 |
| Issörja på Östersjöns yta. Foto: Astrid Nydahl |
”Honest
self-criticism is one of the unmistakable marks of spiritual greatness” säger
Rabbi Lord Jonathan Sacks, som tidigare var överrabbin för de brittiska
judarna. Det var han i tjugotvå år, idag är han ansedd för att vara en av de
mer betydelsefulla judiska filosoferna och författarna. Han har 25 böcker bakom
sig och jag läste just den senaste, Not in God’s Name: Confronting
Religious Violence. Sacks har djupgående kunskaper om olika religiösa
traditioner och granskar både historiska och nutida fenomen där våldet blivit
en del av religionen. Det är förstås ett grovt understatement att säga att hans
bok äger största aktualitet.
 |
| Fasan i snöfall. Foto: Astrid Nydahl |
Förmår
vi utöva seriös självkritik? Inom vänstern var ordet en vardaglig kliché på
1970-talet. Vi uppmanades i tid och otid att ”utöva självkritik”. Det handlade
egentligen om något helt annat. Det handlade om att ställa in sig i ledet, lyda
direktiv uppifrån och alltid följa lokala, regionala eller centrala ledare.
Vilket i sig är utmärkande för varje form av sektliv.
Men som fri individ då, är det möjligt att utöva ärlig självkritik?
Inte för att jag tror att man kan uppnå ”andligt storhet”. Men man kan i alla
fall uppträda med större ärlighet gentemot sina närmaste och kanske ibland
också främmande människor man möter i livet. Jag säger detta i all ödmjukhet,
mest för att få det sagt/skrivet, och i avsikt att senare återkomma och
utveckla ämnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar