onsdag 15 februari 2017

Christopher Hitchens: Att dö (Fri tanke förlag, översättning av Rikard Svartvik)

Black Country, Englad. Foto: Astrid Nydahl
Christopher Hitchens (1949-2011) var en av de främsta brittiska essäisterna och debattörerna. Om än han senare i livet kom att välja USA som hemort – med fru och barn – blev han in i det sista en mycket brittisk röst i en offentlighet som annars ofta präglas av feghet, brist på egensinne och originalitet. Hitchens var verkligen originell och hävdade alltid sina ståndpunkter med en kombination av elegans, retorisk skicklighet och bildning, oavsett ämne.

Hans ateistiska agitation - riktad mot alla religioner - är en av flera viktiga beståndsdelar i livsverket, inte minst med boken Du store Gud? Hur religionen förgiftar allt. I det avseendet ska man också hålla i minnet att han var en framstående och orädd kritiker av islamismen och alla dess brott mot grundläggande mänskliga värden, och att han i denna kritik stod sida vid sida med sina gamla brittiska vänner Martin Amis och Salman Rushdie. Men också hans banbrytande bok Henry Kissinger inför rätta – boken som ville se den gamle höken ställd inför Haagtribunalen - var epokgörande. Störst glädje har jag ändå haft av två tegelstensvolymer med essäer, först Love, poverty & war (2004) och Arguably essays (2011) samt den fantastiska memoarboken Hitch-22 som kom 2010, året innan han gick bort och som jag bland annat skrev följande om:
"I natt läste jag kapitlet Havana versus Prague, som skildrar hans besök på Kuba 1968, ett besök som först färgas av revolutionsromantik men mycket snart och brutalt förändras när nyheten om invasionen av Tjeckoslovakien når dem där nere i det 'revolutionära' arbetslägrets hetta. Alldeles mot slutet av kapitlet berättar Hitchens att 1968 ebbade ut i 1969 och antiklimax blev ett viktigt ord i hans vokabulär. Men också det faktum att parollen 'Det privata är politiskt' slog igenom. Hitchens säger att han genast förstod hur giftig den var. Men att han kanske inte förstod att tiden redan då var mogen för särartspolitiken, den som smulade sönder den europeiska vänstern och förvandlade den till sekter där allt reducerades till identiteter." 

Hans svenska förläggare Fri tanke utger den postuma volymen Att dö. Den består av de krönikor han skrev för Vanity Fair under sjukdomsförloppet, ända in i döendeprocessen, med ett gripande förord av hans redaktör och ett kort, men också gripande efterord av hustrun Carol Blue. En del av detta material hade jag redan läst på nätet, men det är en helt annan sak att nu kunna läsa hela textsviten översatt till svenska. Den är, som det mesta Hitchens skrev, också elegant men i ännu högre grad en kusligt uppriktig och naken skildring av hur sjukdom dödar en människa. Hitchens hade varit en verklig livsnjutare, han åt och drack vad han kom över av livets goda, han utsatte sig för saker som de flesta journalister aldrig ens skulle drömma om att göra, hans hastighet var hög och produktionen av texter skrevs därför konsekvent i snabb takt, utan att för en sekund göra avkall på kvalitet och substans.

Att dö (Mortality i original) går hela vägen från de första akuta tecknen i ett hotellrum, via behandlingar och provtagningar av det groteska slaget, ända fram till en sista period av ”akut maktlöshet och med ganska svåra smärtor”. Hans strupcancer hade redan metastaser när han kom under vård. Han tycks ha fört en ständig dialog med sina läkare om metoder och möjligheter, men de verkar inte ha givit honom några illusioner om utgången. Samtidigt som hans sjukdom fortskrider – och han tappar rösten! – fortsätter han kommentera en omvärld som tycks sakna både inlevelseförmåga och diskretion. Ändå är den mänskliga kretsen runt honom trösterik.

”Min största tröst det här året då jag levt som döende har varit närvaron av vänner. Jag kan inte längre äta och dricka för nöjes skull, så när de erbjuder sig att hälsa på är det endast för den välsignade chansen att få prata.” Men det är just prata han inte kan. Han får bli en lyssnare. Och han får drömma. Om vad? ”Med några av de vackraste orden i vårt språk: att kunna tala fritt.”

I slutet av boken finns ett kapitel bestående av fragmentariska anteckningar som Hitchens lämnade efter sig. Många av dem känner man igen från de föregående krönikorna, men andra ter sig som omsorgsfullt slipade aforismer, som ”Jag kämpar inte mot cancern – den kämpar mot mig” eller ”Cancerns banalitet. Ett helt pesthus av biverkningar.”

Jag kan föreställa mig att Hitchens dödsbok kan fungera både terapeutiskt och tröstande för familjer där cancern slagit till. Den ger inga falska förhoppningar till de dödssjuka, men den erbjuder eftertanke och klokhet inför det som mänskligheten ännu inte kan bortse ifrån i sjukdomsväg. Allt går inte att bota. Allt kan vi inte medicinskt eller mekaniskt avlägsna. Allt för ofta och allt för plågsamt kan cancern och andra sjukdomar bara beskrivas som plågsamma, outhärdliga och dödande.


2 kommentarer:

Antti sa...


Läste boken för något år sedan tillbaks i tid. Knivskarpt och genom ärligt, där han skär genom allt av tro och illusioner. Vad stort världen idag, är i behov av rabulister, i Hitchens anda...

Thomas Nydahl sa...

Ja du Antti, jag undrar om inte rabulisten rentav är borta från vår kulturkrets, och att han/hon ersatts av demagoger och bokstavstroende. Rabulisten var i mina ögon ett nödvändigt salt!