare transport till stationen. En liten grabb stod snett framför mig, han vara kanske åtta-tio år. Plötsligt svimmar han och faller till marken. Jag och en annan hjälper honom upp, han gråter förtvivlat. Han har fått syn på sin pappa inne i bussen och han kunde inte kommunicera med sonen. Stämningen var laddad. Hotfullheten högt uttalad. Det var med den tidens ögon en förfärlig situation. Idag kan man se tillbaka på den som harmlös och vardaglig (inga skott avlossades, någon tårgas förekom inte), eftersom det som sedan många år pågår är ett mer eller mindre utvecklat krig som med ojämna mellanrum leder till militära sammandrabbningar. Runt Israel faller nationer samman. När jag ser tillbaka trettio år inser jag att det är nästan ett halvt liv sedan, och ändå är minnesbilderna så oerhört starka och levande.